Övrigt

Somt rasar ner, annat hopar sig

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Jag känner mig lite som Gibraltar nu. Allt hopar sig över mig som regnmolnen över toppen där.

Började i morse med nyheten om att finska skolans innertak rasat in. Byggnaden verkar vara ett veritabelt fuskbygge, den är inte mer än tre år gammal, har redan fuktproblem och nu kom taket ner.

Man kan dra till sig allt möjligt från regnmoln till arbetsuppgifter.

Sedan har det rullat på hela dagen vid datorn. Korta pauser för matlagning, men det var mörkt då jag började jobba och mörkt när jag kanske slutar vid 19-tiden. Man vet att man lever 😀

Frågan är kanske hur länge man lever då arbetstakten är hård. Då tid att återhämta sig inte syns på den närmaste kalendersidan.
Att skriva eller säga högt att man känner sig otillräcklig kan slå helt fel. Skvaller om att ”hon inte mår bra” kan börja sprida sig.

Om ni hör sådant behöver ni inte tro på det 🙂 Jag älskar det jobb jag har i dag, det säger jag ofta och till många. Dessutom skäms jag inte längre för att lyfta fram saker jag ser som problem, eller sådant som  jag vet att jag är bra på.

Ändå finns det ju alltid saker jag kan bli bättre på.
Det är att prioritera, delegera och i vissa fall att bara strunta i grejer då resurserna tar slut.

En väska tillverkad av bildäck!

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag försöker vara miljövänlig. Lyckas ibland bättre, ibland sämre – och det är mänskligt må jag säga. Huvudsaken att man försöker och tänker till lite.

Jag har en axelremsväska som jag köpte för tre, fyra år sedan i Stockholm. Märket är Björn Borg och den kostade bara 300 kronor, på rea vill jag minnas. Hur miljömedvetet tänket var bakom den reflekterade jag inte över då.

På hantverkarmässan i Tammerfors hittade jag en väska som tillverkats av återanvända bildäck, närmast innerslangen tror jag. Alla väskor såg olika ut och bar spår av forna användare 🙂

Återanvänt däck, säkerhetsbälte och kamrem.

Axelremmen är tillverkad av ett gammalt bilbälte och ”låset” av en kamrem. Jag blev överförtjust då jag såg väskan direkt när vi kom in på mässan. Men jag köpte den först fyra timmar senare – efter att ha övervägt saken noga – strax innan vi skulle åka hem.

Den gamla väskan var verkligen sliten, en god vän, en trotjänare… men vissa prylar kommer till sitt livs ände och då ger jag mig rätt att ersätta dem med något nytt (eller återanvänt, som i detta fall) 🙂

Det är företaget Asmi från Kuopio som sedan sex år tillbaka tillverkar prylar av bland annat återanvända däck men även annat som blivit över från skrotade bilar.

Köpte också ett fat av keramik som man kan skära livsmedel på, eller använda som underlag för macka eller någon liten maträtt, eller som en bricka för levande ljus.

Här hittade jag det vackra fatet, svart förstås. Mycket annat hade också matchat hemma hos mig, men jag försöker låta bli att köpa sådant jag inte behöver, eller ännu värre, aldrig använder.

Kanske slut snubblat och fumlat nu?

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Av en olyckshändelse, som jag själv inte var skyldig till, gick min Knubbig-lampa sönder för några veckor sedan. Jag gillade den mycket men den fanns inte längre kvar i Ikeas sortiment.

I dag köpte jag en ny lampa och den är inte av glas.
Egentligen behöver jag bara lite mysbelysning och en lampa som lyser upp så pass att jag i nattens mörker hittar från sovrummet till toaletten utan att famla mig fram och i värsta fall snubbla 😀

Det dröjde ett tag innan lampan var befriad från kartongen, och sladden från plasthölje och andra diverse små tejp och plastomringade metalltrådar… Sedan skulle gumman ännu krypa på golvet för att få allting snyggt kopplat.

Adrian hade sina åsikter om både papp och plast och så tyckte han det var kul att se mig krypa…
Som ni ser har huvudpersonen från mina böcker åter börjat ta plats i min hjärna. Anteckningsblocken har också börjat fyllas av allt som han och andra i hans omgivning tycker, tänker, gör och säger.

Alltså. Författarens schizofrena liv i ett nötskal 😀

En vacker vägg i Sevilla

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Det fanns massor av så här vackra bilder längs väggarna ute på den stora katedralens gård i Sevilla. Bakom varje bild finns en historia kring något som hänt i Spanien.

Jag ska försöka varva ner lite över helgen, bland annat med massage och med en utflykt till Tammerfors.
Jobb tycks finnas för tolv timmar i dygnet varje dag, men jag måste prioritera.

Jag har aldrig någonsin fått någon medalj eller annat pris fastän jag jobbat med journalistik och trummat hårt för Lovisa i många, många år. Men jag tycker om det jag gör och det är huvudsaken. Vad gör jag med en pokal eller med ett diplom som samlar damm?

Ett privilegium är det också att faktiskt kunna sätta punkt då man vill. Bara säga att nu hinner jag inte eller nu orkar jag inte.

Jag ska bli en ännu snällare chef, då det gäller vad jag ber mig själv klara av 😀

Rikt kulturutbud i Lovisa

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

I dag var jag på pressinfo då Taideverstas, en konstverkstad, presenterade sina utrymmen.

Lovisa har faktiskt ett väldigt rikt kulturutbud, massor av utställningar också under hösten och vintern. Det finns Almska Gården, Galleri Theodor och kafeterior som öppnar för konstnärer.

Sommartid är utbudet ännu större då platser både i centrum och ute i byarna håller öppet och presenterar konst.

Två skulpturer i Konstverkstaden, men utbudet bjuder på mycket mer än det.

I och med att pressinfot var i dag dröjer det en vecka innan texten kommer i tidningen. Men jag har allt mer börjat fundera över varför allt måste ske genast. Verkstaden står ju kvar.

Jag lever ibland kvar i den tid då allt skulle ut på webben direkt.
Men jag jobbar på att komma loss från webbtänket, från den eviga stressen, från känslan av att man aldrig räcker till, aldrig är snabb nog.

Det var knappt så man hann tänka efter vad man skrev på den tiden.

Inom kort gör jag troligen en webbversion på den här nyheten.
Men jag stressar inte.

Lovisa nyktrar till?

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

En av de stora nyheterna och samtalsämnena i Lovisa är vårt Systembolags (Alkos) renovering. Vi har bara en Alkoaffär och den kommer att hålla stängt 19.11–29.11.

Det är ett halvt år för tidigt för att vara ett dåligt aprilskämt.

På sociala medier skriver man ”Krafter åt alla i dessa tider då bussturer dras in”. För den som inte har bil måste ta buss till grannstäderna Kotka eller Borgå som bägge ligger på fyra mils avstånd.

Jag undrar om inte många Lovisabor ändå utnyttjar grannstädernas Alkoaffärer nu, speciellt de som jobbar på de orterna. För i en liten stad skäms man säkert för att bunkra upp 😀

Någon annan hoppas att Alko ska ha erbjudanden och rea då affären åter öppnar nyrenoverad den 30.11. Eller ens gratis smakprov!

Med humor överlever den törstige finländaren även detta bakslag i Lovisa.
”Måste börja bränna själv” och ”Nu blir staden nykter”.

Spanienminnen i höstrusket

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Jag har en hel del bilder kvar från NÖ:s läsarresa i Andalusien. Piggar upp mig själv och förhoppningsvis även er med dem i höstmörkret.

Här är det plusgrader, jämngrå himmel och något man inte kan kalla regn ens, men vattnet finns där som ett dis i luften hela tiden.

Jag föredrar dock INTE minus tio grader och snöstorm. En gnutta sol skulle ändå inte skada 🙂 Men den kommer här via en del av bilderna!

Vårt hotell sett från stranden dit vi hade ett par hundra meter att gå.
Hotellets,ska man säga, bakgård. Utsikten från vår lilla terrass på marknivå.
Jag bodde som sagt på marknivå i ett av de fyra rum som syns här.
Utsikt från hotellrummet, över gården, mot Atlanten.
Sen eftermiddag. Solen börjar leta sig bakom hotellet. Men gick man till poolen och restaurangen kunde man njuta av solen tills den ”gick ner i havet”. Vilket man ser på bilden från vestibulen här under.

Le toro, den karaktäristiska tjuren.

Fartfylld måndag

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Hann precis få upp ögonen och slå av ”stör ej” på telefonen då de första jobbsamtalet kom. Låg ännu i sängen och avverkade det 😀

Sedan kom samtalen på löpande band. Känns ju bra att man behövs!
Allt hade med jobbet på tidningen att göra. Det enda som stör mig är att jag inte fått funktionen ”Personen ni försökte nå talar ett annat samtal” att funka.

Har varit i teleaffären ett par gånger och personalen där har försökt hjälpa. Det finns olika koder man ska slå in Samsungen, som inte har någon annan inställning för just den här viktiga funktionen.

Således får den som ringer upp mig inget svar. Jag har förstått att telefonen hos den som försöker nå mig
a) antingen ringer och ringer (ingen upptagetsignal)
b) ibland svarar ”numret kan inte nås för tillfället”

Irriterande i-landsproblem.

En gammal söt Toyota.

Det grå vädret fortsätter, plusgrader och duggregn.
Jag har tänkt att jag ska ta bilder här och där som jag är på jobb. I dag kom jag i håg det, hurra! Ett bilföretag firar jubileum i stan, och det var en av många artiklar jag skrev i dag.

Många ryggar blev det!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

I dag koncentrerade jag mig mest på att heja på Tor. Tog i all hast några bilder under matchen, och en bild av en domare som vi allmänt sett inte haft mycket till övers för. I dag var han bra, så vi grundade en tillfällig supporterklubb för honom, men han har prövotid 😀

Bättre bilder har jag tagit… men det gäller att knäppa minst hundra om man vill att fem ska bli bra 🙂 Vi vann med siffrorna 9–4 i dag i grundserien i division ett. Däremot föll vi ur finska cupen i söndags…

Där fick jag en sådan här ryggbild. Men jag tycker den är LITE kul ändå när man ser bollen ovanför de andra spelarnas huvuden.

Fina Lovisa i lonkerogrått … och tack livet!

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Jag har fått det här med lonkerogrått lite på hjärnan nu, märker jag.
Ska sluta, lovar 😀
Men först ska jag visa en fin bild från vår regndisiga stad. Den blev finare än jag trodde att den skulle bli.

Torgmiljön vid 16-tiden.

Det har varit en bra dag i dag.
Jag är glad för att jag gick på ett vernissage i Almska Gården i dag, fastän jag såg pressvisningen redan i onsdags. Dagens väder, grått och trist kändes inte lockande. Men jag begav mig ut, träffade massor av bekanta, det var mingel när det är som bäst! (fastän jag i allmänhet är som Adrian… mingel… pyh!… couldn´t care less… har man inget vettigt att säga kan man lika väl vara tyst) … men just i dag satt minglet helt rätt!

Såhär folktomt var det inte, de flesta kollar just vid det här tillfället utställningen i övre våningen. Den här bilden tog jag för att inte få en massa RYGGAR på fotot 😀

Jag känner så ofta nu att jag LEVER. Att jag har ett bra liv med många vänner,  både gamla som aldrig svikit och nya som dykt upp och som jag aldrig hade träffat om inte mitt liv hade tagit sin dramatiska vändning i maj 2014.

Dessutom har jag ett oerhört givande och intressant jobb.

Då min blogg den senaste veckan har lästs av extremt många personer (jag vet inte av vem och varför)… har det också fört mig tillbaka till gamla inlägg, jag har själv läst sådant som andra läst och blivit påmind om allt möjligt smärtsamt.

Men jag är tacksam för att jag skrivit ner allt det där. Och det som kändes värst, som inte hade kunde skrivas offentligt i en blogg, finns i mina dagböcker.

Så livet är väl lite som på bilden här. Man kan se på saker ur olika vinklar.

Missa inte utställningen om Segersby, herrgården som bjuder på allt från sekelskiftsskatter till nutidskonst.