Medicinkvinnan i farten

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Det har varit intressant att ta del av alla vänners erfarenheter. Dels då de handlat om läkare, dels då det handlat om olika örter eller andra naturmedel man kan välja bland.

Vissa människor säger att gurkmeja har laxerande effekt och att den inte är bra för levern. Andra säger att gurkmeja i rätt dos och i rätt kombination med annat är det bästa som finns.

Har ägnat mig att läsa många sidor på nätet om det här. Vill tro på osteopaten och på en väninna som under en längre tid ätit gurkmeja och mår bra av det. Det är den anti-inflammatoriska effekten jag är ute efter.

Förra natten reagerade ändå min mage så att jag tvingades gå flera gånger på toan. Då blir det ju lite si och så med sömnen…

Nu gjorde jag en ny medicin som inte borde vara så stark. Det är inte bara gurkmeja och svartpeppar som shot i ett litet glas. Nu har jag satt till kallpressad kokosolja och ekologisk honung. Det var gott – i jämförelse med den råa shotten jag tog i går.

Glad måndag, 03-02-2020

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Tog den här bilden i går. Då åt jag årets första Runebergstårta. Den var jättegod!
Runebergsdagen firar vi först på onsdag, men den här tjuvstarten var ju inte helt huvudlös ändå. Min första fettisbulle åt jag nämligen redan för nån vecka sedan… och det dröjer ännu ett tag innan fastlagstisdagen kommer 😀

Runebergstårtor och ett halvfärdigt pussel 🙂

I går var jag ledsen för att Tor förlorade, men sport är bara sport och jag har många anledningar att vara glad också.

I går kunde jag gå rätt bra. Smärtan är inte helt borta, men i går behövde jag inte stöd av möbler och väggar då jag förflyttade mig.
Jag ska fortsätta med gurkmeja+svartpeppar-shots. Gott? Nä, minsann inte. Men en deciliter klarar jag av utan problem.

En dag i taget nu.
Och till alla mina trogna bloggvänner. Jag läser det ni skriver, men har inte alltid haft ork att skriva kommentarer. Min vardag har sett annorlunda ut de fyra senaste veckorna. Omfattat mycket planering för att logistiken ska funka.

Och till alla som läser min blogg. Kramar till er också!

Jobbig kväll, men tacksam ändå

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Glädje blandas med tacksamhet. Det har varit en tung säsong för Lovisa Tor i innebandyns division ett. Ny förlust efter förlängning och straffslag i kväll. Men vad kan man göra? Som supporter gör man inget annat än hejar, hoppas, vill att det ska gå bra – man finns alltid där. Men det är inte vi som spelar (tack och lov för det), även om vi många gånger tror att vi vet mest och bäst om allt 😀

Men genom alla år jag följt Lovisa Tor. Sedan 1998 om jag minns rätt, har jag fått massor av nya vänner. Jag har fått se halva Finland, en massa idrottsarenor och bensinmackar där vi käkat 😀

Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag upplevt med laget ❤

Nu vill jag ännu inte tänka på hur säsongen slutar. Klarar vi kontraktet för fortsatt spel i division ett, eller inte?

Tacksamhet känner jag ändå för SÅ mycket som Tor gett mig. Upplevelser, eufori, uppgivenhet, glädje, sorg. Det är stora känslor det.

På förra bortamatchen fick jag de här handledsvärmarna av Pirjo, en av många fina människor jag lärt känna under åren med Tor. Tack ❤

rptnb

Silvermattan rullades ut

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Då det inte finns någon som rullar ut röda mattan för mig då jag kommer hem såg jag till att sköta saken själv. Men det blev ”bara” en silvermatta 😀

Silvermattan ligger framme från köksdörren nästan till kylskåpet 😀

Skulle bara riva en liten bit av aluminiumfolien, men tappade den i golvet och så gick det så här.

Jag kan berätta att det inte var lätt att rulla den snyggt ihop igen… Den blev inte slät och vacker 🙂

Månadsbilden, februari

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
En kärleksmånad 🙂 Det här är bilden för februari i Muminkalendern.

Visst ja, det är månaden då vi firar Alla hjärtans dag. Med Mumin firar vi det från första februari i dag till den sista februari, 29:e som är Skottdagen. Det är kanske därför Mumin friar här? Eller är det inte så att kvinnorna får fria den dagen?

Fick skjuts av min syster i dag. Det blev besök i hälsokostaffären, i mataffären och i bokhandeln där jag bland annat köpte kort till Alla Hjärtans dag 🙂

Inte lätt att be om hjälp

~ Carita Liljendahl ~ 31 kommentarer
Bästa avslutningen på dagen. Delade en pizza med väninnan AB på Locale.

Det är inte lätt att be om hjälp. Att medge svagheter, och att man är beroende av andra. Men precis så har det varit för mig de senaste veckorna under de dagar då jag inte klarat av att gå längre än 100–200 meter. Och att även inse att tiden för den sträckan kan kräva minst tjugo minuter.

Så i dag beslöt jag mig för att be om hjälp. Jag kunde inte rulla ner för backen med cykel till frissan fastän vägen dit bara är cirka 700 meter. Det hade snöat under natten och vägen kändes inte trygg.

Vännen Marina agerade taxi till frissan. Och inte nog med det. Hon hade två nybakade bullar, som ännu var varma i sitt paket, som uppmuntran till mig ❤

På förmiddagen hade vi ett bra styrelsemöte med Nya Östis. Att efter det få sitta två och en halv timme hos frissan var också guld värt. Där kan man ju verkligen prata av sig, och sedan känna sig fin då man går ut.

Min syster agerade kusk från frissan hem och som kronan på verket fick jag tillbringa ett par timmar med god mat på lokala Locale tillsammans med ytterligare en väninna.

Undersökningarna som har med det onda i benet / ljumsken att göra fortsätter. Men jag klarar mig. Jag kan ju sitta och ligga, jag kan sova bra. Det finns många som har det mycket värre – har jag sagt förr.

Fullspäckat program under dagarna två

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Blir därför bara en kort uppdatering om besöket hos osteopaten.

Han var helt otrolig. Och den som inte tror på det här med att vissa människor känner och vet saker bara genom att lägga händerna på en annan människa – den personen kan sluta läsa här.

Jag känner mig inte som en vissnad tulpan, tycker bara blommorna är vackra även i detta tillstånd och behövde en bild till inlägget 🙂

Jag har förstått att osteopater, åtminstone i Finland, har gedigen utbildning och därför ofta får jobb på läkarcentraler. Jag gick till en privat läkarstations mottagning.

Det är omöjligt i detalj att gå in på allt som osteopaten kände och visste om mig. Han sa inget om övervikt, och inget negativt om min livsstil. Det kom inga pekpinnar, eller inget pekfinger i magen (såsom jag fick av en läkare en gång med orden, härifrån måste vi få bort några kilon)…

Han pratade om ämnesomsättning, om vilka delar av kroppen som var ”kalla”, vilka ”varma”. Att min gallblåsa är bortopererad kan vara en bidragande orsak till sämre ämnesomsättning, och att vätska samlas i kroppen.

Vi talade också om mediciner, kemiska medel, som ofta är onödiga eftersom man med förändringar i kost kan uppnå små underverk. Men människan måste också få vara lat och komma undan med enkla medel.

Han visste, utan att jag sade det, att min kropp fått en smäll nyligen då jag ramlade i en busstrappa.

Jag kunde gå betydligt bättre då jag kom ut från honom än då jag gick in. Men först efter två veckor kan jag säga lite mer.
Någon cortisonspruta tänker jag ändå inte ta.
Det får bli gurkmeja, svartpeppar, nötter, hirs och annat i stället. För att bara nämna en del av allt jag ska testa på innan jag går till honom nästa gång.

Vår fina nya skola!

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Lovisavikens skola heter den. En splitterny skola byggd huvudsakligen i trä och med sluttande tak. Den gamla skolan, där inomhusluften blev ett problem, revs.
I början av detta år kunde lärare, övrig personal och elever äntligen flytta in i den fina nya skolan.
Det här är matsalen, även restaurangen kallad, med utsikt över Lovisaviken (där man kunde röja bort lite vass).

Jag tog mig hit, nerförsbacke, med cykel. Därför är jag innerligt tacksam för att vi inte har snö och is på marken just nu. Jag hade en intervju med vår prao-elev på skolan.
När jag sedan skulle ta mig hem var det en annan femma… Vänstra benet domnade nästan bort.

Råkade på en person som haft liknande symptom. Han sa att cortisonspruta hjälpte. Han kunde också utan problem sitta och ligga, han kunde sova och hade ingen ihållande värk. Men så fort som han skulle ta ett steg fick han fundera, håller benet att stå på eller inte. Och det onda satt i ljumsken.

Man får pigga upp sig med följande lilla vits.