”Allt det jag inte kunde blogga om”, kanske vore en tillräckligt säljande titel? 😀 Alla ”hemligheter” som jag skrivit ner i mina dagböcker från 1976 fram till dags dato.
Dagböckerna rymmer en hel del sådant som jag har tänkt att kan publiceras först efter att jag har gått bort. Eller efter det att en del av de personer jag nämner där har gått bort. Men hahaaa, hur ska en sådan publicering gå till?
Lycka, olika pojkvänner, två äktenskap, en massa resor och äventyr och galenskaper 🙂 Men förstås också en hel del sorger som hör livet till skulle boken rymma.
Det här är inget sponsrat inlägg – men jag kan inte annat säga än att jag alltid blivit jättenöjd då jag köpt klänningar från Dress Like Marie. Två gånger har jag handlat via nätet och alltid blivit glad för att plaggen passar perfekt. De har fint fall, vilket behövs på en mullig kropp 😀
Nu är jag inte helt svartvit längre 😀
Det är vårdagjämning. Ute kommer det snöblandat regn. Det är grått och blött.
Men jag är glad inombords. Jag lyckades sova tio timmar i natt, utan att vakna för att snyta mig eller för att jag kände mig allmänt risig.
Väldigt trött blev jag av promenaden till kiosken/posten, men jag ville absolut ha ut det här paketet. Med nöd och näppe orkade jag via mataffären. Nu ska jag sitta hemma och se på stadsfullmäktiges möte via videosändning. Det är alltså jobb för mig, men jag är tacksam för att jag kan sköta det hemifrån.
Helt frisk är jag inte, men kanske på bättringsvägen!
Ja, det finns hundratals låttexter som berör mig, allt från psalmer och lugna favoriter till mer svängiga texter. Så det var inte lätt att välja EN låt till Orsakullans utmaning.
Jag ägnade nästan en timme till att leta på YouTube och bestämde mig slutligen för den här.
Orden känns väldigt aktuella i dag, då det finns så mycket anonymt näthat och många människor som inte bryr sig om att visa respekt och empati mot varandra.
Martin Stenmarck har också annars genom åren gjort många bra låtar och varit en stor favorit.
Jag minns knappt hur det känns att vara utomhus. Har inte varit det på fem dygn. Har inte orkat, och har inte velat utsätta mig för att bli ännu mer sjuk än jag är.
Ett isolerat liv är ett märkligt liv. Har varit helt ensam många dagar, men fått värdefull hjälp av min syster och av vännen Pia. De har sett till att jag fått hem lite mat och annat jag behövt.
Jag försöker lära mig något av det här. Att inte ta normal hälsa för given. Allt det där som man orkar i normala fall. Gå till affären, duscha, städa, träffa vänner, sköta sitt jobb. Den triviala vardagen känner jag längtan efter.
Nu har jag ju privilegiet att kunna jobba hemifrån och som privatföretagare försöker jag orka så gott det går. Jag kan sköta mejlen, redigera texter, ha kontakt med frilansare, ta emot anmälningar till läsarresan – som för övrigt nästan är fullsatt redan efter fem dygn!
San Remo är ett av utflyktsmålen under läsarresan i höst.
En privatföretagare har ingen betald semester och ingen möjlighet att bara ringa en chef och säga ”jag är sjuk”, lämna in ett läkarintyg och vila upp sig (med lön) tills allt känns bra.
Men – jag ångrar fortfarande inte mitt val att bli min egen chef. Att via mitt företag få jobba med lokaljournalistik på ett unikt och nytt sätt var något jag bara drömde om 2015.
Sedan blev drömmen sann, och det är DET jag är tacksam för varje dag.
Ett frågeformulär av en studerande på Södertörn i Stockholm.
Jag SKA tillbaka på banan igen. Känner att jag har mycket att ge sedan då orken återkommer.
I dag fick jag ett frågeformulär av en studerande vid avdelningen för journalistik vid Södertörns högskola. Tänk att personen hittade Nya Östis och vill att vi ska svara på frågor! Toppen! Det ska jag göra i morgon eller på fredag.
… är svår att utnämna bland alla mina vänner.
Vänner och kompisar är kanske inte heller riktigt samma sak.
Men min första kompis då jag var barn hette Eivor. Hon bodde i granngården och jag vill minnas att jag gick in dit och frågade hennes mamma om vi får leka tillsammans.
Någon av oss lärde den andra knyta skor. Vi satt i sandlådan som fanns på min familjs gård. Vi gungade bredvid varandra i en stor trägunga. Vi började gå tillsammans till skolan, och vi ses fortfarande då och då fastän avståndet mellan våra hem numera är närmare trettio mil. Då vi var barn var avståndet från min dörr till Eivors tjugo meter 🙂
En annan fin kompis sedan 53 år tillbaka är min första nalle ❤
Jag kan vifta på öronen.
Det är sant. Och jag kan visa det i utvalda sällskap, där man tar min talang på ett seriöst sätt 🙂
Som någon cirkuspelle på torget ställer jag inte upp 😀
Hemligheten bakom denna talang är att behärska muskulatur som finns mellan ögat och örat. Jag övade mycket på det här då jag var barn.
Också ett tidsfördriv, inte sant? Vettigt eller inte? Men just då höll jag mig i alla fall borta från bus 🙂
Detta är en del av ”31 frågor i mars” som Madeleine uppfunnit.
Över halva mars månad har redan gått. Snart är våren här på riktigt!
Eftersom jag fortfarande har influensa är jag inte ute, men jag känner måndagsglädje inomhus med mina växter, av vilka den i mitten är ny.
Kroton heter växten i mitten. Jag hade ett par stycken förr, men de dog. Hade haft dem länge. Ibland är det bara så att orken tar slut också för växter.
Serier som handlar om att söndra, göra illa, behärska, bedra… tilltalar mig inte.
… allt sådant som har med skrik och svordomar att göra. Serier där man går in för att mobba eller bedra. Ofta är det ju själva konceptet för en serie, där unga beter sig som kaniner i mörkret i sängen men ändå har kameran på sig 🙂 Serier som Big Brother och Paradise Hotel har jag inte mycket till övers för.
Inte Hells Kitchen heller.
Och serier med mycket våld, misshandel, tortyr och så vidare undviker jag också. Sådant behöver inte visas fullt ut. Det räcker med att antyda, och tittaren förstår ändå. DÅ är serien välgjord.
Det här är en del i serien med ”31 frågor i mars” som Madeleineuppfunnit.
Min syster och en väninna har hjälpt mig sedan jag blev sjuk. Tre paket näsdukar, lite mat, choklad, dryck och som pricken på i:et klistermärken och våren in med videkvistar.
Nu är jag för trött för att orka skriva mer…
Sällan jag sover om dagarna, tar aldrig en tupplur – bara då jag är sjuk. Så i dag sov jag en halvtimme på eftermiddagen.
Få se hur långvarigt det här blir. Och säg inte att jag ska ta ingefära eller nåt sånt, för sådant har jag aldrig hemma. Honung råkar jag ha, och kakao. Men jag är inte kvinnan som har skafferiet fyllt av allt möjligt 😀
