Hemma igen efter besök på kyrkogården, lite julmat och klappar.
Det hade börjat skymma då vi förde ljusen, men här ser man inte hur mörkt det var.
Traditioner i all ära. Det finns vissa jag värdesätter mycket, bland dem besöket på kyrkogården med ljusen. Samvaro utan krav likaså.
Jag är inte någon stor vän av maten som brukar finnas på det finländska julborden. Men jullimpa, Kasténs leverkorv och köttbullar vill jag gärna ha om det går för sig 🙂
I morgon träffas min mor och syster hemma hos mig. Det blir lite nytt eftersom jag inte firat jul på det sättet i den här bostaden. Jag föreslår en del julmatsrester, kaffe med dopp och brädspel!
Ja, nu borde jag ju ha bjudit på något riktigt julinspirerat.
Men något sådant hade jag inte i samlingen, där det ännu finns skyltar från Corfuresan kvar 😀
Men jag tycker att jag mycket väl ännu kan hylla Finlands 100 år av självständighet, för nu ÄR vi 100 år. Vi firar inte längre på förhand.
Temat för jubielumsåret var ”Tillsammans”.
Hos bloggaren BP hittar du skyltar till andra som är med i den här trevliga utmaningen!
Jag har allt mer sällan på bloggen skrivit reflektioner som har med skilsmässan att göra. Dels handlar det om att det gått så lång tid sedan jag upptäckte att maken bedrog mig (över tre och ett halvt år sedan jag upptäckte det), dels handlar det om att det kommit in så mycket annat nytt, värdefullt och roligt i mitt liv sedan dess.
Många sa ju ofta till mig att jag ska försöka sluta älta saker. En del tyckte att jag kunde sluta gråta efter en månad, andra tyckte att jag inte skulle gråta alls. Men alla sörjer vi på olika sätt, och olika sorger kräver olika lång tid. Sorg är något väldigt individuellt.
Att minnas är ju ändå inte detsamma som att älta. Och som jag tidigare sagt, jag talar ofta med mina vänner om sådant som ex-maken och jag gjorde – inte medvetet i syfte att bearbeta, nej – mestadels handlar det om GODA och ROLIGA minnen, inte minst från alla de resor vi gjorde tillsammans.
Torkade blommor är fina juldekorationer.
Och varför skulle jag försöka glömma det som var? Han fanns ju sjutton år i mitt liv. Inte försöker jag ju heller glömma mina första sjutton levnadsår, som om min barndom och ungdom inte fanns. Så hemskt det skulle vara om någon bad mig att inte prata om de sjutton åren 😀
I dag fick jag väldigt många kramar och god jul-hälsningar då jag rörde mig på stan och i affärer. Efteråt slog det mig att merparten av alla hälsningar och kramar kom av NYA vänner, människor som inte fanns i mitt liv då jag var gift.
Med åren som gått har jag insett att jag fått så mycket nytt i mitt liv, jag har vågat göra saker som kanske av rena rama lättjan tidigare skulle ha blivit ogjorda. Och kanske bäst av allt – när det värsta hade hänt fanns det inte längre något att vara rädd för. Då sade jag upp mig, startade eget och bra har det gått hittills 🙂
Jag har också blivit modigare och mindre konflikträdd. Jag vågar vara mig själv, öppen och ärlig kring allt – för det är något jag insett att lönar sig på sikt. Jag har redan fått höra några människor säga att de omvärderat sina åsikter om mig, att skitsnacket som spreds efter skilsmässan inte var sant.
Allt det här har krävt tålamod. Jag har låtit tiden arbeta.
Det har lönat sig.
Eftersom jag har haft ganska brådis i mitt jobb för tidningen, och även slutspurtat med uppdrag inom företaget, använder jag arkivbilder i min julstämningsserie. En del inlägg har jag också skrivit på förhand.
Vi har inte heller haft nästan någon snö alls de senaste dagarna. Men i dag, lördagen den 23 december, utlovas ymnigt snöfall. Så det finns hopp om en vackert vit jul ❤
Bilden är från grannstaden Borgå. Där vimlar det också av tomtar, som naturligtvis höll sig i skymundan då jag dök upp med kameran 😀
… förutom något riktigt smått då. Så den gamla tomten som säkert har närmare 50 år på nacken fick ställa sig bland hyacinterna.
Tomten är ett kärt barndomsminne.
Det som gav riktig julstämning, glädjetårar och frid i sinnet var då vi tillsammans med några vänner överraskade en väninna som haft och som stundvis ännu har det kämpigt på många sätt.
Vi hade samlat in lite pengar och köpt ett par presentkort åt henne. Hon är en person som alltid i första hand tänker på sina barn och på människor i hennes omgivning. Nu får hon en möjlighet att tänka på sig själv och kanske skaffa något som familjen behöver efter jul.
Grankvistar i vas.
Ja, och så blev det några grankvistar i en vas. Jag hämtade dem från torget där Lions Club säljer granar och pengarna för dem går till välgörenhet. Gav en slant fastän jag hade fått de överblivna kvistarna gratis.
Det känns faktiskt som om julfriden nu kan infinna sig. Stillsam julmusik ljuder, och det doftar gott av grankvistarna.
Mera granar blir det i den här serien nu.
Kanske du redan tagit in din? Vilka pynt är det som gäller i så fall?
Och om du inte har gran, kanske du har något annat julträd, kvistar i vas eller något ännu mer spännande?
Julgranen i Villa Limppu då huset var med i Traditionella Julhem i Lovisa.
Jag känner mig SÅ privilegierad och även rörd med anledning av julgåvor och julkort som jag har fått i år. Att någon har tänkt på mig, tackar för gott samarbete, vänskap med mera ❤
Jag försöker att inte ta något i livet för givet längre. Relationer behöver vårdas och riktiga vänner finner jag i människor som har samma värderingar som jag.
På sikt lönar det sig att vara öppen och ärlig. Även det att jag som medmänniska kan visa min sårbarhet. Jag vill inte upprätthålla en fasad.
Jag tackar er alla, vänner på bloggen och er som jag träffar i verkligheten, för att ni låter mig vara den jag är.
Och jo… jag har redan öppnat gåvorna. Av den anledningen att de inte var inslagna, jag fick dem i ickeförslutna påsar 🙂
En GOD jul blir det på många sätt – tack mina vänner!
Ett hem som tillfälligt förvandlats till ett trivsamt café. En hyacint, en gran, levande ljus, prydnader i fönstret.
Jag pyntar väldigt sparsamt men njuter hos andra som har mera pynt framme. Levande ljus och lyktor har jag i alla fall 🙂
Tomtebloss som kallas sprakasticka på finlandssvenska.
Redan då jag för länge sedan såg att ordet för näst sista veckan i året är GNISTRA tänkte jag på det vi finlandssvenskar kallar sprakasticka.
Det sprakar och gnistrar om tomteblosset och jag gick ut på balkongen för att inte ställa till med brandfara inomhus. Ändå minns jag att de här brändes i granen då jag var barn.
Lättfotograferad var stickan inte, två gick åt innan jag fick till det i mörkret 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 