Ikväll har jag bakat…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Kaffecheesecake.

… nej, det var bara en tanke, en önskedröm.
Jag är dålig både på att ljuga och på att baka.
Men då jag inte hade något annat att skriva om idag… eller ja, nu höll jag mig inte helt till sanningen ändå… men det är väl inte riktigt detsamma som att ljuga? Och vill jag riktigt mycket kan jag baka också…

Jag skulle gärna skriva allt möjligt om mitt privatliv… men men… den tiden tycks liksom inte finna sig fullt ut… Mycket har varit roligt, spännande, upplyftande… men har inte kommit så långt att något specifikt kan deklareras offentligt.

Så tills dess. Håll till goda med Kaffe-cheesecake med passionsfrukt-receptet. Från tidningen Året Runt.

Cirka 8-10 bitar
200 gram digestivekex
100 gram smält smör
Fyllning
250 gram kesella, 10 procent
100 gram färskost
4 msk kakao
1 1/4 dl strösocker
3 ägg
2 msk snabbkaffepulver
3 msk hett vatten
Garnering
1 mango, skalad och skivad
1 passionsfrukt, skivad
granatäpplekärnor (kan lämnas bort)

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa kexen till smulor, gärna i en matberedare.
Smält smöret  och blanda med kexsmulorna.
Kläm ett bakplåtspapper i en form med löstagbar kant, cirka 24 cm i diameter. Smöra formen, även papperet. Tryck ut kexblandningen i bottnen.
Grädda mitt i ugnen cirka 10 minuter. Låt svalna.

Blanda kesella, färskost, siktad kakao och socker. Vispa ner äggen ett i taget. Lös upp kaffepulvret i det heta vattnet och rör ner i smeten.
Fördela smeten i formen, släta till ytan. Grädda i nedre delen av ugnen cirka 30-35 minuter, kakan ska precis ha stannat. Låt svalna.

Garnera med frukterna och strö över kärnor. Servera med vispgrädde.

 

Alltså dessa selfies…

~ Carita Liljendahl ~ 37 kommentarer
Man kan ju inte se normal ut då man tar bilder på sig själv :-)
Man kan ju inte se normal ut då man tar bilder på sig själv 🙂

På Facebook uppmanas människor nu visa selfies från vardagen. Jag fick också utmaningen men alla bilder jag tar på mig själv blir så konstiga. Hur är det möjligt att anletsdragen blir så förvrängda? Tycker inte att jag ser lika ut på fotot som i spegeln.

Men det är väl inte heller helt normalt det här med att ta bilder av sig själv, med eller utan selfiepinne… Hur naturlig kan man vara liksom?

För att få EN selfie som såg ens någorlunda normal ut krävdes tjugo bilder och dit for en halvtimme av min värdefulla vardagstid 🙂 Så nä, det blir ingen selfieserie på Facebook.
Hoppas det i framtiden finns andra som vill ta bilder av mig 🙂

Vykorten – kom ihåg dem!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

När jag kom hem från jobbet hittade jag ett vykort på hallmattan. Det hade jag fått av min bloggvän Gerd! Vi har aldrig träffats på riktigt men vi spelar Wordfeud, har kontakt via Facebook och läser varandras bloggar. Man kan således finna riktiga vänner via nätet. Och Gerd är ingalunda den enda. Jag har lärt mig känna många fina människor via nätet, och då inte minst via bloggen.

Kortet ser ut som en stor plansch på bilden. Luciamärket som är ungefär 1 cm x 1 cm får fungera som jämförelsematerial i stället för den klassiska tändsticksasken :-)
Kortet ser ut som en stor plansch på bilden. Luciamärket som är ungefär 1 cm x 1 cm får fungera som jämförelsematerial i stället för den klassiska tändsticksasken 🙂

Det fina med ett vykort är att man också får se vännens handstil. Gerds är på något sätt så ungdomlig och fräsch!

Luciamärket köpte jag ute på gården av en ung flicka som cyklade runt i kvällsmörkret och sålde sådana. Hon hade reflexbrickor och hjälm och var väldigt trevlig och artig.
Så min sena eftermiddag lystes upp av de här två vardagliga sakerna 🙂

Kom ihåg att skicka vykort till varandra!

Skyltsöndag, den 8 november 2015

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Tack fru Månsson för bilden!
Tack Fru Månsson för bilden!
Min bloggvän Fru Månsson från Sverige har skickat den här bilden till mig. Stort tack för den ❤
Hon skriver att den är tagen i Imatra 2011. Hon brukade åka dit varje sommar då hon var barn men 2011 var första gången på 16 år hon besökte Finland.
Det jag gillar mest i bilden, så där humoristiskt sett, är att det är 2,5 km till Alko (svenska Systembolaget), men bara 80-300 meter till diverse annan slags kultur och till olika företag 🙂

Förra bilden i serien finns här. Jag har inte länkat till alla skyltar jag publicerat förr, men de hittas om du går tillbaka och letar efter de inlägg jag gjort under söndagar de senaste veckorna och månaderna.

Och du – om du vill bidra med roliga skyltar till min blogg eller med brunnslock, fina fönster, vackra väggar – gör det, jag blir så glad! Min adress är carita (at) sulo.fi.

I´m so happy…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Hur kan jag skriva det en dag då Tor förlorat mot jumbon i division ett?
Jo, för att innebandy inte är hela livet. Kanske halva i och för sig 😉 … men det kommer nya matcher. Och vill vi se positivt på det här, så kanske ett lag som är bättre i tabellen måste få sig en smäll för att förstå att det inte räcker med att spela bara 25 minuter och leda med 3-0. Hela matchen är nämligen 60 minuter lång. Slutligen blev det förlust med siffrorna 6-7.

Tors Andreas Hietala och tränaren Sebastian Freudenthal tillsammans med motståndarnas tränare och bästa spelare på presskonferensen efter matchen.
Tors Andreas Hietala och tränaren Sebastian Freudenthal tillsammans med motståndarnas tränare och bästa spelare på presskonferensen efter matchen.

En av dagens höjdpunkter inträffade innan matchen ens börjat, innan Tors tre mål hade pangats in.
Väninnan Marinas dotter Anne hade kommit på besök från Kensington i Storbritannien där hon bor, och vi sågs på matchen. Vi hade SÅ kul, många gemensamma nämnare 🙂 Att matchen slutade som den gjorde förstörde inte vår kväll.
Och vet ni vad hon hade med sig som gåva till mig?
Aaaah! En plansch som delades ut bara på en viss biograf i London då det var världspremiär av Spectre där.

Ett fint tillskott i min Bond-samling.
Ett fint tillskott i min Bond-samling.

Lycklig ägare till den här, och lycklig av många andra anledningar också just nu.
Livet är här och nu. Om morgondagen vet vi inget. Jag tar inte lyckan jag känner för given. Jag är bara så glad för att den får mig att le precis hela tiden just nu ❤

 

Tiden tickar

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer
Tiden ska vara vår vän.
Tiden ska vara vår vän.

Ibland tycker vi den går oerhört långsamt. Speciellt då vi otåligt väntar på något spännande eller roligt. Jag har förmånen att befinna mig i den situationen just nu ❤

På innebandymatcher går tiden jäkla fort om favoritlaget ligger under, eller om gästerna har en spelare utvisad. Samma sekunder sniglar sig fram om vi sitter utvisade eller om vi leder matchen med bara ett eller två mål.

Varje sekund i sig är unik. Därför ska tiden vara vår vän, inte vår fiende. Vi får inte sekunderna, minuterna, timmarna eller dagarna som gått tillbaka.
Förhoppningsvis har vi en lång räcka av samma vara framför oss. Men om det är så, det kan vi aldrig veta.

Bäst är därför att leva i nuet.
Också varje andetag och hjärtslag är unikt.
Låter det som om någon går en kurs i mindfulness? 🙂

Saker och ting är som de är

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Tänk att sju små enkla ord kan utgöra en så stor visdom.
Och nu säger jag det varken med ironi eller sarkasm.
Men det är kursen i mindfulness som har gjort att jag på något vidunderligt sätt känner mig kolugn i nästan alla situationer.

Närbild av en ljuslykta får funka som illustration.
Närbild av en ljuslykta får funka som illustration.

Då människan inser att hon inte behöver, kan eller ska styra över allt utan bara låter saker vara som de är.
Då hon förstår att hon duger som hon är och bör få bli älskad sådan som är, och då hon slutar anstränga sig. Bara låter allt vara – för att saker och ting ändå är som de är.

Det är då som det händer.

Mårran och annat mystiskt

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
God morgon, sa Mårran.
God morgon, sa Mårran.

I morse när jag steg in i köket hälsade Mårran mig välkommen. Bilden jag länkat till är från Wikipedia och där kan man läsa att Mårran är en litterär figur i Tove Janssons romaner om Mumintrollen, introducerad 1948 i boken Trollkarlens hatt. Mårran är en stor, kall, spöklik och skrämmande gestalt. Hennes anletsdrag består av två små, stirrande ögon, en stor näsa och en mun som visar tänderna i ett streck. Ursprungligen var hon färglös men har enligt den japanska tecknade TV-serien en mörklila nyans på kroppen.

Nog ser ni väl också henne på mitt fönster?

Mera konstigt hände då jag kom hem från jobbet. Utifrån såg det ut som om lampan i mitt sovrum lyste. Jag var säker på att jag hade släckt alla lampor där innan jag gick.

Halva lägenheten badade i kvällssolen.
Halva lägenheten badade i kvällssolen.

Men det mesta mystiska har sin förklaring. Det var solen som höll på att gå ner i väst, men här ligger den ännu ovanför hustak och trädtoppar. Jag bor på tredje våningen och har en genomgångslägenhet. Därför såg det ut som om en lampa lyste hemma hos mig 🙂

I dag skrev jag också första inlägget på nästan ett år på min arbetsblogg. I samband med tidningsförnyelsen i januari 2015 lades en del gamla bloggar på is, men nu har min återuppstått. Jag skriver jobbrelaterat där och privat här. Hoppas du vill läsa både och!