Åkte runt och tog några bilder i Lovisa i dag. Av våra fina parker bland annat. Och så hittade jag ett brunnslock, en skylt och två dörrar som hör till Småfolkets stig i Lovisa.

Att gå, cykla eller bila runt och fotografera får mig att känna att jag lever, att jag är stark och klarar mig ensam om jag så måste. Med det inte alls sagt att jag inte behöver släkt och vänner. De ger fortfarande stort stöd, jag vet var jag har dem som känner mig utan och innan, som inte sprider falska rykten om mig.

Häromdagen kom en kvinna fram till mig och frågade hur jag mår. Hon hade ”hört på stan” att jag mår dåligt. Jag berättade åt henne att jag vet att sådana rykten sprids om mig men att de inte är sanna. Jag tackade henne också för att hon kom direkt till mig och frågade hur saker och ting står till.

Klart det kräver energi av mig då jag tänker på det här, hur många lögner som far runt och som jag inte har en chans att påverka. Men varje gång någon kommer direkt till mig får jag berätta min version om mitt liv 🙂
Och då har åter skjutit i sank en osann berättelse om mig.

För även om jag fortfarande kan vara ledsen ibland för att den kärlek jag trodde skulle vara för livet dog ut – betyder det inte att jag är för evigt knäckt, eller att jag skulle vilja ha tillbaka det jag miste.
Jag har ett nytt liv nu, jag är för det mesta glad, jag har vänner, jag känner mig ofta vacker och stark (fast nu får jag säkert ett meddelande där det står ”hörru du, sluta med sånt där, du är gammal och ful)…

Kort och gott. Jag mår inte så dåligt som ryktet om mig säger, jag är inte död heller 😉