Har kommit på flera sätt att samtidigt som jag bearbetar saker som ännu gör ont efter skilsmässan, också kunna fokusera på de framsteg jag faktiskt gjort.
I morse hörde jag på radion två vackra sånger. ”First of may” med Weeping Willows och ”Always on my mind” i en svensk version.
För ett år sedan hade jag varit tvungen att stänga av radion för att jag inte klarade av att lyssna utan att det kändes som om någon slet hjärtat ur mitt bröst.
I dag kan jag lyssna på låtarna. Jag känner lite vemod, kan bli lite ledsen. Men jag bryter inte ihop.
I dag fokuserar jag dels på att packa, dels på mors dag. Tidigt i morgon bitti tar bussen läsarresans resenärer till flygfältet i Vanda och därifrån bär det av mot Nederländerna.
Och varje gång jag tänker på de krafter som motarbetar mig, som säger att jag inte har ett gott hjärta, att jag är rasist (härstammar från ett enda inlägg här på bloggen om chokladkyssar), att jag inte har riktiga vänner, att jag är jobbig som skriver och talar så mycket mina känslor och så vidare.
Varje gång säger jag till mig själv. De människor som rackar ner på mig har problem själva, de mår väldigt dåligt. Dessutom känner de här människorna inte mig. En del är nyinflyttade, andra är bara obestämda troll på nätet.
Mina riktiga vänner och en hel drös av bekanta känner mig på riktigt sedan femtio år tillbaka. Jag har bott hela livet i Lovisa, på några få år av undantag då jag bodde i Helsingfors och i Stockholm.
De som känner mig på riktigt vet vilka värderingar jag har i livet.
Mer än det behöver jag inte tänka på för att åter ha en positiv kurs i livet.
Så visst har jag gjort framsteg sedan första maj 2014?
Kramar till er alla fina vänner ❤
