Av så många har jag fått rådet att ta vara på de små, små ögonblicken av glädje. Stunder då någon stryker mig över håret, ger mig en kram, säger att jag är fin. De gånger jag faktiskt hör mig själv skratta.
Med släkt och nära vänner firade vi i dag två födelsedagar. Samtidigt som jag känner att jag på något sätt är som en sorgens fågel som flyger in vill jag ju vara med och dela högtider med människor jag håller av. Att hålla sig borta från allmänt glam, att isolera sig hemma, att grubbla över det som hänt… det känner jag att jag behöver ibland. Men inte alltid. Och då gäller det att rycka upp sig.
Som i dag då jag efter en gråtattack åkte till stan och köpte de likörer som en person hade önskat vi skulle bjuda på till kaffet. Och sedan tog jag bokhandeln och några ark klisterbilder av bara farten. Lyckades till och med packa födelsedagspaket, skriva kort, binda band och knyta rosetter.
Tänk att jag klarade det.
Vi började med smarrig smörgåstårta.Sedan högg vi in på jordgubbstårtan, hembakad den också.Liljor, en av födelsedagsblommorna.
Precis då jag var nere i en vågdal och skulle skriva orden ”jag är så ledsen” i min dagbok hörde jag en bil stanna på parkeringen. Och chauffören gav mig de här blommorna och en burk dunderhonung som ska göra mig stark.
Uppmuntran från en vän, ett paket Royal, salt choklad ❤
Har vaknat upp till en ny dag.
I går lästes min blogg 1361 gånger så visst kan man säga att livsöden intresserar folk. Alla kommenterar inte, så jag vet inte alls vad de anser. Det är risken jag får ta då jag nu öppnat mig om min sorg.
Å andra sidan fick jag massor av kommentarer och peppande tillrop på Facebook där jag länkar mina inlägg. Många kontaktade mig också privat där.
Vad jag fort lärde mig är att jag inte är ensam om min upplevelse. Människor jag aldrig hade kunnat tro att har varit i samma situation, lågt nere i ett träsk där självömkan och känslor av total tomhet och meningslöshet råder, hör av sig.
Frukostlektyr, midsommarläsning.
Försöker göra det bästa av den här dagen, vara snäll mot alla jag möter, mot dem som är snälla mot mig.
Annars tror jag att den överdrivet hänsynsfulla, tysta och snälla Carita ska ta en liten paus nu. Hon ska säga rakt ut vad hon tycker, också om obekväma saker, men helst på ett respektfullt sätt.
I dag ska jag
– äta frukost och njuta av prasslet från papperstidningarna
– göra några ärenden på stan
– åka till kiosken och jobba där så att maken får några lediga timmar (ja, vi har den tillsammans och jag hoppas jag för alltid kan vara hans bästa vän)
Nä, det är nog inte riktigt min tanke att den här bloggen bara ska handla om vår stundande skilsmässa, som min make begärt men som jag inte alls hade gått med på lika gärna.
Men just nu är jag så mitt uppe i alla de känslor som rörts upp efter den första maj då jag fick veta att han hade en annan.
Så just nu skriver jag om det som rör sig i mitt inre, och en dag i framtiden skriver jag säkert om helt andra saker, till exempel presenterar jag min nya bostad 🙂
Idén till att börja skriva om det här föddes egentligen då min mans nya kvinna bloggade om blommor hon fått av honom. Hon har ju också sin fulla rätt att visa bilder av hennes nya lycka på Facebook. Men då jag inte har sådan lycka att beskriva än, så visar jag hur mitt liv ser ut i dag.
Rätt eller fel, vad tycker ni? Jag står i alla fall till hundra procent bakom det jag skriver.
Och av någon anledning har min blogg de senaste fyra dagarna haft 1800 besök… Inte så många som lämnar kommentarer, men desto fler som läser.
Nu är jag arg, och snart packar jag min väska och sticker!
I dag har det varit en tuff dag. I går grät jag inte alls, kände mig stark. Men just i dag har jag varit väldigt svag och mitt självförtroende ligger på minus 50. Hade ändå en bra terapistund med en god vän och började då jag kom hem banka på väggar och kasta dynor. Äntligen kommer ilskan ut.
Har börjat plocka lite bland våra grejer.
Ska flytta först i slutet av augusti men har redan plockat lite bland alla saker. Mest vill jag ha med mig ljus 🙂 … och mina Bond-prylar. Och en bok som maken köpt och som är ett bevis på att han en gång älskade mig.
Den där plastkorgen är nog bara till för själva flytten.
Och i mitt nya hem ska det inte finnas några gardiner. Dessutom ska sängen finnas mitt på golvet, vem har sagt att den måste stå med kortsidan mot en vägg?
Australien-Holland VM gruppspel.
Och vad annat gör jag i min ensamhet? Ser på fotboll förstås! Och suckar för att inte ens tippningen i Lången tycks gå min väg. Men är man idiotoptimist och tror att Australien ska kunna slå Holland får man väl stå sitt kast.
I morgon är det en ny dag.
Kanske en lite bättre sådan än den här dagen var.
Gamla trähus finns det gott om i Lovisa, ofta ligger de mitt bland modernare, inte lika vacker arkitektur, som jag dock lyckades undvika på den här bilden.
Lite synd i det här fallet att jag inte fick den fina spiran på toppen av taket med på bilden. Känns ibland lite pinsamt då man står och fotograferar hus, man vet ju inte om nån tittar ut på en från fönstren och undrar vad man håller på med. Hade ju i så fall kunnat svara att jag är en mäklare – ”visste ni inte att det här huset ska säljas?” …
Huset ligger på Alexandersgatan, som ni ser, mitt i en backe. Hittade ingen information om det på nätet men andra Lovisabor kanske kan upplysa mig om husets historia.
Hade faktiskt tänkt fotografera en riktigt ful och förfallen kiosk som står vid busstationen med inslagna fönsterrutor… men tänkte att mitt liv just nu också känns sönderslaget, det skulle ha blivit lite för mycket av sorgsen symbolik.
Tro det eller ej men i dag har vi haft plus 3-4 grader och nederbörden kom i form av snöblandat regn och hagel.
Jag jobbade tre timmar i kiosken men sedan beslöt vi att vi stänger tre timmar tidigare än vanligt. Vi hade haft två kunder på fyra timmar och meddelade på vår FB-sajt att vi stänger på grund av snöfall… Något liknande har inte hänt på de sexton år vi haft kiosken.
Efter snöfallet sken solen och det ser ju rätt fint ut på stranden. Vattnet är +14 men varmare än plus fem blev det inte i luften…Inbjudande ser badstrandens gräsmatta också ut, åtminstone på bild 🙂 Men i dag trivdes bara kanadagässen där.Kanske kan passa i köket i mitt nya hem.
Då vi hade stängt kiosken åkte jag till nya loppmarknaden på Borgågatan här i stan. Skulle inte köpa något men kom hem med ett stort vitt ljus och den här lyktan som kanske platsar i mitt kök i nya bostaden.
Jag älskar ljus och jag tycker själv att jag har ett gott hjärta. Ljuslågan som kommer att flämta bakom det här hjärtat får symbolisera det.
Så otroligt vackert in i minsta detalj.Jag är lättrörd och de här raderna fick mina tårar att strömma.
Har en nära vän som är väldigt duktig på allt möjligt som kräver tålamod och fingerfärdighet. Hon är en av de mest kreativa jag mött.
Då hon fick höra om sorgen som drabbat mig knåpade hon ihop det här vackra kortet. Dikten har jag läst flera gånger och den ger mig varje gång lite ny styrka.
Personen som gett mig kortet har också gett sitt tillstånd för att jag visar upp det här. Hon är en fin och empatisk människa och fastän jag redan tackat henne mycket vill jag tacka henne också här ❤
Snart har jag flera fina mindre krukväxter i stället för en enda stor.
Hahaaa, nu fick jag till en dramatisk rubrik!
Men det är helt sant att jag tog fram kniven i går. Har en stor krukväxt, prickblad tror jag den heter. Den hade vuxit sig så hög att den nådde taket och den behövde allehanda stöd för att inte ramla omkull.
Jag har kapat den förr och satt topparna att rota sig, men jag har varit lite lat med det hittills. I går fick jag äntligen jobbet gjort!
Till hösten ska jag ju flytta bort från den här lägenheten så nu är det dags att städa och röja på många plan. Oerhört skönt egentligen.
Vem vet om ni får se riktiga inredningsinlägg efter den första september 🙂
Jag som sagt att jag inte sysslar med sånt, men jag planerar redan för fullt hur jag vill att det ska se ut i min nya bostad.
Och förresten – ni som ännu inte deltagit i utlottningen av nyckelringen med Muminmotiv! Ni har ännu nästan två veckor tid, sista datumet att delta är söndagen den 29 juni!
På gården finns det alltid någon plats där solen lyser.
Jag försöker se symboliskt på allt möjligt i dag.
Om mitt liv just nu känns som en rishög dit inte allt för många solstrålar hittar så vet jag ju att solen finns.
På släktens sommarställe får själen ro. Jag behöver bara gå ner dit för att vattna grödorna eller för att sitta en stund i solen så mår jag lite bättre. Inte ens regn och rusk gör mig nedstämd där.
Det ser ut att bli en fin dag. Snart ska jag åka ner till ett annat härligt ställe där jag känner att jag behövs och där jag är omtyckt av många – nämligen till badstranden och Plagens kiosk!
