Fick det här paketet av svärmor i går. Mitt hjärta blir varmt och tårarna tränger fram varje gång någon ger mig en kram, en liten present eller några vänliga ord.
Jag har alltid haft lätt för att gråta men tror ändå att jag de senaste sex, sju veckorna gråtit mer än tidigare under två sammanlagda år.
Gråten helar, jag vet det. Och jag skäms inte över mina tårar, de visar att jag bara är en människa.

Jag tror på änglar. Dom finns överallt. Vissa människor är som änglar, de som vet precis vad jag behöver just nu. De som har förmågan att känna empati och att visa det.

Den här morgonen börjar också med solsken. Regn har utlovats mot eftermiddagen men just nu gläds jag åt strålarna som värmer.

Har ingen aning om hurdan den här dagen kommer att bli. Vet inte mycket om min framtid. Därför tar jag en dag i sänder och lever på hoppet om att jag någon gång i framtiden ska få känna lycka igen.

Jag har fortfarande svårt att begripa det som skett. Efter sjutton lyckliga år, nästan sexton som gift, tar allt helt abrupt bara slut. Jag anade ingenting, fick inga klara budskap om att den andra parten var missnöjd.
Den första maj slog blixten ner. Jag fick ett knytnävsslag i magen och en slägga i skallen. Det kändes som om livet slogs i tusen bitar.

Nu sopar jag upp spillrorna och lappar det som lappas kan.
Sätter min tilltro till alla änglar som finns där ute. Hjälp mig, snälla.