Kan med måndagsglädje meddela att ramen till följande van Haasteren-pussel blev klar igår. Att pussla ger sinnesro och det är något jag verkligen behöver nu.
Länkar till andra som är med i Glad måndag-utmaningen hittar du under det här inlägget.
Den här skylten är fotograferade i Heinola den första april. Det fanns snö då fortfarande. Tor hade en kvalmatch i Jyväskylä då.
Här står det ”Från oss får du K-Plussa-poäng”. Det gäller alltså att ha ett Plussa-kort som läses av i kassan och som ger dig bonus.
”Ladda Nestes applikation (app) till din mobiltelefon (kännykkä)”. Mobiltankning, förmåner och erbjudanden.
Fler skyltar och skyltare hittar du hos BP som håller i trådarna för denna trevliga söndagsutmaning. Håller med henne om att lagret av skyltar sinar då det varit så kallt att man knappt rör sig utomhus. Bra då att ha ett arkiv med oanvända bilder.
Vi hade en av de kallaste nätterna den här vintern nu mot söndag. Jag såg bilder på Facebook av mätare som visade mellan minus 30 och minus 35. Jag tror att vi här inne i city hade minus 28.
Var med syrran hos mamma och bar in ved till henne och fyllde på alla fågelmatare.
I fredags delade jag en quesadilla med en av väninnorna. Den var eldig värre. Att sätta creme fraiche på köttet gjorde blandningen mildare. Men jag råkade få i mig en lite större bit jalopeño… och den upplevelsen glömmer jag inte i första taget 🥵🤣
Det här fotot tog jag den andra juni 2022 på Cafe Skeppsbron. Det är Lovisabon Kristina Elos konstverk.
Just nu har jag faktiskt lite dåligt med dagsfärska bilder eftersom det varit svinkallt över en vecka och utomhusvistelserna har inte varit långa, och inte har jag haft kameran i högsta hugg heller.
Men jag har en mapp som heter Diverse oanvända bilder, och därifrån plockar jag ibland något som känns passande. Just nu känner jag mig mycket som flickan i gungan. Blicken nånstans i framtiden. Längtan efter vår och sommarvärme, blå himmel och ulliga moln. Det är lite drömskt det hela, och bakom sig har hon förra sommaren som runnit bort.
Drömma får man alltid, och man SKA drömma.
Det kanske blir varmare på måndag och ett par dagar framöver efter det. Sedan ska det bli kallt igen. Jag är nog dessvärre ingen större vän av mörker och extrem kyla, men jag flyttar knappast bort från Lovisa och Finland nu på äldre dar.
I Nya Östis Facebookgrupp fick jag många svar då jag efterlyste vackra vinterbilder, så visst är årstiden fin på sitt sätt. Medlemmar skrev hur de klarar av kylan, och det ska bli trevligt att sammanställa allt till en artikel för tidningen den 11 januari.
I källaren till före detta Himbergs butik vid Östra Tullgatan i Lovisa fanns ett bombskydd. Där tog många personer skydd 1939–1940 då Ryssland bombade Finland. Jag fick låna en gammal dagbok från den tiden och skrev en artikel utgående från den till Nya Östis den 4 januari.
Huset ligger i stadsdelen Garnison, mina barndomskvarter.
Här hittas tidningen Journalisten, och på sidan 30–31 artikeln med personporträtt av mig och tankar kring mitt jobb som lokaljournalist, som jag varit sedan 1987.
Elisamatildas fem frågor handlar i dag om Nystart.
Vilken är din närmsta nya plan för året?
– Att ikväll gå ut med två väninnor och äta, och byta julklappar som vi inte hann göra före jul 🙂
Vad är något du vill göra under 2024?
– Fortsätta jobba med lokal journalistik.
Vad vill du göra bättre i år?
– Vara mer barmhärtig mot mig själv, kunna säga ifrån då det behövs.
Har julen åkt ner än?
– Jo, jag har inte haft julprylar framme. Adventsstaken tänkte jag låta stå till trettondagen Knut.
Hur brukar januari kännas för dig?
– Lite tung ibland då det ännu är mörkt mest hela tiden, och just nu extremt kallt ute. Men ibland är januari också hoppingivande, vi går mot ljusare tider, mot en ny vår. Nytt år, nya möjligheter!
Jag har aldrig sett norrsken på riktigt, tyvärr. Men häromdagen fick jag uppleva det via Sveriges TV som visade flera korta avsnitt med norrsken och stämningsfull musik. Jag blev tårögd.
Ikväll ska det hejas på Finlands hockeylag i ungdoms-VM. Laget möter USA i semifinalen, och tidigare på dagen spelar Sverige mot Tjeckien. Spännande, vilka lag går till finalen?
Den här intervjun gjordes den 24 november. Inte tycker jag att det var SÅ länge sedan. Så fort som texten kommer ut på webben lägger jag ut en länk i ett nytt inlägg här, så att den som vill läsa artikeln kan göra det.
Hanna Nordenswan som är reporter har själv jobbat på Östra Nyland för länge sedan. Hon är väl ungefär trettio år yngre än jag, och det var under den tiden då hon hade gått ut gymnasiet som vi var kolleger en tid.
Hon fick precis allt jag svamlade om helt rätt. Det blev en mycket personlig och bra artikel, jag fick läsa den innan den gick i tryck men behövde inte rätta någonting 🙂
Hanna till vänster och fotografen Linda Varoma till höger. Linda känner jag också sedan ganska länge, en superduktig fotograf men hon är också bra på att skriva kolumner både på finska och svenska.
Efter att Linda tagit bilder av mig frågade jag förstås om jag får ta en bild av henne och Hanna så att jag kan berätta om artikelpaketet de gjorde. De gjorde också en gallup med fyra personer och frågade om de känner till Nya Östis.
Annars har jag idag nästan förfrusit fingrarna då jag skrapade fram lånebilen. Minus 22 grader har vi och jag är inte den som vill stoppas av polisen, som jag faktiskt råkade möta i dag.
”Jaahas rouva, olette näköjään saaneet iglunne liikkumaan” – jaha frun, ni tycks ha fått er iglo att röra på sig…
Nej, jag kör aldrig med en rullande iglo, det vill säga en bil som är täckt med snö, särskilt högt lager på taket, och med endast en liten glugg att titta ut genom på vindrutan 🤣
Och när jag äntligen hade fått upp värmen i mig själv och bilen rullade jag in på mammas gård för att ge mat åt fåglarna, och då höll jag på att förfrysa fingrarna igen. Men, jag tinade upp!
Nya årets första bild i kalendern med Muminmotiv som jag fick i julklapp av min syster.
Ser ut som en lite katastrofal start på månaden 🤣 Det är inte en stor rutten banan som står i drivan, jag tror det är ett par skidor. Och någon har tappat sin pokal för andra platsen i en tävling?
En ser frågande och oskyldig ut, en annan mer fundersam. Den som har vurpat verkar ändå ha lämnat platsen.
Glad tisdag och god fortsättning på nya året! Höll på att skriva fotsvettning… och det är så vi säger här ibland ”Grått nytt hår och god fotsvettning”!
Första inlägget idag skrev jag igår, som förhandsinställt, den grönskande bilden under rubriken Glad måndag!
När jag gick över torget i dag på nyårsdagen blev jag däremot inte glad. Det såg ut som ett slagfält. Allt skräp från nyårsraketerna har jag inte ens fått med på bild.
Mänskor tycks kunna skjuta, men alla verkar inte kunna städa efter sig. Hur är dessa personer funtade? Helt tydligt är det nåt som INTE funkar i hjärnkontoret…
Jag tycker att jag aldrig sett stadens torg i detta eländiga skick. Å andra sidan har jag inte så ofta inspekterat platsen på nyårsdagen.
Stadens städpatrull har ledig dag i dag och ska så få ha. Det är bra att många får se förödelsen och jag är knappast den enda som förfärat mig. Trist är det ändå att det imorgon är den där ”någon” som städar upp efter alla de personer som inte kunnat göra det själva.
Fastän det är smällkallt ute kan det inomhus se ut så här, som på verandan i Kungsdammens hus. Den här bilden togs i början av december.
Glad måndag med grönskan till er alla, och en god början på 2024 önskar jag er också!
Koiria talossa = Hundar i huset. Ei pure = biter inte.
En skylt som fanns vid dörren till ett av de öppna julhemmen i början av december.
Skyltsöndag är en trevlig utmaning i Blogglandia. Bloggvännen BP håller i trådarna och hos henne hittas länkar till många andra bloggare som visar trevliga och roliga skyltar.
Jag brukar inte ge nyårslöften, typ träna mer, ät hälsosamt, drick ingen alkohol i januari osv. Det är löften som jag vet att jag inte kan hålla.
Men igår kände jag att det är dags för förändring på personligt plan.
Jag har alltid tyckt om att stötta andra, lyssna, hjälpa, peppa, försöka få människor att tänka positivt, förklara för dem hur mycket vi har att vara tacksamma över, osv. osv.
Jag tänker fortsätta finnas till för vänner och nära och kära. Men – här uppstår ETT men!
Jag börjar med att lyssna, jag visar att jag förstår och att jag finns till. Jag ger råd om personen vill ha sådana och jag stöttar gärna.
Men ser jag sedan att den negativa spiralen fortsätter och att personen inte själv bjuder till för att få sina problem lösta, då sträcker jag upp händerna och ger för egen del upp.
Vänner och nära och kära får hjälp av mig, de får tanka energi via mig, men inte så till den grad att de suger ut allt och lämnar mig kvar som en tom ballong.
Var och en av oss bär ett ansvar för sig själv, och jag bär ett ansvar för mig själv.
Det kommer att bli svårt, men det är inte omöjligt. Jag kan hålla telefonen i tyst läge, jag kan ge tummen upp eller tummen ner eller trycka en annan emoji. Men jag ger inte längre mer tid än det till personer som inte ger MIG krafter, som skriver eller hör av sig bara för att klaga kring ditt och datt.
Gott nytt år alla! Låt oss vara positiva och empatiska och snälla mot varandra, men framför allt barmhärtiga mot oss själva!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 