31_frågor_i_mars

Titeln till boken om mitt liv skulle heta…

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

”Allt det jag inte kunde blogga om”, kanske vore en tillräckligt säljande titel? 😀 Alla ”hemligheter” som jag skrivit ner i mina dagböcker från 1976 fram till dags dato.

Dagböckerna rymmer en hel del sådant som jag har tänkt att kan publiceras först efter att jag har gått bort. Eller efter det att en del av de personer jag nämner där har gått bort. Men hahaaa, hur ska en sådan publicering gå till?

Lycka, olika pojkvänner, två äktenskap, en massa resor och äventyr och galenskaper 🙂 Men förstås också en hel del sorger som hör livet till skulle boken rymma.

Foto från pixabay.com

Detta är en del Orsakullans bloggutmaning i mars.

En låttext som berör mig är…

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Ja, det finns hundratals låttexter som berör mig, allt från psalmer och lugna favoriter till mer svängiga texter. Så det var inte lätt att välja EN låt till Orsakullans utmaning.

Jag ägnade nästan en timme till att leta på YouTube och bestämde mig slutligen för den här.
Orden känns väldigt aktuella i dag, då det finns så mycket anonymt näthat och många människor som inte bryr sig om att visa respekt och empati mot varandra.

Martin Stenmarck har också annars genom åren gjort många bra låtar och varit en stor favorit.

Min allra bästa kompis…

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

… är svår att utnämna bland alla mina vänner.
Vänner och kompisar är kanske inte heller riktigt samma sak.

Men min första kompis då jag var barn hette Eivor. Hon bodde i granngården och jag vill minnas att jag gick in dit och frågade hennes mamma om vi får leka tillsammans.

Någon av oss lärde den andra knyta skor. Vi satt i sandlådan som fanns på min familjs gård. Vi gungade bredvid varandra i en stor trägunga. Vi började gå tillsammans till skolan, och vi ses fortfarande då och då fastän avståndet mellan våra hem numera är närmare trettio mil. Då vi var barn var avståndet från min dörr till Eivors tjugo meter 🙂

En annan fin kompis sedan 53 år tillbaka är min första nalle ❤

Detta är en del av Orsakullans bloggutmaning.

 

En oanad talang jag har…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Jag kan vifta på öronen.
Det är sant. Och jag kan visa det i utvalda sällskap, där man tar min talang på ett seriöst sätt 🙂

Som någon cirkuspelle på torget ställer jag inte upp 😀

Hemligheten bakom denna talang är att behärska muskulatur som finns mellan ögat och örat. Jag övade mycket på det här då jag var barn.
Också ett tidsfördriv, inte sant? Vettigt eller inte? Men just då höll jag mig i alla fall borta från bus 🙂

Detta är en del av ”31 frågor i mars” som Madeleine uppfunnit.

En tv-serie jag anser vara överreklamerad är…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer
Serier som handlar om att söndra, göra illa, behärska, bedra… tilltalar mig inte.

… allt sådant som har med skrik och svordomar att göra. Serier där man går in för att mobba eller bedra. Ofta är det ju själva konceptet för en serie, där unga beter sig som kaniner i mörkret i sängen men ändå har kameran på sig 🙂 Serier som Big Brother och Paradise Hotel har jag inte mycket till övers för.
Inte Hells Kitchen heller.
Och serier med mycket våld, misshandel, tortyr och så vidare undviker jag också. Sådant behöver inte visas fullt ut. Det räcker med att antyda, och tittaren förstår ändå. DÅ är serien välgjord.

Det här är en del i serien med ”31 frågor i mars” som Madeleine uppfunnit.

 

En tv-serie jag älskar är…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… Mandelmanns, men den går inte året om.
Andra serier jag gillar är allt där Ernst Kirchsteiger är med och  finlandssvenska Strömsö. Skavlan är också mycket bra.

Egentligen räknas de här kanske inte till tv-serier? Men jag följer inte med sådana som Bron eller grymma The Handmaid´s tail. Däremot är väl Morden i Sandhamn en tv-serie? Och den är ok 🙂

Gustav Mandelmann.

Men allt behöver inte var mys och pys. Jag gillar även Efterlyst, Brottsjournalen, Veckans brott.

Det här är en del av ”31 frågor och påståenden i mars” som bloggaren Madeleine kört i gång.

När jag kände mig helt lost…

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Jag har svårt att minnas ett sådant tillfälle. Det kanske har varit på någon resa då jag/vi som rest, tappat bort oss för en stund.
Men jag har rätt bra lokalsinne och brukar klarar mig utan kartor, samtidigt som en sådan alltid är intressant att ha i handen. Gärna en papperskarta fastän Google Maps och andra kartor finns i telefonerna.

Klart att jag har känt mig lost i livet de gånger en pojkvän jag tyckt mycket om lämnat mig, eller då jag blev bedragen och lämnad av ex-maken.

Den här figuren, som hade målats på en smal gata i Gibraltar, för att folk skulle förstå att akta sig för bilar – ser onekligen lite lost ut.

Orsakullan Madeleine håller i trådarna för den här utmaningen. Hos henne finns en lista på flera som är med.

 

Jag mötte Lassie…

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
Min kära hund Rambo och jag.

Den här meningen kan man enligt bloggerskan Orsakullan tolka på olika sätt 🙂
För mig är Lassie en hund, en collie som blev världskändis i en tv-serie.

En sådan colliehund har jag själv haft. Övervägande goda minnen har jag av hunden som hette Rambo ❤ Sorgligt var det då han blev gammal, nästan blind och fick alla möjliga andra problem under det år då jag bodde i Sverige (1998) och inte kunde ha honom där då dåtida maken var allergisk.

Min mamma skötte om min hund på bästa möjliga sätt, men jag glömmer aldrig den dag då jag förde honom till veterinären där han skulle få somna in. Intet ont anande skällde han ännu glatt utanför veterinärens mottagning och krafsade i marken då han hade kissat.

Jag vet att jag troligen besparade honom från lidande då jag lät honom dö tretton år gammal, men fy så hemsk den dagen var.
Än i denna dag kan jag drömma om honom. Tänka att ”hallå, lever du fortfarande, fastän jag har glömt att ge dig mat”.

Rambo ❤ min Lassie.

Jag blir arg när…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Det är dagens utmaning från Orsakullans blogg.
Egentligen skulle jag inte vilja fokusera på något negativt i dag, eftersom helgen var så jobbig. Så i kväll ska jag skriva ett nytt inlägg om saker som gjort mig glad, om sådant som inger hopp och om att det finns en viss beslutsamhet hos mig fastän någon kan tycka att jag bara ”gnäller och gråter”.

Jag blir arg när…
– människor sprider lögner och är falska så att oskyldiga drabbas på ett orättvist sätt
När jag blir arg börjar jag ofta gråta, vilket kanske inte ger ett så bra intryck. I stället för att genast slå näven i bordet eller sätta ner foten gråter jag och pratar med människor jag litar på om hur allting känns.

Jag hade tänkt ha den här skylten på en Skyltsöndag. Men den här hunden ser ju lagom arg ut och lite sur blev jag också då Tor förlorade mot SalBa för nån vecka sedan 😀

Jag blir egentligen ganska sällan arg, men när ilskan verkligen kommer är jag väldigt beslutsam. Som då mamma på sjukhuset efter sin stora operation blev tvungen att dela rum med en förvirrad tant som höll mamma vaken hela natten. Då blev jag arg! Min mamma behövde lugn och ro!
Vi tog ut henne i rullstol på promenad i solskenet och till sköterskorna sa jag att när vi återvänder ska mamma ha en ny plats. Hon kan dela rum med någon men inte med en som sover om dagarna och härjar om nätterna.

Jag var så arg att jag nästan skakade då.
Allting ordnade sig på bästa sätt och sköterskorna fick förstås det tack de förtjänade för att de hade agerat.

Jag skrattar när…

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Jag skrattar ibland på bio då ingen annan skrattar. Några gånger har jag skrattat högt och sedan insett att jag var ensam om det.

Med människor som jag känner väl kan jag odla min speciella humor, men jag får ofta lov att akta mig i allmänna sammanhang och inte säga allt det JAG tycker är roligt… genom tiderna har jag fått en del förvånade miner som svar 😀

Jag skrattar hejdlöst åt humorprogrammet Svenska nyheter i Sveriges tv. Undrar om inte en del av de inslagen skulle anmälas i Finland. Svenskarna är bra på satir.
Nyligen skrattade jag då jag såg Marianne Mörck i Skavlan. Hon är ju bara så underbar!

Förr skrattade jag också så att tårarna rann då jag såg de finska programmen Manitbois och Pulttibois.

Ibland kan jag inte sluta skratta åt någon helt fånig sak. Och då någon annan faller in i samma hysteri är det svårt att sluta. Försöker man följande dag återge det roliga åt en tredje part är det inte längre lika roligt alls 😀

Det här är en del av Orsakullans utmaning, 31 frågor i mars.