… sa Adrian.
Sagt och gjort. Jag målade det jag hade rakt framför mig.
– Alltså det du ser för ditt inre, sa han. Inte vinflaskan på bordet.
Typiskt karlar att inte tala klarspråk!
Men en sak tänkte vi ändå lika om och det var att dela på flaskans innehåll.
Jag försöker hålla fast vid att allt jag köper till mitt nya hem ska antingen ätas upp eller användas på annat sätt.
Undviker prydnadssaker men klart det blir något ljus då och då, en blomma och som i dag – faktiskt en julstjärna i papper. Den enda julprydnaden jag kommer att ha utöver vanliga levande ljus. Bild på den visas senare då stjärnan är installerad!
Eftersom ingen annan just nu skämmer bort mig (javisst… höll på att glömma Adrian… tills han harklade sig så det hördes från vardagsrummet hit)… så får jag köpa choklad själv.
Lyckligtvis kan jag också låta bli choklad. Kommer att ha innehållet i den här lådan minst ett par veckor. Här finns några nya smaker, som väckt diskussion bland konsumenterna. Eller det faktum att någon smak faller bort gör ju också människor upprörda. De nya är åtminstone Susu crisp, en karamellfudge och en med lattesmak.
Köpte också en ny matta till hallen, den som låg där innan tillhör bostadens ägare och den hade sett sina bästa dagar.
Till min stora glädje fanns det ett litet ritblock med i förpackningen med oljepastellkritorna.
Tror att jag ska måla något redan i kväll.
… när ägg spricker och ser ut så här efter att de kokats?
Adrian bara skrattar och tycker dom ser roliga ut. Allt han sa om dem går inte att skriva på en anständig blogg som min.
Förresten heter ägg ”muna” på finska (uttalas mona, med kort o).
I finskan kan ordet också användas för snopp, och man kan fråga ”riittääkö munat siihen” och då undra om någon har stake nog att säga eller göra något.
Jag älskar ordlekar och det var en del sådana Adrian var inne på och nu tycker han att jag inte har ”munat” nog att skriva ut det.
I finlandssvenskan säger vi också att någon har munat sig och då betyder det att man gjort bort sig.
Kanske det är det Adrian vill säga att jag gjort då jag kokade äggen så de sprack 🙂
… kan det hända allt möjligt.
Och det kan det tydligen på konstkursen också.
Adrian behövde ytterligare ett lager med medium som binder färgerna i hans fejs så han fick vila resten av kvällen.
Jag hade redan innan bestämt mig för att göra en erotisk tavla 🙂 Men det betydde inte att jag skulle måla könsorgan.
Jag såg framför mig ett rum i dunkel, en säng, två kroppar, ljus som silades in genom spjälgardiner.
Började måla en grå bakgrund. Och sedan blev det bara dystrare och dystrare.
Tänkte att okay, det här blir inte en erotisk tavla, det här blir något helt annat.
Olika arga spökfigurer började framträda. De hade sjögräs till hår.
På något sätt blev tavlan som en mardröm och plötsligt slogs jag av en tanke.
Mitt liv har känts grått och svart och stundvis som en mardröm. Men det går att komma över (läs: måla över) sådant.
Jag tog fram röd färg, grön färg, gul färg, blå färg, vit färg… och jag blandade friskt. Ett tag hade jag en härlig färg som läraren tyckte såg ut som citronlakrits.
Så här kan det gå.
Morgonen ljusnar där bakom och under täcket går det hett till 🙂
Det är ett tag sedan jag lade ut bilder från mitt nya hem.
För visst kan man kalla det nytt fortfarande, jag har ju bara bott här fem veckor.
Men nästan alla saker har hittat sin plats. Fyra lådor är ännu ouppackade men jag vet exakt vad som finns i dem.
Mitt mål var att hålla skrubben i ordning och där är fortfarande ingen trängsel (Adrian nickar gillande).
Adrian har också funnit sig i att det är Daniel Craig som blickar ut över både sal och sovrum.
Visst har jag ännu att pyssla med. Bland annat ska hyllorna i arbetsrummet städas, klädskåpen likaså.
I köket ska en stor klocka komma upp på väggen men i det stora hela är allt klart där.
Sängen ska troligen flyttas en decimeter till bort från fönstret. Men jag har sovit utomordentligt bra här.
Möjligtvis skaffar jag ett överkast (redigerat, skrev dagtäcke innan och blev en del kommentarer, vilket jag tycker är kul – ord är intressanta!). Det ska i så fall vara tungt och enfärgat mörkbrunt.
Det här är en gammal korg som man plockade potatis i på stället där min mamma bodde då hon var liten. I gamla lägenheten har jag ännu en kälke som man drog mjölkkannor på förr – den ska jag också ta hit och hitta en plats för.
… och blev alldeles orange i fejset.
Men den bilden fick jag inte visa här, fåfäng som han är.
Här ser ni hur jag försökt blanda till ansiktsfärger – bland annat.
Bra att medborgarinstitutets konstsal har stora bordsytor, annars skulle jag vara i blåsten.
Och bra att vår lärare Hanna Olá kunde rädda Adrian. Han är henne evigt tacksam.
För då jag fortsatte med följande färglager blev han orange i ansiktet!
Vi lät honom morra för sig själv och torka i lugn och ro. Sedan hjälpte Hanna mig blanda till en ny färg som skulle täcka den som uppstått då Adrian hade solat för länge…
Modellen på papperet finns där enbart för att jag så småningom ska få rätt hårfärg åt Adrian.
Medan jag väntade på att färgerna på Adrians blus skulle torka målade jag några höstlöv.
– Det tycker jag du ska fortsätta med, sa Adrian. Måla så många löv du orkar.
I klarspråk menar han alltså att jag inte ska syssla med porträttmålning.
Och min tanke var att han skulle hålla armarna i kors över bröstet. Nu ser det ut som om han gömmer något bakom ryggen.
Men det går att ändra ännu med skuggor och streck.
– Varför det, frågar han. Jag har ju en present åt dig bakom ryggen.
Innerst inne är han en god människa.
– I LÖÖV JUU, sa jag.
Och nästa vecka fortsätter jag med följande färglager både på löven och på Adrian.
Här i Forsby centrum, som är en del av Lovisa men som ligger cirka 15 km från stadens centrum, hade jag träff med ett intervjuobjekt i dag.
När vi sedan rörde oss på det natursköna området kring ån och forsen borde jag ha haft kameran med, men det hade jag inte. Den blev i bilen som jag hade parkerat på annan plats.
Den här dagen har bjudit på många trevliga, såväl planerade som överraskande möten med olika människor. Det är så skönt att bara stanna upp och prata bort en stund med någon likasinnad – tack bland annat till C, som säkert känner igen sig när hon läser det här ❤
Ni som vet vad jag varit med om den här sommaren förstår att jag för några månader sedan inte hade ork att se det positiva som trots allt finns i livet.
Mitt förnuft sade då att jag inte behöver känna mig värdelös och att då vissa dörrar stängs öppnas nya. Men det var väldigt svårt att se allt det där innan jag hade tagit mig genom alla nödvändiga skikten av olika faser.
Det gäller att se de nya möjligheterna. Men det kan en människa i djup sorg inte göra, inte bums på momangen. Men hon gör det så småningom. Efter att ha tagit små korta steg, en minut i taget, en timme, en halv dag…
Då terapeuten frågade om jag trivs i mitt nya hem kunde jag med handen på hjärtat svara JA! Jag känner att jag kommer HEM då jag stiger in i min lya, jag längtar ofta hit, jag sover bra här och jag har Adrian att prata med.
Jag är också tacksam för den vänskap jag har med mannen jag var gift med.
Varför göra saker krångliga? Varför vara långsint?
Att kunna förlåta fullständigt ut av hela hjärtat är måhända inte lätt, men jag jobbar på det.
Och jag gör det för min egen skull.
Två saker kändes bra i dag då jag gick till nya bostaden.
Mötte en granne i trappan, en dam som började prata med mig. Hon hälsade mig välkommen. Visst känns sådant bra!
Vi konstaterade att mycket varit upp och ner i huset de senaste två månaderna och hon sa att det varit en del oljud också med borrandet. Men bara vi fått in de nya fönstren har vi det riktigt fint.
Den andra saken som kändes bra var att en liten skylt nere vid dörren där det finns en summer bar mitt namn. Och att namnet också kommit på dörren. Bör väl ändå påpekas att bokstaven N fattas efter bokstaven E…
Slitet ska det vara, men kan hända att jag låter skrapa bort en del av den mest flagande målningen.
Undrar vad invånarna i grannhusen tänkte. De som såg mig kånka på fönstret.
Vad ska hon med det där gamla fönstret till – vi ska ju få nya!
Ja, svaret ser ni här. Något sådant här har hon tänkt sig.
Bågen skulle göra sig fin som ram till en spegel men jag tror nog jag ska sätta dit en skir spetsgardin och på bordet en grön växt eller två. Få se vad det blir!
Och när ni ser soffan förstår ni kanske vad jag menar med avskalat och maskulint.
Jag vill blanda hypermodernt – som min iPad och datorn som får fiberanslutning samt den stora nya teven – med riktigt gamla saker.
När jag stod där mitt på salsgolvet sade jag högt för mig själv ”det blir nog bra det här ska du se”.
Och Adrian stod bredvid mig och nickade gillande.
Både han och jag inser att jag börjat förverkliga mina drömmar och nu inreder min bostad precis så som jag hade inrett hans i mina böcker.
Det är väl bara… hmm… arkitektbordet med den lutande bordsytan och glasskivan som fattas… ❤
… har jag tänkt köpa till min nya bostad.
Det är en nästan likadan som Adrian har hemma hos sig. Han har i och för sig en lite dyrare variant, men i det stora hela är de ganska lika.
Hos mig ska minimalism råda, och genomtänkta färgskalor.
Jag kommer att få sortera hårt i den bostad där jag nu bor men det gör säkert bara gott.
I morgon är en ny dag. Efter gråt kommer ett leende? Efter regn kommer uppehåll? Jag kanske orkar ta mig till bokhandeln. Jag kanske minns att jag ska äta något också efter frukosten.
Om inte förr så minns jag att jag ska äta då det blir Allsång, för då kommer en del av släkten till mig – det är en tradition som jag hoppas får leva länge än!
Har vaknat upp till en ny dag. Den andra halvan av dubbelsängen var… surprise surprise – helt tom! Mitt enda sällskap heter Adrian. Han är inte pjåkig alls, men han vill inte riktigt fastna på fotografier. Ni får bara tro mig när jag säger att han är väldigt stilig 🙂
Adrian är ju också orsaken till röran i hörnan ni ser på bilden. Här finns böckerna jag skrivit om honom och här finns en massa andra papper som hör förlaget till.
Att vara författare med eget förlag är egentligen inte sexigare än så här.
Men i dag ska den här hörnan städas. Adrian har länge varit av samma åsikt.
Han har åter tagit en allt större plats i mitt liv, för där blev ju ett tomrum då min man valde att flytta ut och ta en annan väg i livet än en väg tillsammans med mig.
Så då nya bostaden inreds har Adrian sitt finger med i spelet. Soffan som har funnits i hans stora sal på Bulevarden flyttar snart in hos mig.
Men en Hästens Adjustable har jag tyvärr inte just nu råd med…
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 