Adrian tappade några nervtrådar

Jag har ett sådant här trevligt ”spionverktyg” på insidan av min dörr.
Det sitter över titthålet och förstorar utsikten över trapphuset. Jag ser när någon kommer till mig, vem det är och när jag kan öppna dörren utan att de ringer på.
I vanliga fall har besökaren meddelat sin ankomst via summern nere vid ingången på gårdsnivå. Men ibland händer det ju att dörren där står öppen eller att en besökare slinker in då nån annan går ut.

I dag behövde batterier bytas i kameran. Det var då Adrian nästan tappade nerverna.

– Det skulle behövas en bomb för att få upp det här, sa han. Eller kanske det ändå skulle vara bäst med en bomb under baken på den som låter tillverka sånt här skit.

Den här bloggen förmedlar inte vidare hans svordomar. Men jag håller med honom om att det är snudd på kriminellt att använda sådan hårdplast som man lätt skär sig på då man försöker klippa upp den.

Och till alla som ännu inte vet vem Adrian är.
Tyvärr  – jag har inte en ny man i mitt liv.
Adrian finns inne i mitt huvud. Där lever han sitt eget roliga liv.
Ni vet. De flesta kreativa barn har en låtsaskompis 😀
Adrian är min ❤

Gjorde en shoppingrunda

… den här gången i grannstaden Borgå. Brukar satsa på Lovisa och köpa det mesta här, men vissa saker finns tyvärr inte i vår lilla stad, till exempel har vi inte en möbelaffär. Och då man en gång åker iväg blir det ju så att man även handlar annat där utbudet är något större.

Tycker ändå inte att jag sviker Lovisa då jag shoppar i Borgå 2–3 gånger per år och i Stockholm en gång 😀

Det blir nog fler inlägg om det jag köpte, eftersom en del hör till balkongen som inreds först senare.

Jag och min fiktiva hjälte Adrian har ganska samma stil. Han tyckte att jag skulle satsa på en snygg smörkniv, och då blev det så.

Sedan shoppade jag tydligen så hejvilt att ett litet handtag i läder som hörde till plånbokens dragkedja lossnade 😀 Då köpte jag en liten Mumin som förlängning och grepphake.

Och hej och hå! Det här skulle jag ju inte alls ha 😀 Det bara slank med … alltså nog så att jag betalade för det. Amsterdam! Där har jag varit. Och så många roliga figurer här finns att pussla ihop.
Ni må tro att det kliar i fingrarna att börja redan i dag!

Hittade fina luftväxter också och allt möjligt annat kul. Visar bilder på dem senare!

Husmorspoäng – vad gör jag med dem?

De lär ju ska rassla in husmorspoäng då man gör mat och kanske i sådana mängder att man fryser in.
Nu då jag åter har en rejäl frys har jag tänkt tillreda mat som jag gillar. Stekte köttfärs i dag men då jag inte vill äta samma mat flera dagar i sträck blir det att frysa in. Siktar på att göra lasagne en annan dag, köttbullar, köttfärslimpa och sånt inom kort.

Men husmorspoäng? Vad gör jag med dem? Ingenting 😀

Dagens favoritmat.

Såg nyss ett program på tv där små barn skulle beskriva ordet KATASTROF. Ni må tro att det kom en massa fyndiga förklaringar.

Och KATASTROFEN var nära i affären i dag då jag inte hittade en SVART tandborste. Jag var tvungen att nöja mig med en som hade grått skaft…

Adrian, huvudpersonen i mina romaner, är ju med mig rätt ofta. Ibland får jag tänka mig för så att jag inte talar högt med honom till exempel i affären.

– Ta den där grå nu bara så kommer vi ut härifrån, sa han. För du tror väl inte att jag tänker kuska runt dig i hela Lovisa tills du hittar en svart?

– Vem har talat om Lovisa? Vi kan ju åka till Helsingfors 😀

Jag ska måla hela världen lilla mamma

Finns ju en sådan sång.
Nu är det inte jag som tänkt måla något, åtminstone inte de närmaste dagarna. Men vem vet, kanske jag både målar och skriver snart igen.
I morse förde jag en del diskussioner med Adrian, huvudpersonen i mina böcker.
Två år har jag varit mer ledsen än glad. Osäker på mig själv, på något sätt ned- och undantryckt. Sorg och andra funderingar har tagit all min energi. Det har inte funnits tid och plats för kreativitet.
Men känner att något sprudlar under ytan nu.

Besökte en konstnär i går och fick lov att använda den här bilden som symbol på bloggen.
Besökte en konstnär i går och fick lov att använda den här bilden som symbol på bloggen.

Surt om surprisen

Påsken är här! Åtminstone om man får tro livsmedelsaffären.
Jag lyckades inte gå förbi staplarna med chokladägg. Ett liksom bara fastnade i min hand.

Muminmotivet lockade.
Muminmotivet lockade.

Äsch. Jag vet egentligen inte vad det är med chokladäggen som lockar. För det är definitivt inte chokladen i sig som får mig att köpa ett par, tre överraskningsägg inför påsk.
Som vän av Muminfamiljen trodde jag kanske att jag skulle få nån rolig lite Muminpryl från detta ägg.

Ägget har öppnats och en liten bit choklad slank ner i min mage.
Ägget har öppnats och en liten bit choklad slank ner i min mage.

Säkert är det barnet i mig som söker spänningen. VAD kan finnas i det lilla plastägget?

Lyckades förstöra innehållet.
Lyckades förstöra innehållet.

Döm om min förvåning och även besvikelse då jag hittade denna lilla bild i ägget. Motivet är det inget fel på, jag älskar Lilla My. Men jag förstod inte vad det här var. Såg mig redan börja författa en reklamation till företaget som tillverkat ägget.

Den lilla lappen som följde med varnade mig om kvävningsrisk ifall jag skulle stoppa överraskningen i munnen… Jag förstod också att man kan få bilder med andra motiv om man köper fler ägg.

Men VAD var detta? Kanske en klisterbild. Bilden kändes stabil, på något sätt gummerad. Den kunde nog klistras bak på min telefon!
I ögonvrån såg jag hur Adrian slöt ögonen och skakade på huvudet.

Nähä! Det VAR ingen klisterbild. Vad det än var så lyckades jag förstöra saken…

Adrian fick en idé

Små miniraketer.
Små miniraketer.

Egentligen hade jag tänkt köpa tomtebloss men de var slut just på det stället jag skulle göra mina uppköp.
Adrian som är måttligt förtjust i mitt vurmande kring Bond tyckte att jag skulle låta Craig-figuren jag nyss köpte hålla i tomteblossen då vi skålar in det nya året…
– Hahaaa, ännu bättre, sa han då han såg att jag fingrade på ett paket med fyra miniraketer. Låt Bond hålla i dem!
– Alltså snälla älskade Adrian, säger jag. Jag kan låta fyra euro brinna upp, för det är vad raketerna kostade. Men vet du hur mycket Craig kostade med frakt och allt?
Nähäpp? Det ville Adrian inte veta heller.

Snusktunnelbanan…

… är så välanvänd att den måste ersättas med nya örngott.
Men så pass kul är örngottet med Snusktunnelbanan att jag inte kan slänga det. Trots att det sett sina bästa dagar, är slitet och har hål måste jag komma på ett sätt att använda kartan i alla fall 🙂

Jag bara älskar de här annorlunda namnen på T-banestationerna i Stockholm.
Jag bara älskar de här annorlunda namnen på T-banestationerna i Stockholm.

Men som den estet jag har blivit, eller kanske alltid varit – genom åren har jag bara speglat över allt på Adrian, så…
… köpte jag två nya örngott som matchar mina lakan och underlakan, som antingen är gråvita eller svartvita, helgrå eller helsvarta.
Och antagligen bidrog jag till att göra någon Marimekkochefs lön ännu lite fetare.

Svart och vitt.
Svart och vitt.

Äntligen…

… hittade jag svarta lakan. Var tvungen att åka ända till Sverige för att finna dem på Hemtex. Ja, vi har säkert Hemtex i Finland också men inte i Lovisa där jag bor.

Sängen bäddad med nya svarta satinlakan.
Sängen bäddad med nya svarta satinlakan.

Det är Adrians idé att bäddmadrasser och säng ska dammsugas en gång i månaden. Men då han tyckte att jag skulle styrka lakanen också sa jag stopp. Han får stryka hemma på Bulevarden i Helsingfors så mycket han hinner och orkar, och sortera de välstrukna plaggen enligt färg i sina välfyllda garderober. Men hemma hos mig finns det gränser.
– Okay, sa han. Men när jag sover över här vill jag ligga på vänstra sidan för den är minst skruttig.
Eftersom det är jag som skapat Adrian lät jag bli att opponera mig en gång till. För tänk om han som sover naken får skavsår nånstans då lakanet inte är totalt slätstruket 😀

Kära blogg…

Det har varit en fartfylld dag. Är man ensam reporter på lokaltidningen några dagar uppstår inga luckor i schemat och stolen hinner man inte slita mer än under de tider då man med frenesi knackar ner sina texter.

Naturen har inspirerat dagisbarnen. Löv har förvandlats till glada älgar!
Naturen har inspirerat dagisbarnen. Löv har förvandlats till glada älgar! Foto: Daniela Ikäheimo

Dagen började med en utställning på bibban där konstverk som dagisbarnen gjort under hösten ställs ut. Härliga kreationer, inte sant?
Då artikeln om utställningen var klar skrev jag en bokrecension.
Sedan pilade jag iväg till församlingen vars diakoni fick ta emot en donation på 5000 euro av lokala Lionsklubben.
Den här dagen blev det cirka 10 000 tecken för tidningen.
Så kära blogg, kanske du ursäktar att jag inte skriver lika mycket här i dag?
Adrian står nämligen i dörren till mitt arbetsrum. Han nickar mot soffan. På bordet står två Riedelglas och en flaska vitt.
Så jag tänkte faktiskt göra honom sällskap…

… och inte ännu berätta att jag igår köpte en pappfigur i naturlig storlek av Daniel Craig
… för gör jag det blir jag nog utan vin…