Adrian

Responsen värmer

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

När jag städade lådorna i mitt lilla förlag, som finns på ett par kvadratmeters yta i samma rum som jag sitter och skriver, hittade jag det här kortet.
All läsarrespons värmer, men det här var speciellt eftersom tacket kom från tre pensionärer i åldern 84-88 år. De hade alla läst ”Horny24” och funnit den såväl lättläst som intressant. Erotiken i boken piggar upp ”gamlingar”, och så får man sig ett gott skratt emellanåt, skrev de.
Kortet fick jag för fem år sedan så jag vet inte om samtliga läsare är kvar i livet, men kortet är ett av många fina minnen.

I dag har jag fortfarande haft massor att göra.

Jag har kontaktat min arbetsgivare och hört mig för om vi har en monter på bokmässan i Helsingfors och om jag får sälja min bok där.

Jag har mejlat med Maria, hon som ritat pärmen. Hon har lärt mig vad en template är (modellen som omslaget görs på, så att bland annat vikningarna blir rätt).

Jag har talat med en av producenterna för en tidning om finlandssvenska böcker som ska ges ut i oktober.

Jag har avtalat tid med en kollega som ska hjälpa mig lägga upp boksidorna så att jag senare får dem i pdf-format till tryckeriet.

Dessutom har jag kontaktat Finlands  svenska författareförening och anhållit om en blankett för medlemskap.

Så jag har en hel del att göra, fastän ”Adrian III”  i det stora hela är klar.
Skrev tacktexterna i går. De kommer i slutet av boken och riktas till alla som på ett eller annat sätt hjälpt mig i projektet.

Och visst… jag måste skriva persongalleriet också!

Sista kapitlen formas

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det är sannolikt att jag i dag skriver de sista kapitlen i boken som inför läsarna har arbetsnamnet ”Adrian III”.
Varför jag använder ordet ”sannolikt”? Jo, för att jag inte vet hur lång tid det kommer att ta och vilka eventuella överraskningar dyker upp på vägen. Då menar jag inte telefonsamtal eller annat som avbryter, utan hur karaktärerna beter sig.

Det känns märkligt att vara inne på slutrakan. Jag har haft ledigt från jobbet för att få boken klar, så snart har jag nått målet. Och jag väntar förstås på den dag då jag får ha min tredje bokbebis i min hand.
Men det är vemodigt också. Ett krävande jobb håller på att bli klart. Jag både vill och inte vill släppa arbetet.

Därför känns det bra att ha strukturerna för ”Adrian IV” klar 🙂

Jag har fått mycket inspiration i min slutspurt av att som avkoppling i skrivarbetet läsa Magnus Hedmans ”När ljuset släcks”. Konstigt nog känner jag igen Adrian i Magnus, eller tvärtom. Inte för att Adrian någonsin spelat toppfotboll, genomgått en skilsmässa eller varit inblandad i dopingskandaler.

Utan mer för att de är rätt lika som personer. Bägge har temperament. De talar först och tänker sedan. Och de har lärt sig massor med åren, om hur man tyglar temperamentet  och lär sig veta vad som är det bästa för en själv.

En helg utan Adrian

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Pinsamt, pinsamt att fråga ”vart e poteetren” när man får mat på fina krogen. Det är kycklingfilé med wokade grönsaker och en fräsch salsa. Jättegott var det, och potatisarna… dom kom, i en separat skål lite senare. Inte ens servitriser har ju sju armar.

Efterrätten, en kladdkaka med grädde och mangosås (tror jag), var också utsökt god.
Vi firade alltså i går en kväll i goda vänners lag på Hotel Degerby och sedan tog vi ett par knipare på Saltbodan. Kvällen var ljum och skön, jag klarade mig bra i kort kjol.

Adrian har varit ute på sina egna äventyr. Han kanske kommer hem i kväll. Vi måste göra så här ibland. Vi kan inte vara tillsammans dag och natt, då blir slutresultatet – boken om honom – inte bra.

Och så råkade jag få en frilansgrej för Vasabladet. Den jobbade jag med i går och i dag.
Det var riktigt kul att samarbete över koncerngränsen, vilket jag fick lov till av min arbetsgivare för att Vbl och ÖN inte konkurrerar med varandra och för att jag är tjänstledig just nu. Grejen handlar om Lovisa Historiska Hus-evenemanget som arrangeras 25-26 augusti.

En låda med minnen

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Det hela började med att jag letade i en låda efter en utskrift på min korrespondens med ISBN-centralen. Jag har ett eget förlag där jag hittills gett ut två böcker. Efter den andra boken erhöll jag tio standardnummer för det här förlaget. Varje bok bör ju ha ett ISBN-nummer.

Jag är den enda ”anställda” på det här lilla förlaget. Det betyder att den vackra dag då tredje boken anländer i sina lådor kommer de alla hem till mig. Då är det trångt om saligheten i min författarhörna och mycket jobb blir det att ta emot beställningar och att posta böckerna.

I en papplåda och i ett par pärmar har jag sparat så gott som alla kvitton. Här finns kopior av fakturor och kvitton från posten. Men här finns också recensioner och urklipp av intervjuer. Här finns brev med respons som jag fått av läsarna. Ja, i lådan finns helt enkelt hundratals minnen.

Så jag blev sittande där en stund, tills jag kom ihåg vad det var jag jagade.
Nu är mejlet till ISBN-centralen skrivet.

I dag blir det en paus med ”Adrian III”. Jag ska göra ett annat skrivjobb och på kvällen ska vi koppla av i goda vänners lag över en bit mat och något gott att dricka. I morgon kväll fortsätter jag säkert med både författande och annat förlagsarbete igen. Mycket jobb återstår, men det är så roligt alltsammans!

I Frankrike med Adrian

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

En av fördelarna med författarjobbet är att jag får resa, ofta helt gratis 🙂
Just  nu är jag i Le Lavandou i sydöstra Frankrike med Adrian. Inte helt ensam förstås eftersom hans mor och far bor där, och så har han också annat sällskap men vem det är kan jag inte avslöja.

Att maken och jag var i Nice för en dryg vecka sedan har inget med det här att göra. Jag hade varit där för mer än tjugo år sedan och då vi bokade 50-års resa åt mig i början av det här året råkade Nice vara det bästa alternativet.

Jag har aldrig varit i Le Lavandou på riktigt, men med hjälp av internet kan man uppleva den lilla staden precis så mycket som jag behöver för att kunna skriva om Adrians vistelse där. Om en författare inte går in på några detaljerade miljöbeskrivningar räcker det ofta med att man på ett ungefär vet hur där ser ut.

När Adrian är i Lovisa har jag inga problem med att beskriva miljön. Tvärtom måste jag akta mig för att inte bli FÖR detaljerad i den. Och då jag skriver om Helsingfors känner jag till de flesta platserna. Men författaren har ju också frihet att hitta på nya miljöer. Kanske läsare från Helsingfors inte skulle gilla helt nya stadsdelar eller platser de inte alls känner igen sig i. Men ibland hittar jag till exempel på nya krognamn, i synnerhet då jag i första boken skrev om prostitution som försiggick på sådana.

Dialoger är kul

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Jag tycker om att läsa dialoger i andra författares böcker. En bok ska förstås inte i sin helhet bestå av sådana, det förstår väl var och en, men dialogerna gör läsningen lättare – anser jag.

Att skriva dialoger är också kul. Särskilt då mina käraste karaktärer kommer i farten. Adrians diskussioner med kollegan Lucas eller bästa vännen Anders är skojiga att skriva. Killarna har en lättsam jargong och svär ganska mycket.

Jag gillar också att skriva kapitel där Adrian är förbannad. Det är kanske ett sätt för mig att kanalisera egna undertryckta känslor, inte vet jag 🙂
Då han säger varför gör du satan ingenting själv eller be honom dra åt helvete eller jag bryr mig fan i vem som gör vad där hos er – så är det inte jag som säger det men jag kanske någon gång har haft lust att säga något nästan liknande.
Så det här är väl ändå ett sunt sätt att avreagera sig – genom att skriva dialoger 😀

Kritik är det bästa jag vet

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Ska väl ändå framhålla att det är konstruktiv kritik som jag gillar bäst. Alla stavfel ska bort, finlandismer likaså. Lektören går åt ordföljden och hon ställer frågor i stil med ”vad menar du?” Här hänger läsaren kanske inte med”.

Det som är självklart för mig själv är det nödvändigtvis inte för läsaren. I ett kapitel kan jag ha skrivit att Adrian hade vita kalsonger medan jag glömt det då jag skriver nästa kapitel där någon river de svarta kallingarna av honom.

I dag fick jag det första paketet med respons av min lektör. Jag kastade mig över det och gladdes ärligt talat över varje tillsatt kommatecken, förslag till ändringar av ordföljd, varje eliminerad finlandism och vartenda smiltecken hon skrivit då texten roade henne.

Vi jobbar på ett sätt som någon kan anse gammalmodigt. Jag skriver ut A4:or med text, hon läser och skriver kommenterar i marginalerna eller bak på papperet.

Jag älskar den här formen av respons. Dels för att lektören gillar min huvudkaraktär, men också för att hon är skoningslöst ärlig i allt.

I dag har jag jobbat från klockan 9-11 och 12.30-16. Pauser har jag haft bland annat för att göra ärenden på stan och för att besöka sommarstället där jag vattnade blommor och läste bok.

Nu när klockan är 19.30 har jag klämt i mig en portion av makens toppengoda lasagne, så nu orkar jag skriva igen!

Baka baka liten kaka

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag och kakbak brukar inte gå ihop. Jag trodde inte heller att den här smeten skulle bli en kaka. Adrian som har sett en person bli överkörd av en spårvagn kom med sina kommentarer. Skriver jag dem här lovar jag att ni inte äter en kaka, eller nåt annat överhuvudtaget,  den här dagen.

Men hör, se och häpna. Ut ur ugnen kom de här kokoskakorna. Eller egentligen har jag skurit kakplattan i bitar, pudrat dem med florsocker och dekorerat med lite extra kokosflingor.

Här kommer receptet.

200 g smör
5 ägg
3,5 dl socker
1 äpple
1 citron, finrivet skal och saft
2 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
200 g kokos
Dekoration: stora kokosflingor eller florsocker och mindre kokosflingor.

Smält smöret och låt det kallna. Vispa ägg och socker luftigt. Tillsätt smöret. Riv äpplet och blanda det med citronskal och saft. Rör ner i smeten.
Blanda mjöl, bakpulver och kokos. Rör ner i smeten. Häll den i en långpanna, ca 20 x 30 cm, på bakplåtspapper.
Grädda nederst i ugnen 35-40 minuter. Låt svalna, skär i bitar, dekorera.
Ugnen ska vara 175 grader varm.

Mitt äventyr i köket, där jag inte riktigt är hemma, började med att det dröjde innan jag hittade rätt delar till vispmaskinen… och efter att jag rivit äppel och skurit kakan i bitar såg köket ut som ett litet slagfält fullt av kokosflingor, kaksmulor och smetstänk.
Det där med att diska och städa efteråt är ju inte lika kul som att se resultatet av kakbaket och att äta godbitarna.

Midsommarflamma sökes!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Då det inte har kommit papperstidningar i brevinkastet på två dagar, och inga sådana är att vänta i morgon heller, började jag läsa gamla tidningar. Jag läste allt jag kom över från lediga hus och lägenheter till salu, till kontaktannonser.

Började fundera hurdan kontaktannons jag själv skulle skriva om jag var i desperat behov av sällskap. Men hur jag än försökte formulera en sådan blev det inte bra, eller åtminstone ingen sådan text jag skulle kunna publicera här.

Däremot hade det varit betydligt lättare att skriva en om Adrian. Jag är säker på att 189 cm lång, vältränad nyhetschef som bor centralt i trerummare i Helsingfors hade fått massor av svar. Både av kvinnor och av män.

Men vad tror ni att han gjorde då han såg min välformulerade annons?
Jo, han fnös och frågade sedan när jag hade blivit hans sutenör.
Inte nog med att jag i stort bestämmer vad han säger och gör (vilket jag inte håller med om, det är han som styr allt det där själv), nu tänker jag bjuda ut honom på en suspekt marknad också.

Höh. Jag tror han hade gillat det där. Att få välja och vraka bland alla som skulle sukta efter honom. Men han kan inte erkänna det för mig.

Farliga fåglar

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Åååååh! Dessa arga fåglar finns överallt! De tar över världen! Först fanns det bara ett spel att använda i telefoner och datorer. Nu finns det en avdelning med Angry Birds på nöjesfältet i Tammerfors. Fåglarna glor på en från T-shirts, ballonger och läskdrycker. Man blir ju ANGRY med mindre!

Dessutom liknar figurerna Kalervo Kummola, finska hockeyförbundets boss. Eller är det han som börjat likna en Angry Bird? Vem har egentligen inspirerats av vem?

– Äh, säger Adrian. Folk som blir arga är bara avundsjuka. Affärsidén är jävla smart och idioter är dom ju om dom inte smider medan järnet är varmt.

Just därför är jag ju så ANGRY… för att inte JAG kom på den simpla idén…