Glad måndag! 13-04-2020

Dockor på rad på en bänk i restaurang Kapellet. Hoppas verkligen att vi kan besöka den platsen i sommar.

Just nu tar jag inget för givet. Världen är verkligen konstig, upp och ner.
Men det finns troligen en mening också med allt det som sker nu i samband med coronakrisen.

Håll ut… vi klarar det. Vi har kommit, ganska långt ändå… vi klarar det, hela vägen, de ska sluta så…
Såsom Bo Kaspers orkester sjunger.

Andra som är med i Glad måndag – länkar upp till dem jag hittar!

Ankis bildblogg

Geddfish

Minton

Just nu, just här

Kajsalisasblogg

BP:s blogg

 

Sensommartankar

Motljus är vackert, här på min systers gård.

Jag ser de första gula löven på ett träd nere vid gatan där jag bor. Det är tionde augusti och prognoserna utlovar sol och sommarvärme på upp till +23 grader.

Än har vi sommar kvar. Många säger ”nu är sommaren slut”, bara för att deras semester är förbi och barnen ska till skolan. Jag har inga långa, betalda semestrar och jag har inga barn heller – så jag bestämmer mig för att sommaren hänger kvar ett tag till 🙂

Igår skickade en bloggvän från Sverige en länk till Youtube med Bo Kaspers Orkester och Christel Alsos som sjöng ”Håll ut” i Skavlans show. Den sången väcker många minnen och den har gett mig styrka de senaste fem åren i olika sammanhang.

I dag ska jag med goda vänner fira just det här. Att jag har hållit ut. Sommaren 2014 kände jag mig som ett vrak. Men allt sedan dess har jag ändå på något sätt lyckats hålla ut, uthärda olika former av inre smärta, känsla av uppgivenhet och frustration.

Känslan av tillit, allt ordnar sig, det finns rättvisa i världen – den försvann aldrig.

Och kanske det bästa av allt. Jag har lärt mig, ibland den hårda vägen – godtrogen som jag är – var jag har mina riktiga vänner ❤

Precis när jag trodde…

… att jag var stark och glad ramlade jag ner i en svacka. Jag hörde låten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” och det gjorde väldigt ont inom mig. För det var ju så jag resonerade då. Jag skulle alltid älska honom, och om tvivlet av någon anledning hade överrumplat mig, skulle jag ha kämpat för att allt skulle bli bra igen. För jag hade lovat att älska tills döden skilde oss åt.

Nåja… men kanske det ändå är så enkelt att utan svackorna och stunderna av vemod och sorg… utan dem skulle man inte kunna känna glädje och styrka, veta när man är uppe på en topp igen…

Och vad skulle jag göra utan mina vänner – både dem jag träffar IRL och dem jag lärt mig känna på nätet. Ni är MÅNGA som stöttat mig över ett år redan och jag behöver er fortfarande – ja, jag behöver er ALLTID ❤

Av en vän i Sverige fick jag länken till den här låten och även om tårarna rinner när jag hör den så ger låten mig också styrka.