Två nätter ska jag vara borta…

… och en herrans massa saker ska jag ha med mig 😱🤣

På bilden syns bara en liten bråkdel av allt.

Choklad behövs för överlevnad 😀 Strumpor eftersom det bara är +4 grader om morgnarna nu. Stugan är uppvärmd, men tror att det är lite för kallt att vara barfota där ändå.
Senap till grillkorven, bokningspapperen, kamera, dagbok, förstahjälpskit, små kex och riskakor som tilltugg.

Utöver detta:
– En väska med enbart tekniska prylar. Bärbar dator, ipad, kamera, telefon och alla deras laddningstillbehör.
– En väska med baddräkt, hygienartiklar och badrock så att jag klarar mig upp från vattnet och bryggan in till bastun i stugan. Sträckan är nämligen minst femtio meter lång enligt vad jag förstått av bilderna från platsen.
– En väska med kläder. Behövs ett par byten och även varma plagg om vi ska vara ute på gården och det ska vi.
– En väska med mat och dryck.

I bilen ska vi också få plats för väninnans alla saker och två små hundar med allt som de behöver.

Tanken är att skriva några inlägg och visa bilder även från stugan, om tekniken funkar där.
Någon kanske tänker ”måste man ha datorer med sig till en stuga”? Ska man inte leva ödemarksliv där?
Ett enkelt liv med bastu, grillkorv, annan god mat och dryck, simturer osv. kan mycket väl kombineras med ett modernt liv. Lyckligtvis tänker vi som reser iväg på samma sätt. Skulle vara hemskt med någon som direkt gnällde ”måste du åter ta fram datorn eller telefonen”…

Skyltsöndag, den 6 december 2020, Hurra Finland!

1917 blev Finland ett självständigt land. Och att vi så kunde förbli även efter krigen därefter, har jag bland annat min morfar och många andra att tacka för. I dag firar vi vår självständighetsdag ❤

Morfar stupade 1940, dödsdatum är fastlaget till den 14 september, men hans kropp återfanns aldrig. Man tror att han dog i ett flyganfall, eller ute på isen på en sjö, av kulor som fienden kanske sköt från skogen?

Den här annonsen fanns på Hufvudstadsbladets första sida i dag. Jag tycker att den är fyndig, fastän kanske någon invänder mot det vita och bruna. Fazers blå kallas ju chokladen ändå, och Fazer är blåvitt, inhemskt.

Detta är mitt bidrag till denna veckas Skyltsöndag som förvaltas av BP som har bloggen Konst eller konstigt.

Något djupare, om att acceptera läget

Den här formen av frestelse måste man inte motstå.

Varning för att detta kan bli ett lite längre inlägg än vanligt 😀

Jag har läst en sida per dag sedan årets början ur Henri Nouwens bok ”Ovillkorligt älskad”. Där fann jag nyligen ett citat som satt som ett smäck!

När vi krossas som druvor kan vi inte se framför oss det vin vi en dag kommer att bli.

Nej. Jag såg inte i maj 2014 vilket vin jag kunde bli efter skilsmässan. Men det var inte enda gången jag kände mig krossad i livet. Jag krossades då min pappa gick bort när jag bara var femton år gammal. Jag krossades även många gånger efter det, i olika sammanhang.

Men idag har jag förvandlats till ett vin som jag hoppas mina vänner kan njuta av ❤

Jag såg en annons någonstans om denna underbara chokladask.
Direkt dök denna tanke upp: Du ska inte var för sträng mot dig själv, ät vad du vill, när du vill. Njut av livet” Jag tror att jag hörde det på TV igår i programmet ”Efter Nio” där en kvinna som  haft anorexi och bulimi uttalade sig. ”Detta eviga bantande… varför?

Finsk choklad är ett kapitel för sig. Svårt att hitta nåt bättre. Svenska Marabou och Cloetta (om de nu är svenska numera?) – är också goda jättar.
Men Lindt, från Schweiz… jag säger bara LLLLL, då jag inte kan säga MMMM som i Marabou.

Kvällssysselsättning.

Den här veckan gör vi en extra tjock tidning, troligtvis 44 sidor. Vi kallar den storspridning då den går ut till 10 000 hushåll. Många får Nya Östis gratis och det här gör vi ett par gånger per år i  hopp om att få nya prenumeranter och annonsörer.

Varje torsdag är det skönt då tidningen kommer ut. Då blir det ett par dagar i lite lugnare takt. På söndag börjar jobbet med följande tidning. Och så här är det varje vecka, året om.

Men jag tycker om mitt jobb. Och så här i coronatider, och speciellt då jag levt ensam nu över sex år, ger jobbet livet innehåll.
Jag har jobbat som journalist sedan 1987, så egentligen vill jag säga att mitt jobb är en livsstil.

Dessutom handlar mycket nu om att acceptera läget.
Jag lever rätt isolerat.
Jag använder ansiktsskydd då jag går till affärer.
Jag tvättar händerna ofta.
Jag tänker inte delta i några julfester eller andra sammankomster och tror knappt att sådana arrangeras här som jag bor heller.
Jag reser inte utomlands, ytterst sällan utanför Lovisas gränser.

Som sagt. Jag har accepterat att mitt liv kommer att vara begränsat på detta sätt åtminstone till sommaren 2021. Kanske längre än så.
När man accepterar något blir det ofta lättare att andas och gå vidare.

Olika slag av hål

Titthål – kändes det som då vi idag på innebandymatchen var hänvisade till läktaren. Där finns ett räcke, så ibland får man sträcka på nacken för att se något, ibland huka sig. Men det är bara att acceptera läget och lyda reglerna.
Nere på golvnivå får man vara endast då man tillhör laget, funktionärerna eller massmedia. Och idag var inte jag på jobb, jag hade en annan reporter som tog bilder och som sköter textreferatet.

Bättre bilder än så här gick det inte att få utan teleobjektiv från läktaren.

Efter två tuffa perioder då Tor i stort sett pressade hela tiden låg vi under 1–3. Men i sista perioden var vi åter starka och den vann vi med siffrorna 5–1, och hela matchen totalt 6–4.

Tjugofyra hål. Det är den 24 oktober i dag. Chokladkalendern är rensad, bitarna uppätna. God jul!

Många bitar återstår ännu att lägga.

Då ett par bloggvänner har skrivit att ”nu återstår inte mycket, snart är pusslet klart” tänkte jag att jag måste visa ett fenomen. Man tror att bara ett par hundra bitar ska få plats här. Men, men… skenet bedrar.

På bilden här nere ser ni hur många bitar ännu ska läggas. Samma tanke uppstår alla gånger. Var ska de få plats!

Lägg märke till fem små askar på hög i bakgrunden. Tre stora på bordet (en svart i mitten som kan vara svår att urskilja) och ytterligare tre hjärtformade kring dem. Det här är alla bitar som ännu ska hitta sina rätta platser 😀

Stöder gärna cancerforskning

… genom att köpa choklad även om det inte är nån jättestor summa som går till insamlingen. Jag brukar också köpa Rosa bandet och delta i insamlingar som stöder cancerforskningen på andra sätt.

Jag har ju själv hunnit tänka att jag har bröstcancer, men den gången klarade jag mig med några biopsiundersökningar.

Sedan kan jag nog också tycka lika som en skribent, minns inte mer vem hon var och var hon skrev vad hon tyckte… Men det handlade i alla fall om att hon anser att det inte finns så mycket att förknippa med ljusrött då man tänker på cancer. Livet är inte ljusrött för dem som drabbas. Ingen svävar liksom på ljusröda moln i väntan på besked, då man undrar om man har bröstcancer eller inte.

Vet inte varifrån idén med allt det rosa kommer. För mig är det ändå viktigast att på olika sätt stöda forskningen.

Skyltsöndag, den 4 oktober 2020

Företagarföreningen i Lovisa firar 70 år i år. I samband med en modeshow och en efterfest delades den här chokladen ut. En bank hade gett chokladkakor som gåva.

Man kan ju ha delade åsikter om texten, om man menar att företagare är risktagare och arbetsnarkomaner, så – javisst! Jag kan hålla med det rätt långt. Modiga och framgångsrika, oftast – ja! Någon går väl i konkurs men det hör till livet.

Men otåliga? Tja, säkert är många det men ordet klingar lite negativt. Detsamma gäller ordet misslyckade 🙂

Men djärva, galna och passionerade låter bra. Och legender… jadå, någon blir säkert en sådan.

Bloggaren Pumita har uppfunnit Skyltsöndag. I dag förvaltas den av bloggaren BP!

Jag protesterar!

Mitt sätt att protestera mot julförsäljningen som börjar allt tidigare i affärerna är att köpa en adventskalender redan nu och smaska i mig pralinerna från den första oktober till den tjugofjärde oktober.

Ser jag en jultomte rumla runt mellan hyllorna innan september är slut kan jag däremot inte nödvändigtvis ta ansvar för min reaktion…


Underbara sommarkvällar!

Spontana träffar blir ofta väldigt lyckade. Såsom ikväll då Marina (till höger) messade och frågade om jag vill komma över på ett par glas mousserat i hennes trädgård. Till min stora glädje var dottern Anne också där. På grund av corona har vi inte setts på många månader.

Ja, så det var ju liksom lite det här som det handlade om.
Sol, skumpa, choklad! Innan efterrätten hade vi redan mumsat en hel del annat salt och gott ❤

Mannen i sällskapet, Robbe, vilade den här kvällen. Det har varit så pass länge varmt och torrt. Pilar han på varje dag blir gräsmattan ful och brun.

Ville stanna upp och ta en bild av cykelvägen då jag rullade hemåt. Plus tjugo grader. När sommaren är som bäst.

Tack Marina, Anne och Aaro för en fin kväll ❤

Skyltsöndag, den 7 juni 2020

En mycket fin uppmaning värd att följa, alltid i mån av möjlighet 🙂

Eftersom jag har många skyltar på lager – eller texter, affischering och annat som man får ha i den här serien – bränner jag av två i dag 🙂

Solen skiner, himlen är klarblå så här vid 12.30-tiden, fåglarna kvittrar.
Jag jobbar ungefär halva dagen men väljer alltid att göra det som känns med angenämt, det är utgör de roligaste delarna av jobbet 🙂

Ett minne från tiden då man ännu åkte på kryssningar, utan minsta tanke om olika virus.

Ja, jag var ju på kryssning i början av februari och tog då denna bild.
Nästa gång skulle jag åka den 19 mars, en vecka efter att de första stora nyheterna om coronaviruset gick ut. Med facit på hand var det nog bästa beslutet att inhibera den kryssningen…

Det är bloggaren BP, Konst eller konstigt, som förvaltar Skyltsöndag.