dejting

Maj månad snart slut

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… och jag har tagit minst en selfie per dag från och med den första maj fram till i dag. Hurra! Jag klarade utmaningen!

Nyss kommit hem från en studentfest där det bjöds på många delikatesser, både sött och salt.

Nu har det nog blivit ganska mycket foton av mig och min vardag. Tänker inte sluta med selfies eftersom jag nu är van vid att ta dem. Men ett foto per dag lär det nog inte bli 😄 Kanske jag försöker fota mera utomhus, då jag är på något ställe utanför hemmet, då jag upplever något.

Jag försöker tänka att jag duger som jag är. Livet ska inte vara tillrättalagt på en blogg eller i andra forum.

Sedan är det en annan sak att jag inte kan skriva precis vad som helst här. Jag kan inte gå ut med alla åsikter och tankar för då finns dom på pränt och kan användas emot mig. Saker och ting kan missförstås, medmänskor kan ta illa upp.

Men jag försöker vara ärlig, öppen, uppriktig. I alla fall så långt som det är möjligt om sådant som gäller mig själv. Hittar jag någon gång en manlig vän, en livets pusselbit, kan han känna sig trygg med att jag inte kommer att hänga ut honom på bloggen, om han inte själv tycker att det är ok att figurera här.

Mina blogginlägg och foton har inte hittills lett till att någon som vill lära känna mig bättre tagit kontakt med mig.

Däremot är jag nu tillfälligt ute på en dejtingsajt, men inte en sådan som kräver abonnemang och månadsavgift för att jag ska få se läsa meddelanden, eller ta emot kontaktförslag och följa upp dem. Där som jag nu är ”ute och fiskar ibland” är medlemsavgiften 20 euro för två månader. Det är rimligt anser jag. Vill jag inte fortsätta betala efter slutet av juli finns profilen kvar, men jag kan inte längre ta kontakt med andra där och de kan inte kontakta mig.

Tillsvidare har allt gått enligt förväntan. Ingen rusning med kontaktförsök av personer som talar svenska och bor i närheten av mig. Och så det där gamla vanliga. Två som tagit kontakt vill träffas genast. Mitt önskemål, och faktiskt även krav, är att först skriva mejl och bekanta sig den vägen.
Och jag tycker INTE att jag är gammaldags 🙄 Jag är förnuftig 😎

Tinder utan Carita är som…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

… en pizza utan ost. Det ni!

Sådant meddelande har jag fått då jag gick med i Tinder.
Nu har jag inte haft någon som helst nytta av appen eftersom jag inte vill betala månadsavgift för att se ”vem som gillar mig”.
Jag får nämligen aviseringar där det står ”du är populär”, ”se vem som gillar dig” osv. Men då jag vill göra det kommer jag ingen vart om jag inte börjar betala!

Utpressning, säger jag och ställer frågan till er som vet mer om Tinder. Finns det ingen Tinder-app som inte kräver att jag betalar för att få veta hur pop jag är?

Bilden har inget med Tinder att göra, men nåt slags illustration behöver ju varje inlägg. Tog den på min promenad i söndags.

Tillbaka till Tinder. Jag fick ett meddelande av en man som jag hade ”tryckt gilla på”. Det är det enda som skett gratis via appen.

Mannen skrev att vi har visst haft kontakt förr, för några år sedan, via en dejtingsajt. Mycket möjligt, tänkte jag, han såg bekant ut. Vi slutade skriva efter några meddelanden. Efter det har jag inte haft kontakt med nån. Men populär lär jag vara 🤣

Innan jag ens kom igång och förstod lite ditåt hur jag ska svajpa och var jag ska trycka vad hade jag av misstag tryckt ”gilla” på en kvinna…

Tinder är kanske ändå inget för mig 🙂
Jag såg ett bra program på SVT1 igår, Mitt livs hotell. Det handlade om en äldre dam som drev ett gammalt hotell, där hon hade vuxit upp medan hennes föräldrar skötte verksamheten.
Damen var som jag, ensam och utan barn. Hon var inte direkt ledsen för det, men tycker såsom jag att det ibland skulle vara trevligt med sällskap, någon att göra saker tillsammans med, gå ut och äta, på bio eller matcher och sånt. Så hon hade testat Tinder och dejtingsajter.

Såväl hon som jag tycker det är märkligt att över 90 procent av de som finns där ute, och som vet att de ska dejta 60-plussare, vill ha sex och inget annat. Huh huh, säger damen och jag instämmer. Hur är de där männen funtade egentligen? Finns det faktiskt inga män som INTE vill börja med att hoppa in mellan lakanen direkt?

Och att jag skulle börja betala månadsavgift för att veta vem som gillar mig? Nej, verkligen inte. För det är ändå sedan något avtal som jag inte blir av med i första taget.

Fler funderingar kring dejting

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

För ett par, tre månader sedan gick jag med på en dejtingsida. Ofta krävs det att man registrerar sig och betalar för minst sex månader, vilket jag gjorde.

Ganska fort konstaterade jag att det var bortkastade pengar. Bara att bita i det sura äpplet nu och låta tiden rinna iväg. Mitt konto finns kvar där, men jag har avslutat det så att säga på förhand så att jag inte ska missa det när tiden löper ut och råka ut för en automatisk förnyelse.

Jag har ju hört lyckliga berättelser om par som träffats via nätet och som lyckats skapa en bra relation den vägen. Därför faller jag då och då för frestelsen att testa själv.

Troligen har jag ändå haft maximal otur, för precis varenda man jag fått kontakt med via sajterna vill a) träffas så fort som möjligt och b) då vi träffas, bli så intim som man bara kan bli.

Själv vill jag gärna umgås någon månad, utan brådska med det där att hoppa i säng. En bra relation bygger på närhet, javisst – men närhet är mycket mer än bara sex.

Först skapar man trygghet genom att göra saker tillsammans. Man ger tid att lära känna varandra, man godkänner och har överseende med det man eventuellt kallar ”fel och brister” hos den andra. Sedan då coronarestriktionerna har släppt går man ut och äter, kanske på bio, man reser tillsammans, gör utflykter osv.

Via dejtingsidorna får jag ofta höra att jag är vacker. Jag brukar berätta att jag har övervikt, för jag vet att somliga inte gillar sådant och då eliminerar jag de männen direkt. Många säger att de gillar kvinnor med runda former.
Så kommer dagen då vi ska träffas. Han eller jag har åkt mellan tio och femton mil för att kunna ses. Därför har han förväntningar om kramar och sex direkt… för vi vet ju inte när vi ses nästa gång.

Och den där nästa gången kommer sällan. För de flesta ville inte alls ha ett förhållande. Antingen hade de bestämt så från första början, men inte sagt det till mig – eller så gick det upp för dem, då de hade träffat mig och jag tackade nej till att direkt hoppa ner mellan lakanen, att de inte ville ha en så kräsen kvinna som genast säger NEJ 😀

Har du skaffat ny karl redan?

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Mannerheimstaty från Café Helmi i Borgå. Får funka som symbolbild.

Den frågan fick jag av en dam som ringde upp mig i går. Hennes ärende var ett helt annat, men i samband med att hon frågade hur jag mådde kom också frågan ”har du skaffat ny karl redan?”.

Nu tog jag faktiskt inte alls illa upp, men frågan väckte en del tankar inombords. Hur skaffar man en ny karl? Ordet ”skaffa” låter lite märkligt. Men många talar ju också om att skaffa barn. Som om det vore hur lätt som helst att göra det.

Man FÅR väl barn om så är meningen? Men en karl, honom får man ju inte bara så där. Och jag vill varken få eller skaffa vilken karl som helst.

Jag har det bra som jag har det. Vilket jag också svarade åt damen. ”Jag vet inte ens om jag vill ha nån ny karl”.

Visst hade jag kunnat förklara varför jag resonerar som jag gör, men jag vet inte om hon hade orkat lyssna. Vänskap, som kanske utmynnar i kärlek, skulle kännas bäst. Jag är inte längre aktivt med på någon dejtingsajt. De funkade bra då jag behövde få mod att träffa nya människor efter skilsmässan, men i dag ger de där sajterna mig inte längre något jag vill ha.

Så nej, jag har inte skaffat nån ny karl.
Men om någon trevlig sådan dyker upp, någon som är på samma våglängd som jag, kanske han kan bli en bra och ny vän.

Min djungel

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Ju fler växter jag omkring mig, desto bättre :-)
Ju fler växter jag omkring mig, desto bättre 🙂

Jag brukar titta tillbaka i bloggen och läsa sådant jag skrev för ungefär ett år sedan. Bland annat för att känna efter hur jag mådde då och jämföra läget med hur jag mår i dag, med tanke på skilsmässan.

Och då hittade jag den här bilden.
Aralian som står i mitten där har jag inte kvar, den har flyttat till blommornas himmel 🙂 Men ampelväxterna trivs och växer så man nästan hör hur det knakar. Bambun längst till vänster har också vuxit, och kärleksörtens två stjälkar som jag tog in från balkongen för ett par veckor sedan står fina kvar. Plättar-i-luften, sliderankan, till höger i baljan trivs tillsvidare, en jag hade innan blev dålig.

Har märkt att ett allt större utrymme av bordet har blivit blomsterbräde 🙂 Men vad gör det, än finns det gott om tomt utrymme kvar.

Kort uppdatering av läget i livet:
– är inte aktiv på dejtingsajterna just nu, den fritid jag har efter jobbet sätter jag ner på att träffa vänner och att pula med mitt företag, dyker någon trevlig man upp så gör han det 🙂 Men något aktivt letande pågår inte.

– mår bra och trivs förträffligt i min bostad, här får jag göra precis som jag vill, ingen har åsikter om hur jag fördelar min tid

Frågorna om varför jag inte dög som jag var, varför jag byttes ut mot en annan ungefär sådär som när man tröttnar på ett plagg och vill ha något nytt 🙂 … de frågorna återkommer, men jag har också insett att jag aldrig får svar på dem.

Ibland gråter jag en skvätt, men tårarna över den jag miste blir allt färre. Orsaken till att jag gråter kan ha att göra med det som en gång fanns, men nu handlar det mer om vemod och om en sorg som är hanterlig på ett helt annat sätt än mina känslor var för ett år sedan.

Det är bara att gilla läget och vara tacksam för det jag har, och att försöka göra det bästa av varje dag.