Vad är en sommar utan lokal sommarteater?

Sommarteater, den sker utomhus under bar himmel när det är som bäst. Vissa dagar skiner solen och det kan vara rejält varmt. Då svettas alla, såväl i publiken som på scenen.

Andra dagar regnar det, mer eller mindre. Då blir det halt på scenen och jag sitter och är orolig för när de unga som springer, dansar, hoppar och gör volter på scenen ska ramla 😱 och kanske slå sig illa.

Men allt gick bra igår då Marina och jag såg musikalen Fame på Lurens sommarteater. Det regnade, men bara lite.

På scenen såg vi omkring trettio energiska ungdomar, som utan tvivel utgör framtiden för sommarteatern. Sådana talanger, sådan energi och glädje!

Alla var bra, alla hade sin utstrålning. Mina favoriter blev Alma Katz, Albert Rehnström och Aron Gustafsson. Fantastiska sångröster har Amanda Heinonen, Wilma Bäcklund och Rebecka Stråhlman.

Men det som känns bra med en amatörteater är att det finns plats för alla. Varenda en måste inte sjunga som en näktergal eller annars vara perfekt, här finns det ett uppdrag för precis alla som vill vara med.

Här har vi kommit till avslutningsscenen då de studerande har fått sin examen.

Det här är inte tänkt som något slags recension av pjäsen. Den uppgiften överlåter jag till tidningar och radio 😀

Men jag kan ändå rekommendera Fame för alla som gillar dans, sång och musik. Plus att jag anser att det hör till att gå åtminstone på en sommarteater varje sommar. Att understöda och uppmuntra det lokala.

Att göra sommarteater är ett stort maskineri med audition och övningar som börjar redan i januari. Utöver skådisarna och regissören finns det många frivilliga som jobbar med allt från att sälja biljetter, korv, kaffe och glass till att agera parkeringsvakter.

Här är det paus och vridläktaren är därför nästan tom. En ny läktare ska byggas till nästa sommar.

En affischprydd vägg invid entrén till sommarteatern.

Spännande dagar

Den här bilden tog jag i torsdags i närheten av kärnkraftverket i Lovisa då vi hade en liten fotosession för Nya Östis där. Det är en holme som inte ligger långt från kraftverket. Jag gillar kontrasterna, solen som inte direkt syns på bilden, molnen, och den kalla blåsten som är svår att förmedla i ett foto.

Bilden får symbolisera de spännande dagar jag har framför mig.

Över ett och ett halvt år har jag försökt hålla ett stundande projekt helt för mig själv. Jag har vågat involvera endast några få personer i skeendena och idag ska de sista förberedelserna göras.

Jag är nu så pass nära målet att jag vågar säga att jag efter den 15 oktober här på bloggen kan berätta vad det handlar om. Det är något jag känner stor stolthet över.

Varför detta hemlighetsmakeri?

Jo… för att jag genom åren lärt mig att sådant jag ser fram emot, ofta ivrigt som ett litet barn – kan sabbas av utomstående som inte delar min entusiasm.

Skål – skönt med semester!

Brukar höra till att dricka ett glas mousserat då semestern börjar. För privatföretagaren stundar nu en vecka obetald ledighet. Senast jag var ”ledig” var första veckan i oktober då jag var på Nya Östis läsarresa 🙂

Hade ett bra möte med min vikarie i dag. Många konstruktiva idéer och tankar inför framtiden. Jag hoppas vi så småningom ska kunna dela dem med allt fler inom teamet och få entusiasmen att frodas.

Det är roligt att göra lokaltidning. Men jag tror att det behövs en hel del nya grepp. Vad vill folk läsa i sin hyperlokala tidning som kommer ut en gång i veckan? Inte så mycket om sånt som de redan fått gratis via andra kanaler? Materialet hos oss ska vara unikt!

Men aj jo… nu sa jag inte jobba, inte tänka så mycket på tidningen… inte på en vecka!

Jag älskar…

Solens strålar som silas genom grenverket är SÅ vackra.

… sommaren. Och att se solen silas genom grenverk.

Jag älskar att cykla hem från en träff med en av många vänner som ger mig livslusten, inspirationen och självförtroendet åter.

Jag älskar när idéer till nya samarbetsformer föds. När jag möter likasinnade människor, som är entusiastiska, som ser möjligheter och inte motstånd.

Jag älskar att både ge och ta. Att uppleva stunder där människor inkluderar varandra istället för att värna om det egna reviret och att se andra som ett hot.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Det är sådant jag försöker tänka på i stunder av ensamhet, då jag känner mig motarbetad och missförstådd.

De som inte vill mig väl finns alltid där ute. Jag måste bara acceptera läget, se över och förbi dem, gå min egen väg och tro på det jag gör.