Tänk om alla kunde bjuda på sig själva så som de här två gjorde i kväll!
Först såg vi bilder på Facebook av dem och sedan frågade jag M & M om jag får ta bild av dem och lägga ut på min blogg.
– Ja då, inga problem, svarade damerna och sa att de firade ena M:s möhippa.
Enligt ett test på Facebook skulle nämligen en av dem gifta sig snart.
Att bägge ÄR gifta redan spelar kanske ingen roll?
Tack M & M för härliga skratt den här kvällen! Ni är underbara!
Och nu ska de plockas av bara den. Då stimuleras fortsatt blomning.
Jag är så glad för att blommorna kom just nu. I en tid som känns full av motgångar och missförstånd.
Den här bloggen håller mig ändå uppe, fastän jag försatts med en viss munkavle. Det jag nu bloggar om får jag lov att skriva så att ingen känns igen.
Det vill säga jag får inte komma med minsta lilla kritik eller ifrågasätta sådant som sägs om mig.
Men den respons jag får av er som följt mig länge här på bloggen, och även av nära vänner jag kan lita på och av människor på gator och torg, den hjälper mig vidare.
Det som gör mig mest beklämd är att personer som inte kan använda internet, som inte vet vad bloggar och Facebook är, blir ”upplysta” om vad jag skrivit. Och ”upplysningarna” är rena lögner. Dessvärre kan jag inte be personerna själva läsa och kolla upp om det man påstår att jag skrivit verkligen finns på mina sidor – för de förstår sig inte på social media och har aldrig använt datorer 😦
Så jag sitter här för mig själv och för mina samtal med Gubben Gud. Som jag hoppas hjälper till att fixa allt så att sanningen tids nog kommer fram.
… delat bördan med någon och berättat hur ont det gjorde att bli lurad av den jag älskade och sedan lämnad.
Tänk om jag bara hade bitit ihop, sopat känslorna under mattan och försökt låtsas att allt var bra.
Hur ensam och misslyckad hade jag då inte känt mig i dag?
Ingen skulle ju ha förstått hur förkrossad jag var, att jag de tre första veckorna varken kunde äta eller sova, att jag trodde jag aldrig skulle bli glad igen…
Jag hade inte fått något stöd eftersom alla bara hade trott att allt var bra och att jag var stark som klarade skilsmässan med ett leende på läpparna.
För att hjälpa mig själv började jag skriva om mina känslor på bloggen.
Med facit på hand vet jag att jag med min öppenhet också hjälper andra.
Många har tagit kontakt och sagt att de upplevt samma sak men inte klarat av att tala öppet om det, än mindre att sätta ord på sina känslor.
Otaliga timmar av diskussioner med nära och kära, med vänner och bekanta och med världens finaste terapeut har det också blivit.
Utan er alla skulle jag inte ha de krafter som jag har i dag.
Många önskar att jag ska fortsätta blogga och vara hundra procent mig själv – eftersom det hjälper mig. Därför lovar jag göra det.
Jag ser ju hur många som läser det jag skriver. Responsen på förra inlägget var enormt. I morse hade inlägget haft över 1200 visningar.
Jag har fått kramar och vänliga, peppande kommentarer också på Facebook.
Hittills har det bara kommit en lite bitsk kommentar här på bloggen. Signaturen Isa kallar mig bland annat skenhelig och Heliga Carita.
Om det kommer fler sura kommentarer och påhopp får jag se vad jag gör med dem, speciellt om de är så pass anonyma som Isas var.
Jag vill ju publicera alla kommentarer så att de som skriver surt inte tror att jag inte vågar. Men om det är mycket elaka kanske jag bara sparar dem och publicerar utvalda bitar i ett separat nytt inlägg längre fram 🙂
Men skriv inget elakt om min ex-make och hans nya kärlek eller om mina vänner! Sådana kommentarer har inte kommit sedan förra sommaren men börjar de åter droppa in så håller jag dem helt för mig själv.
Jag fortsätter vara mig själv här. För de som känner mig, de känner mig – de som av någon orsak hatar mig känner mig inte.
Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.
Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.
Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.
Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.
Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤
För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.
Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här:
Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.
Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.
Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.
Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.
Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.
Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.
Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂
Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.
Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.
Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.
Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.
Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.
Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.
Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt…
Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek.
Fortsätt våga vara öppen om dig själv.
Du hjälper andra.
Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.
… och det hade prytts med frimärken av Zlatan!
I paketet fanns en sten. Då jag kramar den ska jag få de krafter jag behöver.
Ibland frågade min man då jag bloggade och var på Facebook om man kan ha riktiga vänner där.
Jag försökte förklara för honom att jag lärt mig känna en massa fina människor via FB och speciellt via min blogg.
Och se nu – den här energistenen fick jag av en vän som bloggar HÄR.
Jag har aldrig träffat henne men jag läser hennes blogg, vi kommenterar hos varandra och ibland skickar vi mejl.
Så jag tycker inte vi längre behöver ifrågasätta om man kan skapa vänskapsband via FB och bloggar eller om man inte kan det.
Via bloggen har jag lärt mig känna många människor, speciellt från Sverige. Jag har aldrig träffat dem men ändå känns det som om jag varit vän med dem länge.
Så vad du än har för åsikter om kontakter IRL och kontakter via nätet, så tänk efter innan du uttalar dem. Om du själv inte har en bloggvän eller en FB-vän som du aldrig träffat, så behöver det inte betyda att de vänner man har lärt sig känna via nätet är mindre värda en de man träffar öga mot öga.
Kramar till er alla ❤
… OJ, glömde visa bilden på den fina stenen!
Det finns ju en risk att mina läsare tröttnar på alla fasader och fönster jag delar med mig av. Därför sätter jag in två bilder i dag, och de ingår inte i någon av mina serier eftersom jag försöker ha lite mer speciella saker där.
De här fasaderna är fina, fönstren likaså – men då man ser massvis av dem kan man börja tänka ”och vad är det för speciellt med just de här”…?
Kommer att varva bilderna med Rom med bilder från min vardag. Blev också utmanad av en kollega på Västra Nyland att delta med fem bilder från fem av mina vardagar. De läggs ut på Facebook.
De här fyra tidningarna kom med morgonposten i dag. Jag läser finska Helsingin Sanomat fredag, lördag, söndag. Hufvudstadsbladet kommer sju dagar i veckan, Borgåbladet fem och Loviisan Sanomat två.
Tidningen jag själv jobbar på, Östra Nyland, kommer ut tisdagar, torsdagar och lördagar.
Har minisemester just nu – är ledig från torsdag till söndag. I dag har jag haft en sådan där inga-måsten-dag. Jag gör förstås allt möjligt, men allt jag gör ska kännas roligt. Städade lådor i arbetsrummet och ska fortsätta kvällen med att läsa tidningar, för jag kom inte genom alla i morse. Dessutom ska jag läsa bloggar och spela mina favoritspel på Facebook 🙂
Jag höll på att glömma min bloggs födelsedag! Hur kunde jag? Hade ju skrivit upp den i kalendern och allt!
Tacka vet jag WordPress som blogginstrument. Fick en gratulation via kommentarerna och en förhoppning om att vi ska fortsätta trivas tillsammans, WordPress, bloggen och jag 🙂
Tack Anna, min nya kollega på jobbet! Jag hade inte sett att det på Facebook bland meddelandena jag får av mina vänner också finns en mapp som heter ”Annat”. Så jag hade missat massor av post av olika beundrare…
Man får hoppas att framtiden för min blogg inte ser lika mörk ut som himlen på den här bilden 🙂
När jag lämnade jobbet såg det för ett ögonblick ut så här – och jag fiskade förstås fram kameran.
Nu ska jag skåla för min blogg!
På finska KIPPIS! Skål!
I går kväll fick min make, jag och våra tre gäster från Sverige ett väldigt arrogant bemötande på Restaurang Bella Lovisa. Resultatet blev att vi valde en annan restaurang där vi lyckligtvis fick ett trevligt mottagande. Också där var nästan fullsatt med gäster och alla fick vänta på maten, men det gör ju inget om de anställda är glada och vänliga.
Innan jag skrev det här inlägget sov jag över saken en natt, och jag har lugnat ner mig något, men dessvärre inte helt.
Det som gör saken lite tragisk är att jag alltid förr fått bra service och god mat här. Så det behövs bara ETT enda otrevligt bemötande för att jag ska känna att hit går jag inte en gång till 😦
Det fanns möjligheter att betygsätta restaurangen på nätet, att skriva en recension där. Men jag låter bli, för jag hoppas att det som hände i går var en engångsföreteelse. Kommer dock att sända det här blogginlägget åt restaurangens ägare. Hur ska de annars få veta att deras personal betett sig nonchalant mot oss?
Detta hände: Vi kommer in och får vänta ett tag vid kassan eftersom restaurangen glädjande nog är nästan fullsatt. Den äldre damen av två som var på jobb där gör sitt bästa för att tala svenska men säger att hon tyvärr inte har ett tillräckligt big bord för fem personer.
Vi säger att vi gott och väl kan sitta vid det lediga bord för fyra personer som vi ser att finns, om restaurangen kan ta in en extra stol till bordsändan.
Men nej, det ordnar sig inte.
Jag försöker gå till det så kallade kabinettet, rummet längst bak i restaurangen, för att se om där finns platser. Damen hindrar mig och säger på finska ”stopp stopp, dit kan du inte gå”. För mig själv undrar jag om där var ett hemligt möte på gång, pågick där något skumt?
För att göra en lång historia kort var det väldigt tydligt att restaurangen inte ville ha oss som gäster.
Värst är det väl att det känns som om orsaken var att vi talade svenska.
Hoppas jag har fel i mitt antagande.
I min frustration och besvikelse skrev jag i går kväll ett inlägg på Facebook om det som hade hänt. Där fick jag många kommentarer och en av den lät så här:
Det är bara i Finland man inte kan fixa plats åt kunderna på restaurangen. I Italien och Frankrike ordnar det sig alltid, om inte annat så sitter man halvvägs in i köket eller ute på gatan.
Uppdaterat kl. 12, 20.7.2013
Jag har också skrivit bra om den här restaurangen då vi fått god mat och bra service där. Läs här.
Och eftersom någon kan tycka ”vad vad nu det här att gnälla och skriva inlägg om” vill jag understryka att jag av hänsyn till restaurangen inte skrev allt som servitrisen sa, ej heller hurudan hennes uppsyn var.
Uppdaterat söndag 21.7.2013
Restaurangens ägare har svarat och beklagat att vi fått dåligt bemötande. Hon lovar ta upp ärendet med personalen så att sådant inte händer igen.
Vi får också kompensation i form av ett presentkort så vi kan gå dit och äta igen. Vilket vi kommer att göra med glädje senare i sommar!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 