Det här pusslet tycks jag bygga från kanterna inåt! Olika blir det alla gånger, det vill säga vilka områden jag får klara. Men sorteringen sker alltid på samma sätt. Kantbitarna ska hittas först och då jag letar efter dem sker grovsortering av andra bitar. Vad är hav, vad är vimplar, fåglar, himmel och vilka detaljer går lätt att hitta?
Nästsista måndagen i november månad. En kollega blev sjuk och det betydde aningen mer jobb för mig och en annan kollega, men sånt får man vara beredd på. Jag tycker att dagen har varit bra! Inte minst för att solen lyste, det var -2 grader och vindstilla.
I samband med att jag förde papper till bokföringsbyrån som ligger på andra sidan gatan tog jag en kort men rask promenad och drog in syre så mycket jag hann 🙂
Följ med på promenaden.
Det har åter varit en fartfylld och småstressig dag på jobbet.
Jag försöker ändå hitta tillbaka till det roliga på jobbet genom att då och då ge mig tid att gå ut och intervjua folk.
Jag vill ha ett kreativt jobb. Ett jobb där jag enbart håller på med administration och planering är inte tillräckligt kreativt. Jag behöver få skriva artiklar. Gärna personintervjuer och inte enbart kommunalpolitik.
I dag var jag på Piia Miettinens och Eva-Lotta Bloms utställning i Galleri Theodor i Almska Gården.
Skriver om den till torsdagens tidning och den som vill se tavlorna kan göra det till och med den femte december.
Då gårdagen kändes blytung och grå, som om ett blött grått täcke legat över mig hela dagen, kunde väl den här dagen inte bli sämre i alla fall?
Vaknade runt halv nio och hade full fart på jobbet till cirka 14. Tog en paus för att hjälpa min syster på ett håll och sedan hade jag ett par ärenden som skulle skötas på stan.
Det blåste kallt, men solen har visat sig i dag. Så den här dagen har varit mycket bättre än gårdagen.
Nåväl. Jag köpte en amaryllis och en pepparkaka, då det nu prånglades så hejvilt 🤣
Skrattat har jag också, då Pia och jag har samma förfärliga humor. Man måste känna varandra väl för att kunna skämta om vad som helst. Till exempel om att en av oss blir påkörd på en P-plats. Hon ligger kvar på marken och tror att jag ska ringa efter hjälp. Men se nej, jag hojtar istället ”vänta, rör inte på dig, jag måste få en bild till tidningen först!”
Och till dem som säger att vi inte har nyheter och inte hänger med på NÖ skulle jag säga ”vad sa ni nu då, att vi inte hänger med?”
💪🤣😂😁
Jo, jag vet – så här gör ju många mänskor. Fotograferar på olycksplatser istället för att hjälpa, och det är INTE bra.
Men vi har vår humor.
Ibland säger jag just sådana här fel saker på fel platser och får långa blickar av människor som frågar sig hur klantig man får bli.
Försöker välja sällskapen där jag kan kläcka ur mig det som jag kallar min egensinniga humor 😀
I går var jag lite deppad. Det var mörkt hela dagen, blött och grått. Typiskt novemberväder.
Ibland känner jag mig också ensam. Fastän jag inte är det. Har många vänner och brukar tänka att det finns andra som har det värre. Som verkligen är ensamma, eller sjuka, eller som mist en nära och kär person.
Men visst får man vara ledsen ibland. Alla dagar är inte solskensdagar.
Tidigare under veckan fick jag ett litet paket av en bloggvän i Sverige. Happy Socks, Glada eller Lyckliga Strumpor 😀 Färger och en överraskning att bli glad åt ❣😍🙏
Hade inga Glad-måndag-bilder på lager så det blev att ta till något jag hade helt nära mig här vid datorn.
Ett fat av keramik som jag har fått som gåva för länge sedan, har två stycken med dessa glada små ormar 🙂 Använder ofta som underlägg för frukostmackan.
Vykortet fick jag förra veckan från Tasmanien utanför Australien. Ett post-crossing-kort. Tycker att djuret ser både roligt och konstigt ut. Som om det klämt in nosen i något slags sköld. Och se sådana klor djuret har!
Grovsortering innebär just detta. Bitar med tydliga ansiktsbilder landar i en låda, bitar med blommor och annat grön i en annan låda. Sedan finns det också bitar som bara läggs åt sidan och som sorteras under nästa omgång mer noggrant.
Kunde inte ta bild på motivet eftersom det finns på lådan där kantbitarna ligger. Får visa det en annan dag 😀
Den här skärbrädan gör mig glad. Köpte den i torsdags från Bistro Kronan där Vaja Finlands produkter säljs. Vaja Finland är ett företag som grundades i Lovisa men som sedan flyttade till Borgå för att där fanns mer ändamålsenliga produktionsutrymmen.
Mycket pusselbilder blir det här, men pusslen ger mig sådan avkoppling och glädje.
Har varit en hektisk dag. Ofta då jag förbereder mig för att gå ut, ta en paus helt enkelt, börjar telefonerna ringa och Messenger plinga. Det där med att bara låta allt vara, inte svara, kan ibland vara lösningen men oftast inte. Allt finns ju kvar ändå, på ett eller annat sätt. Att lämna saker ogjorda betyder inte att de går upp i rök.
Människor förväntar sig att jag ringer tillbaka på missade samtal.
Frågor som ställs via olika kanaler behöver svar, annars avancerar inte jobbet med tidningen.
Att hela tiden ha saker på hög, långa to-do-listor som aldrig blir kortare, mejl som väntar på svar, olika åtgärder som måste vidtas för att produktionen inte ska stanna upp… det är stundvis tärande och frustrerande. Men jag brukar tänka att det är så här bara tre dagar i veckan.
Varje dag delegerar jag numera något, prioriterar eller skippar. Ingen ska tro att jag ensam vill panta på allt, för det vill jag verkligen inte. Jag vill att allt fler lär sig hur tidningen kommer till och inser att det är ett enormt jobb att vecka ut och vecka in ge ut 32 sidor med lokalt material.
Är jobbet ändå roligt? Ja! Är det krävande? Ja! Är det belönande? Ja!
Sedan då jag svarar Nej på första eller sista frågan, då slutar jag 🙂
Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.
Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.
Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 