hem

Närbilder från mitt hem

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Börjar så småningom åter ta systemkameran i bruk.
Kände nyss att jag ville leka lite med den. Gå runt i lägenheten och knäppa bilder utan att själv titta genom siktet.

Jag har börjat känna allt mer glädje över varje dag som jag får andas.
En sådan enkel sak som att gå ensam i livsmedelsaffären gör mig lycklig.
Ingen stress, inga tider att passa, jag kan gå där i lugn och ro och planera inköpen för söndagen.
Kort och gott, jag bestämmer själv när jag åker till affären och vilken tid jag ger mig där.

Det är snart fem månader sedan jag insåg att min make hade lurat mig, han hade hittat en ny kvinna men inte klarat av att berätta det åt mig.

Fortfarande snurrar tankarna i min skalle. Hur kunde det hända? Varför räckte jag inte till?
Samtidigt vet jag att jag förmodligen aldrig någonsin får svar på just de där frågorna.

Jag måste bara ta en dag i sänder, fortfarande.
Men jag känner att jag är starkare i dag, starkare än jag var i maj, juni, juli.

Jag är inte hel… men jag hoppas jag ska bli det en dag ❤

Bordet bredvid min säng.
Bordet bredvid min säng.

Jag har min egen tro. Dit hör Gubben Gud. Och Jesusbönen som hjälpt mig genom många nätter då jag annars hade rullat runt mellan lakanen och inte kunnat sova. På bordet finns också gåvor jag fått av nära och kära, tack Inge-Maj och tack Anna i Sverige ❤

Bästa loppisfyndet ever <3
Bästa loppisfyndet ever ❤

Min älskade soffa, Barcelona, som jag hittade av en slump på lopptorgsmarknaden.

Ett bord som består av en stor korg och en skiva i glas.
Ett bord som består av en stor korg och en skiva i glas.
Favoritmusik.
Favoritmusik.

Och en del av musiken jag lyssnar på. Har städat hyllorna och det känns så bra – i nya bostaden ska det inte finnas en enda överlopps pryl. Varenda sak ska ha sin plats.

 

Ut i periferin och in i mitt hjärta

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Här i Forsby centrum, som är en del av Lovisa men som ligger cirka 15 km från stadens centrum, hade jag träff med ett intervjuobjekt i dag.

Kanske inte så vackert men ett fungerande centrum med butik, pizzeria, bank i annan byggnad osv.
Kanske inte så vackert men ett fungerande centrum med bland annat pizzeria och affär.

När vi sedan rörde oss på det natursköna området kring ån och forsen borde jag ha haft kameran med, men det hade jag inte. Den blev i bilen som jag hade parkerat på annan plats.

Den här dagen har bjudit på många trevliga, såväl planerade som överraskande möten med olika människor. Det är så skönt att bara stanna upp och prata bort en stund med någon likasinnad – tack bland annat till C, som säkert känner igen sig när hon läser det här ❤

Ni som vet vad jag varit med om den här sommaren förstår att jag för några månader sedan inte hade ork att se det positiva som trots allt finns i livet.

Mitt förnuft sade då att jag inte behöver känna mig värdelös och att då vissa dörrar stängs öppnas nya. Men det var väldigt svårt att se allt det där innan jag hade tagit mig genom alla nödvändiga skikten av olika faser.

Det gäller att se de nya möjligheterna. Men det kan en människa i djup sorg inte göra, inte bums på momangen. Men hon gör det så småningom. Efter att ha tagit små korta steg, en minut i taget, en timme, en halv dag…

Då terapeuten frågade om jag trivs i mitt nya hem kunde jag med handen på hjärtat svara JA! Jag känner att jag kommer HEM då jag stiger in i min lya, jag längtar ofta hit, jag sover bra här och jag har Adrian att prata med.

Jag är också tacksam för den vänskap jag har med mannen jag var gift med.
Varför göra saker krångliga? Varför vara långsint?
Att kunna förlåta fullständigt ut av hela hjärtat är måhända inte lätt, men jag jobbar på det.
Och jag gör det för min egen skull.