Snart är november månad slut

Den här vinterns andra hyacint, som är två i en kruka. Den första står sig fortfarande rätt fin.

Det som är positivt med att tiden rusar, det är att vi bara har en månad kvar till jul och efter det vänder det – blir ljusare! Vi går sedan mot en ny vår och en ny sommar ❤

Det som ibland känns mindre positivt är att jag inte hinner reflektera över så mycket då jag jobbar sex dagar i veckan. Jag ser fram emot en ändring av det här efter årsskiftet, då en person återvänder till jobbet och en annan har blivit inkörd i samma uppgifter.

Mörka kvällar, för det mesta ensam hemma, ser jag på tv, skriver dagbok, läser tidningar, kläcker en och annan idé för kommande tidningar, lägger pussel.

Jag har inte haft bråttom med pusslet, lagt kanske 20–30 bitar per dag. Men såsom jag tidigare ha sagt, vem har bråttom?

Detaljstudie.

Något djupare, om att acceptera läget

Den här formen av frestelse måste man inte motstå.

Varning för att detta kan bli ett lite längre inlägg än vanligt 😀

Jag har läst en sida per dag sedan årets början ur Henri Nouwens bok ”Ovillkorligt älskad”. Där fann jag nyligen ett citat som satt som ett smäck!

När vi krossas som druvor kan vi inte se framför oss det vin vi en dag kommer att bli.

Nej. Jag såg inte i maj 2014 vilket vin jag kunde bli efter skilsmässan. Men det var inte enda gången jag kände mig krossad i livet. Jag krossades då min pappa gick bort när jag bara var femton år gammal. Jag krossades även många gånger efter det, i olika sammanhang.

Men idag har jag förvandlats till ett vin som jag hoppas mina vänner kan njuta av ❤

Jag såg en annons någonstans om denna underbara chokladask.
Direkt dök denna tanke upp: Du ska inte var för sträng mot dig själv, ät vad du vill, när du vill. Njut av livet” Jag tror att jag hörde det på TV igår i programmet ”Efter Nio” där en kvinna som  haft anorexi och bulimi uttalade sig. ”Detta eviga bantande… varför?

Finsk choklad är ett kapitel för sig. Svårt att hitta nåt bättre. Svenska Marabou och Cloetta (om de nu är svenska numera?) – är också goda jättar.
Men Lindt, från Schweiz… jag säger bara LLLLL, då jag inte kan säga MMMM som i Marabou.

Kvällssysselsättning.

Den här veckan gör vi en extra tjock tidning, troligtvis 44 sidor. Vi kallar den storspridning då den går ut till 10 000 hushåll. Många får Nya Östis gratis och det här gör vi ett par gånger per år i  hopp om att få nya prenumeranter och annonsörer.

Varje torsdag är det skönt då tidningen kommer ut. Då blir det ett par dagar i lite lugnare takt. På söndag börjar jobbet med följande tidning. Och så här är det varje vecka, året om.

Men jag tycker om mitt jobb. Och så här i coronatider, och speciellt då jag levt ensam nu över sex år, ger jobbet livet innehåll.
Jag har jobbat som journalist sedan 1987, så egentligen vill jag säga att mitt jobb är en livsstil.

Dessutom handlar mycket nu om att acceptera läget.
Jag lever rätt isolerat.
Jag använder ansiktsskydd då jag går till affärer.
Jag tvättar händerna ofta.
Jag tänker inte delta i några julfester eller andra sammankomster och tror knappt att sådana arrangeras här som jag bor heller.
Jag reser inte utomlands, ytterst sällan utanför Lovisas gränser.

Som sagt. Jag har accepterat att mitt liv kommer att vara begränsat på detta sätt åtminstone till sommaren 2021. Kanske längre än så.
När man accepterar något blir det ofta lättare att andas och gå vidare.

Ytterligare en arkivbild

Utsikt från gamla kyrkogården i Lovisa.

… som jag tog i lördags, får pryda bloggen i dag då jag mest jobbat hemifrån.
Jag var ute på ett kort ärende, men överlag försöker jag att inte röra mig så mycket ute bland folk, i affärer och så. Då och då måste jag förstås handla mat och dryck.

Torsdagarna börjar med att jag gör upp preliminära planer för innehållet i nästa veckas tidning. Listan går ut till medarbetarna, tankar och idéer bollas via mejl.

Sedan hade jag ett samtal med en forskare vid ett universitet i Tammerfors. Vårt sätt att jobba på Nya Östis har väckt intresse även där 🙂

Följer lite så där på sidan om med vad som händer i USA. Hoppet lever för att Biden ska vinna. Trump kommer förstås att protestera och börja härja, men vi får ta en dag i taget med det också.
Konstigt nog härjade han inte alls och talade inte om valfusk för fyra år sedan, då han själv blev vald…

Att hitta den där pusselbiten som fattas

Det här pusslet har 1500 bitar. Det är 90 centimeter brett och 60 centimeter högt.

Bästa avkopplingen, har jag konstaterat tidigare, och det säger jag fortfarande. Vi brukar fråga oss, hur klarade vi oss innan mobiltelefonerna kom?

Jag kan fråga mig – vad gjorde jag innan pusslen kom in i mitt liv? Eller hur kopplade jag av?

Missförstå mig rätt. Även om jag inte varit sambo på sex och ett halvt år har jag ett liv utanför pusselvärlden. Dels via jobbet, dels via otaliga vänner.

Ibland tänker jag förstås att så KUL det skulle vara om jag träffade en man som också gillade att pussla. Då kunde man tillsammans ta sig an 2000 eller 3000 bitar. Men att leta efter honom, och även finna honom, är troligen som ett leta efter en nål i en höstack. Eller som att leta efter EN specifik bit i ett 1500 bitar stort pussel 😀

Mina vardagskvällar förgylls ofta av pusslen. Då jag går till bordet med pusslet kommer jag bort från datorn som annars alltid pockar på min uppmärksamhet och skapar ett jobb som aldrig tar slut.

I söndags fick jag ramen klar. I går vid 19-tiden såg pusslet ut som på bilden. Jag tror att jag avancerade lite till fram till 21-tiden, men jag gjorde det här som ett förhandsinställt inlägg, då jag vet att tisdagen blir full av jobb igen från arla till särla.

 

Flowers on… ledig Friday, del 16

Luktärt fotograferad i en park som ligger nära mitt hem. En av många favoritblommor.

Ledig från jobbet i dag och i morgon. Skönt! Senast jag var totalt ledig och bortrest var i augusti.

På nätterna är funktionen ”stör ej” aktiverad på min telefon. Men att ha den så även på dagen är ovanligt. Att stänga av arbetstelefonen är odramatiskt och hur lätt som helst. Men det är inte ofta jag har även den privata på ”stör ej”.

Vanligtvis går jag runt med två telefoner alla vardagar. Det känns ibland som om de vuxit fast i min hand… Jag svarar direkt på allt som kommer via den, från samtal till Whatsapp, Messenger, sms och mejl. Nu försöker jag lära mig att det inte är så förbaskat bråttom med precis allt.

Nyss ostörd frukost. Sedan har jag massage och på eftermiddagen blir det en runda på stan för att handla ditt och datt. På kvällen säsongens första hemmamatch för Tor i innebandy. Få se hur säsongen kan framskrida, blir det problem på grund av covid-19 eller inte?

Eftersom jag tycker om att blogga och skriver korta inlägg snabbt (5 minuter) och lite längre som det här på femton minuter, tänker jag ägna en del av min dag till detta. Att skriva blogginlägg och att läsa / kommentera vänners inlägg är avkopplande, en av de bästa fritidssysselsättningarna.

Så det kanske blir mer än ett inlägg i dag 🙂

Läser också den här tankeväckande boken. Den gör mig på ett sätt lite orolig. Stroke kan drabba vem som helst, när som helst.
En välskriven bok som lockar till sträckläsning.

Att fånga de små glädjeämnena!

Allt mer höstlikt på balkongen. Tomatplantorna, som inte syns på fotot, håller jag på att klippa ner och forsla ut. Lite i taget.

Jag har haft en lång och ganska stressig arbetsdag i dag. Olika omständigheter har bidragit till att jobbet för tillfället är mer krävande än vanligt. Men det brukar ordna sig bara man tar det lugnt, en sak i taget och såväl prioriterar som delegerar.

När jag är trött på kvällen och ibland tycker att jag bara stirrar tomt framför mig och inte har ett normalt liv… brukar jag tänka så här: Jag har ju ett välsignat liv! Med ett intressant och givande jobb!

Tänk att jag klarade det där med att sadla om då jag var 54 år gammal! Journalistiken finns kvar, men jag har mitt företag.

Och idag då jag tog min eftermiddagspaus köpte jag en cypress.
En annan glad nyhet är att frilanspresskorten jag under en längre tid planerat, men inte hunnit få klara för tryckeriet, nu är i det skedet att de snart trycks och lamineras. Yes!

Mindre yta – mera djup

Ett av mina vackraste sommarminnen. Nära havet vill jag bo.

Rubriken syftar till vad jag skulle vilja ha tid för på min blogg. Men med min arbetstakt finns sällan tid att reflektera.

Jag skriver snabbt, så egentligen tar det inte många minuter att knacka ner ett inlägg, inte ens om det är ett längre sådant, som det här nu blir.

Men då jag skriver om något djupare vill jag gärna ha tid att formulera mig, ens med LITE eftertanke.

Häromdagen tänkte jag att jag inte har gråtit på länge.
Ja, men det är väl bra, kan någon säga. Bra att ingen gjort Carita ledsen.

Javisst, jag har inte gråtit av sorg eller ilska. Men visst har jag varit ledsen från och till. Känt medkänsla då andra haft det svårt. Och tårar har jag fällt, men då har det varit för att jag sett något känslosamt på teve eller på bioduken.

Ofta funderar jag också djupt på det faktum att jag inte har träffat en ny livskamrat. Jag har varit ensam sex och ett halvt år.

Ibland uppstår tanken att det är något fel på mig eller mitt utseende. Men i nästa sekund tänker jag att jag vill duga som jag är. Jag ska inte behöva ändra mig för att passa in i någon annans liv.

Jag tänker också att det nog inte i mina hemtrakter finns tillräckligt starka män som klarar av en vara tillsammans med en offentlig person som dessutom jobbar minst 40 timmar i veckan. En kvinna som skriver blogg och som inte är beredd att sluta med den och gå in i ett skal.

Jag har aldrig sagt att jag utan tillstånd skulle lägga ut bilder och uppgifter om en ny man här, eller ens kräva av honom att få göra det.
Men visst skulle jag hoppas att han var stark nog att klara av det, att han kan ge blanka f-n i vad andra tycker och att han skulle vara stolt över mig och det jag gör.

Många säger till mig att denna man nog finns. Han dyker upp då jag minst anar det.
Nu har jag ju faktiskt inte jagat nån man 😀 När skulle jag ha tid med sånt?

De gånger jag kommit män nära under de senaste sex åren har de alla velat ha just det… SEX 🙂 Ganska omgående ska det ske.

Jag är inte ointresserad av sex, men jag tycker att ett förhållande ska börja på ett helt annat plan. Vi ska kunna umgås över en bit god mat, några glas vin, kanske pussla tillsammans och om ni läste PUSSAS, så även det.

Vi ska kunna prata om allt mellan himmel och jord och sedan när vi känner varandra bra, har skapat förtroende och allt sånt som utgör de viktigaste byggstenarna i ett förhållande – DÅ kan vi bli intima. Då sker en sådan sak helt naturligt.

Äh, jag får nog bara vänta och se…
Förutsättningarna att snubbla över någon i dessa restriktiva covid-19-tider är ju inte så goda, men… skam den som ger sig!

Arbetsvy i bästa sommarvädret

I väntan på att de som ska fotograferas på riktigt ska komma poserar jag framför kameran. På skylten står det ”Vi köper blåbär och lingon”.

Idyllisk sommargrönska och en plats där man köper in bär, nu i första hand blåbär, av personer som vill plocka och sälja.

Pia hade i uppdrag att fotografera här och jag bad om att få komma på bild själv. Då jag inte har bil är det fiffigt att kombinera hennes uppdrag med mina uppdrag. Två flugor i en smäll.

Då jag vanligtvis sitter mycket inomhus vid datorn, läser texter och sätter in dem i redaktionella systemet, planerar kommande tidningar och så vidare, då känns det guld värt att komma ut på en liten bilfärd. Kombinera nytta med nöje.

Som nån gång förr i tiden…

… kändes det då kollegan Nette och jag pilade iväg på utryckning i dag.
Alltså med förr i tiden menar jag, såsom det gick till då jag jobbade på tidningen Östra Nyland 1987-2014.

Man hör att sirenerna ylar. Det är brandkårer och ambulanser, och det slutar inte yla på några minuter. Då vet man att det är nåt större på gång. Kollar Tilannehuone, en sajt som listar en del av utryckningarna.

Rakennuspalo – Loviisa – keskisuuri (byggnadsbrand – Lovisa – medelstor).
Samtal till räddningscentralen, som kan ge en ungefärlig adress. Hoppa i Nettes bil och hon trampar på gasen. Femton kilometer senare ser vi de första brandbilarna som väntar vid huvudvägen. Föraren i en av dem säger längs vilken väg vi ska köra, ”men åk inte ända fram, det är smala vägar och trångt där”.

Bara ruiner återstår av uthusbyggnaden.

Ingen kom till skada i branden. Uthuset hade brunnit ner då vi hann fram. Eftersläckning pågår och en brandmästare ber oss att inte komma närmare för snart blir det nytt tryck i slangarna och brister nån av dem kan det gå illa för oss.

Det är kruttorrt i terrängen och här ligger sommarstugorna tätt. Många grannar är oroliga för det blåste också lite i dag.

Ganska trångt om saligheten i skogen på smala vägar.

Intervjuar några grannar. Talar med räddningspersonal på plats, de få som har tid med sånt och som dirigerar trafiken. Känner röklukten i mina kläder och jagar bort sommarens första myggor som verkar gilla mig.

Återvänder till staden, skriver artikeln. Sätter en länk till vår artikel på Tilannehuone.

När jag kollar bilderna i mobiltelefonen (tog övriga med systemkamera) har jag tagit även den här. En slangorm 🙂