Det blev en lite suddig bild, men igår plockade jag de två första egenodlade tomaterna. Grannen fick en som hon åt direkt och den andra landade med svartpeppar på min morgonmacka.
Har räknat till cirka 100 som är på kommande och bra att alla inte mognar samtidigt 😀
Och så Dagens fråga: Vilket var ditt drömyrke då du var barn och vad gör du i dag?
Frivilligt att svara på eller låta bli 🙂
Då jag var barn, runt 4–6 år gammal, pratade jag om att bli författare. Jag lärde mig läsa då jag var fyra år gammal, och skrev min första bok ”Flugan Frippe på äventyr” på några små vita pappersark. Undrar om den finns kvar hos mamma.
Senare ville jag också bli journalist. Och för mig gick båda drömmarna i uppfyllelse. Jag är journalist och jag har skrivit tre böcker.
Här är jag på väg till dagens jobb. Bokslutsinfo i rådhuset. Det var kallt och blåste som attan, vilket inte syns på bilden för det är ju underbart med blå himmel och sol!
Upp för trapporna till andra våningen där bokslutsinfot arrangerades.
Rubriken handlar om det att jag ska göra det jag kan, det jag är bra på, det jag gjort under snart fyrtio år. Alltså att jag varit och är lokaljournalist.
Jag ska kämpa på ett par år till innan jag får heltidspension. Och jag har tänkt att OM jag inte klarar mig på frilansjournalistens inkomster och liten 25 procents pension så kanske jag kan fråga om det finns möjlighet till inhopp i skolor eller på daghem… Men sedan kom jag på andra tankar, efter att ha talat med en som jobbar på dagis.
Jobbet lämpar sig inte för en som kanske har problem med ryggen ibland. Och hur ser det ut om jag ska hoppa över stock och sten ute i skogen där barnen så gärna vistas och rusar runt. Och om jag ska ha ansvar för sju barn? Jag som tycker att det är mycket att hålla reda på TVÅ saker, för att då inte tala om levande varelser som far fram som jehun… Nej, ingen förälder skulle vilja lämna sitt barn till en sådan tankspridd tant, hur mycket hon än älskar barn.
Och jag skulle ju inte få använda så kallade flexi-band för barnen. Sådana som man använder för hundar. Stopp, du springer inte hit och du springer inte dit… Nej, nej. Inser att det inte funkar. Tyvärr.
Jag kanske bara kunde få läsa sagor för dem. Natta dem, trösta dem? Men det finns nog inget betalt jobb som går ut enbart på sånt.
Således har jag kommit fram till det att jag ska göra det jag är bäst på. Att skriva om lokala händelser, sitta på pressinfon, intervjua människor. Skriva om stadens bokslut… argh 😂
Jag ligger ofta en dag efter med mina rapporteringar, och gör dem som förhandsinställda inlägg 🙂 Igår firade vi Runebergsdagen i Finland, och då åt jag förstås en RunebergsTÅRTA, såsom den i Svenskfinland kallas.
Detta i samband med en intervju jag gjorde på Bistro Kronan. Betalade för mig själv, viktigt att nämna anser jag. Så att ingen tror att jag hela tiden blir bjuden på en massa, för det ”finns inga gratis luncher” som man säger då man är journalist.
Härliga var personerna jag träffade. Blev varm om hjärtat och är så glad för att jag gick tillbaka till det här med att skriva, fastän jag har det ekonomiskt kärvare nu. Ska försöka komma ihåg att lite oftare ta foton av de artiklar jag skrivit 😀
I dag har jag en intervju till och imorgon två. Ibland kan det kännas lite motigt… ska jag ut nu igen och vara social? Men när jag väl är där och träffar de här människorna, då gör det mig bara SÅ gott ❤
Vi har liksom inget skyddsnät, då nätet (internet) pajar…
Externa hårdskivor i all ära, men de kan inte rädda allt.
Vi hade tidningen nästan klar, målsnöret var synligt på sista rakan.
Plötsligt försvann en mapp där alla sidor fanns…
Något slags uppdatering var på gång, även Messenger (som är vårt arbetsredskap på vi alla jobbar hemifrån) haltade.
Efter en kvart återvände mappen. Den berättade inte var den hade varit, men skrämselhicka gav den i alla fall mig.
Jag säger bara… utan att vilja vara en domedagsprofet… någon dag kraschar ”allt” och vad gör vi då?
Östra Tullgatan i Lovisa.
Några bilder från min vardag måste ni ju få. På skrivbordet vid datorn är det alltid så stökigt med en massa papper, föredragningslistor, anteckningsblock, telefon, pennor…
Här är jag på väg hem från affären. Försöker varje dag ta en paus och promenera lite. Och som vanligt… inte en människa i sikte! 😀
Fina små träd utanför huset där jag bor. Till vänster Östra Tullgatan, rakt fram Chiewitzgatan som är min adress. Men jag bor inte i det röda tegelhuset.
Solen sken nästan hela dagen i dag. Ett par grader minus. Snart är det november. Tiden rusar.
Mitt jobb är ju verkligen en livsstil. Inte undra på att jag inte träffar en partner.
Jag har tänkt på det där med att jobba hemma. Det är så fantastiskt skönt att få bestämma över sin tid. Disciplin behövs förstås, men det har jag.
Däremot har jag varit med om situationer där en annan människa sagt ”du kan ju ta hand om disken, städa, köra tvättmaskinen, hänga och sortera tvätten, handla och tillreda mat” osv. ”Du är ju ändå hemma, det går där på sidan om”…
Nej. Det går inte där på sidan om. Min bostad ser ibland ut som en rövarhåla med saker överallt, för att jag inte gjort något annat än jobbat. Då jag jobbar nio timmar hinner jag inte städa, laga mat, tvätta, sortera kläder.
Så den partner jag eventuellt någon dag träffar ska jag inte bo ihop med.
Han ska också förstå vad mitt jobb går ut på och vad det betyder för mig.
Känns inte särskilt sannolikt att den partnern finns…
I dag har jag haft en annorlunda arbetsdag. Jag har skjutsat luciaföljet bland annat till ett äldreboende och till hembesök.
Sällan är en dag en annan lik i journalistens jobb, men mycket sitter jag hemma ensam vid datorn. Dock inte den här dagen. Under fem timmar umgicks jag med luciaföljet, vars besök började vid Rotarys julmiddag, fortsatte på servicehemmet i Gråberg och avslutades med hembesök i Tessjö.
Jag skriver om vår turné i nästa Nya Östis.
Det var stämningsfullt och berörande, några tårar föll minsann. Men luciaföljet är ett sammansvetsat gäng. Flickorna har roligt och det humoristiska smittar av sig 🙂
Efter uppträdandet på Rotarys julmiddag blev lucia med tärnor bjudna på mat.
Att jobba som journalist innebär att man får träffa en massa nya människor.
Och så lär man sig nya saker, till exempel om solenergi och varför den ännu utnyttjas så lite i Sverige och Finland.
Ja, och medan man sitter ute i en lummig trädgård blir man bjuden på kaffe och en himmelskt god hembakad jordgubbstårta 🙂
Min tredje bok i serien om Adrian Debutsky kom ut i september 2012. Efter det har jag skrivit mycket sporadiskt. Jag har knattrat ner olika kapitel men de har på inget sätt hängt ihop med varandra. Jag har bollat idéer om hur hans liv ska gå vidare.
En ny bok föds inte i ett nafs, särskilt inte då författaren är journalist på heltid. Och en del av inspirationen försvann i maj då den stora omvälvningen skedde i mitt liv. Då man genomgår en skilsmässa, där man själv är den överraskade och chockade parten, är man inte den mest kreativa människan.
Men i går frågade några vänner, som läst mina tidigare böcker, om en ny är på gång. Jag svarade helt ärligt att ingen ny bok helt allvarligt är på gång.
På något sätt satte frågan tydligen ändå i gång en process. För i dag var det hur enkelt som helst att sätta sig ner och bara börja skriva. Jag vet vad Adrian ska göra det närmaste halvåret, var han ska bo och vad han ska jobba med. Alldeles nyss fick jag ytterligare en idé om hur jag går vidare i boken vars första kapitel nästan är klart.
Men fråga mig inte när boken är klar 🙂 Utan ledighet från jobbet, som jag inte ens tänkt på att anhålla om, tar processen minst ett år.
Tycker ändå att det här med att jag åter är kreativ är ett tecken på att en det skett en positiv vändning i mitt liv.
Varför hajar man ofta till då man ser en polisbil?
För att jag är journalist och nyfiken på vad som händer kring den där bilen?
För att jag har en aldrig sinande fantasi och ser mördare i alla vrår?
För att man inte har rent mjöl i påsen? Nu råkade jag ha det, körde inte i fyllan, hade inte stulen bil, hade däck som uppfyllde lagens krav osv.
Ett fång med tjugo rosor väntade på mig hemma efter jobbet.
Vi har haft samarbetsförhandlingar på jobbet. Som viceförtroendevald har jag åkt till Helsingfors två gånger på åtta dagar. Även om ingen permitteras från vår redaktion tärde förhandlingarna på mina kraftresurser.
I dag jordfästes min morbrors livskamrat. Han dog i januari, hon gick nyligen bort.
Jag har varit tankspridd och trött och ganska okoncentrerad de tre senaste dagarna.
Att vara journalist är inte bara att skriva per automatik. Jobbet är kreativt och kräver energi. I bästa fall GER jobbet energi åt mig. I torsdags hade jag faktiskt en födelsedagsintervju med en rolig gubbe.
Mest har energin ändå de senaste dagarna gått till tråkiga saker. Men så är det bara ibland.
Därför blev jag så glad då jag kom hem i dag. Jag hade faktiskt tänkt så här: om det ändå fanns ett fång blommor som väntade på mig.
Och det fanns det.
Men ingen lapp som förkunnade av vem jag fått dem. Maken är dock på de misstänktas lista 🙂
Och jag känner tacksamhet. För jag har inte varit den som sprudlat av glädje de två senaste dagarna, fastän jag i allmänhet är en glad person. Älska mig mest då jag förtjänar det minst.
(ps. i morgon vill jag göra höstfint på balkongen, fastän det ännu är full sommar med 22 plusgrader)
Jag steg in i Lovisas bokhandel. Såg att journalist- och författarkollegan Staffan Bruun hade anlänt, redo att signera sin nya bok ”Tenorens dotter”.
Kaxig stegade jag fram och sa: Hörru Staffan, din Burt Kobbat har inte en chans mot min Adrian!
Eller nej… i själva verket sa jag så här: Morjens, jag skulle vilja köpa din bok.
Det var säkert Adrian i mig som sa det där om att Kobbat inte har en chans. Om de två romanhjältarna skulle börja slåss kanske Kobbat skulle vinna, för Adrian slåss inte. Men Adrian är mer vältränad så det skulle nog vara svårt att förutspå vem som vann ett slagsmål. Om någon av dem skulle springa undan eller ifatt den andra tror jag Adrian är den snabbare.
Hur som haver. Jag ser fram emot att läsa Staffans nyaste bok – när jag väl börjat med den vet jag att jag inte kan sluta läsa.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 