I dag fick jag ett paket. Jag ska hålla mig och öppna det först på julaftonen.
Väninnan som gav det är en av många varma personer som jag känner, och som jag saknar ord att beskriva.

Hon sa att jag har gett henne så mycket. Allt från mod till styrka och balans.
Jag blev rörd, för jag har inte förstått att jag har betytt så mycket  för henne, eller att något som jag skrivit har gjort det.

Jag blev nästan stum också. Visst sade jag tack och försökte visa min uppskattning där vi stod i min hall, men ibland stockar sig orden i halsen och jag har mycket lättare för att skriva något än att säga det högt. Så hon fick ytterligare ett varmt tack via Messenger som är en av våra kontaktkanaler.

Det här med att både ge och få saker eller hälsningar kring jul betyder mycket för mig. Jag har kanske inte plitat ihop de vackraste julkorten, men vartenda ett har jag gjort för hand. Då  jag skrivit ner några rader har jag ägnat personerna som får korten en tanke. Jag hoppas att den uppskattas.

Jag tror att många tänker att jag är tuff och hård, jag har hört antydningar om det. Att man kan säga vad som helst åt mig, jag låter elakheterna rinna av mig.
Jag kanske är en stark människa, många motgångar har gjort mig det. Men att vara stark är inte detsamma som att vara känslokall eller beräknande.

Det kanske ibland ser ut som att jag inte bryr mig. Eventuellt har jag ett nollställt ansikte. Med åren har jag trots allt fått en yta som alla inte genast kommer igenom.

Men inombords är det mycket som smärtar. Till exempel då jag får höra att jag bara skulle veta hur mycket elakt folk säger om mig, eller att jag inte ska tro att det jag gör är något märkvärdigt.

Högst uppe på min önskelista i jul är att vi alla skulle kunna vara snällare mot varandra. Barmhärtiga likaså, både mot vänner och bekanta men även mot oss själva. Livet är inte en tävling.

Låt oss använda ordet ”tack” lite oftare, och ”förlåt” om det behövs.