känslor

Så mycket omkring mig just nu…

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

… av både jobb och känslor. Jag känner verkligen att jag lever.
Helt plötsligt i dag på eftermiddagen började jag gråta. Men inte för att jag är ledsen. Jag tror det är något slag av lättnad, en tacksamhetens gråt.

Det har hänt så mycket den här sommaren. Jag har träffat underbara människor som inverkat på mitt liv och gått ner på djupet i det på många olika sätt.

I dag sade också en bekant till mig att man ser i mitt ansikte att jag mår bra. Och vad kan vara bättre betyg än det för mig, efter sju sorger och åtta bedrövelser och allt det tunga som skilsmässan innebar.

Kubansk konst av Chicho på Almska Gården.
Kubansk konst i samband med Lovisa Fredsforum av Chicho på Almska Gården. Utställningen öppnas den 2 augusti.

Har jobbat nästan hela dagen i dag. Förmiddagen  går galant åt till att svara på mejl, boka intervjuer, skriva ut texter, bearbeta bilder, sprida dem och länkar till olika artiklar på sociala medier.

Klockan 12 gick jag på pressinfo som gällde Lovisa Fredsforum som firas 5-7 augusti. Efter det ägnade jag två timmar åt att göra layouten för ett reportage.

I morgon är jag i det stora hela ”ledig”. Vilket betyder att jag sitter hemma och skriver ut allt sådant jag inte hunnit med hittills. Bland annat har jag börjat jobba med en förenings historik.

Som sagt – jag känner att jag lever ❤

Så mycket jag skulle vilja berätta…

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Minns ni när man skrev brev förr? Riktiga handskrivna brev som postades till brevvännen.
Ofta började man så här: Hur mår du? Jag mår bra.

När folk frågar hur vi mår svarar vi ofta slentrianmässigt ”jo tack, jag mår bra”. Undrar vilken reaktionen skulle bli om man svarade ”ja-a du, jag mår jättedåligt just nu”.
För ofta är ju själva frågan lika slentrianmässig som svaret.

Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra :-)
Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra 🙂

Ändå tycker jag att jag med gott samvete i dag kan svara ”jag mår bra”.
Jag har lärt mig mycket under de snart två år som gått sedan skilsmässan.
I själva verket har jag gjort en ganska otrolig resa.

Efter ett sexton år långt äktenskap, som jag själv tyckte var lyckligt, fanns det inte på kartan att jag skulle börja se mig om efter nya män. Blotta tanken på att klä sig naken inför en främling kändes orimlig 🙂

Men det som kändes så gott som omöjligt då visade sig gå hur bra som helst. Jag hade turen att träffa omtänksamma människor.

Allt det där som hände då, och allt det som händer i mitt liv just nu, skulle jag gärna skriva öppet om.
Men har jag lärt mig något under de senaste två åren så är det – tyvärr – att inte för tidigt gå ut med allt jag känner lycka för.
Innan läget stabiliserat sig är det oftast skört. Osanningar om mig har spridits och lett till att både projekt och förhållanden skjutits i sank.

Så just nu håller jag tyst om tre saker som känns väldigt bra i mitt liv.
Jag lovar att berätta om dem alla i framtiden. Sedan då läget är stabilt.

Jag kan också berätta om allt gått åt fanders, men då vill jag att det ska ha gjort det av andra orsaker, inte av den att jag berättat om allt på min blogg.

En vacker lampa

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Tror inte jag ska starta en nya serie men lampor 🙂 Skulle säkert finnas många vackra sådana.

Men den här ser på något sätt ut som en klase av vindruvor. Kanske det är något som inspirerat formgivaren.

En lampa i jubilerande Kulturhuset Grand i Borgå.
En lampa i jubilerande Kulturhuset Grand i Borgå.

Har lite brist på bloggidéer för tillfället. Dels beror det på att jag gör ganska långa arbetsdagar, dels på att mina tankar är hos en annan person. Jag kan rakt ut ärligt säga att jag inte riktigt var beredd på den berg-och-dal-bana av känslor det kan bli då man förälskar sig.
Det här känsloläget har jag ju längtat efter så länge. Och nu då jag befinner mig mitt i det känns det såväl härligt som spännande men också fullkomligt idiotiskt galet.

Jag har vuxit ihop med min telefon som den värsta tonåringen.
Nej, jag är säkert värre än en tonåring.

Men det är väl bara att citera utförsåkaren Ingemar Stenmark.
De är bar å åk.

 

Bokslut efter arton månader

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Också utanför busstationen i Lovisa finns nu mattor på trottoaren och på trapporna. Fina inte sant?
Också utanför busstationen i Lovisa finns nu mattor på trottoaren och på trapporna. Fina inte sant?

Tog i går bussen till grannstaden eftersom vi hade middag med kollegorna efter jobbet. Det var då jag tog bilden av trasmattan.

På väg hem, i en tämligen tyst och mörklagd buss som segade sig fram längs landsvägen, hann jag tänka och känna mycket.

Vägen fram till den jag är i dag, fortfarande en känslig människa med ett bräckligt självförtroende, kan liknas vid den där landsvägen.

I morgon har det gått ett och ett halvt år sedan det gick upp för mig att min dåvarande man hade haft en annan kvinna bakom min rygg en längre tid.
Arton månader. Jag vet inte om jag ska säga att det är en lång tid, allt är ju så relativt.

Det har i alla fall gått upp och ner under färden sedan dess. Precis som det gjorde i bussen på landsvägen.
Ibland har jag kört in i en grop och skakats om rejält, ibland har färden löpt smidigare. Ibland har det varit totalt mörkt längs vägen, men ljusglimtarna har ändå alltid dykt upp och ibland har vägen faktiskt badat i ljus.

Sorgen har krävt sitt, att sopa ihop spillror av ett liv och bygga nytt har krävt sitt.
Men jag har klarat det. Kanske blivit starkare än jag var förr. I dag kan jag göra val. Strunta i dem som sårar mig, vara tillsammans med dem som ger mig styrka.

Allt mer sällan blickar jag bakåt men om jag gör det är det för att där finns många ljusa minnen som ingen kan ta ifrån mig.

I mitt bokslut efter dessa arton månader vill jag också tacka alla som följt mig under färden och som kanske vill fortsätta läsa om mitt liv fastän dramatiken från skilsmässan saknas 😉

Fina fönster, del 74

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Den somriga inramningen gör verkligen det här fönstret extra fint.
Den somriga inramningen gör det här fönstret extra fint.

Ytterligare ett fint fönster från Postbacken i Illby där vi var och såg en fars i söndags.

Nu har det för övrigt hänt så mycket på mindre än tolv timmar i mitt liv att jag inte hinner återge allt här just nu.
Blev utskälld i går av en person som inte tycker om att jag är öppen om mitt liv på bloggen. Och ändå har ju majoriteten av inläggen handlat om mig och mina vänner och vad vi gjort under sommaren.

OBS! Personen som gav mig en avhyvling är INTE min ex-make, inte heller kvinnan han är tillsammans med. Hon har inte bråkat med mig – kort sagt, vi har ingen kontakt och bägge mår säkert bäst så. Jag unnar henne all lycka och framgång. Över ett år har gått sedan den smärtsamma skilsmässan, terapin har hjälpt mig och jag går vidare i livet.

Att jag sedan då och då, ytterst sporadiskt, berättar om mina känslor – det har jag all rätt att göra. Jag skriver inte elakt om någon, jag vill bara få ut det som gör ont inom mig och kanske samtidigt hjälpa andra i samma situation.

Den andra grejen som hänt inom de senaste tolv timmarna är bara positiv. Mer än så säger jag inte nu, för så fort jag är glad över något brukar saker och ting skita sig…

Njut av solen och sommaren, lev i nuet – kram ❤

Ännu stundvis svårt

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
Den här blomsterkransen fanns på en dörr till en av affärerna i gamla stan i Borgå.
Den här blomsterkransen fanns på en dörr till en av affärerna i gamla stan i Borgå.

Många av mina läsare säger att de ser att framsteg skett i mitt liv. Att mina inlägg blivit gladare och att jag själv verkar må bättre än för ett år sedan.

Iakttagelsen är riktig. Jag mår inte lika dåligt nu som då. Men det betyder inte att jag slutat sörja det som hände. Skillnaden mellan den här sommaren och fjolårets sommar är kort och gott den att jag inte längre gråter varje dag.

Närmast är det besvikelse och ensamhet jag stundvis kan känna i dag.
Jag dög inte sådan som jag var. Men varför allt gick som det gick har varken jag eller ex-maken svar på. Saker och ting bara händer. Det är ett faktum jag fått lov att acceptera.

Staden är liten och jag vill röra mig där alla andra är den här sommaren. Där ser jag också de lyckliga tu och deras ömma kärleksgester.
Och helt klart ska de få visa sin lycka åt omgivningen, så gör ju alla andra förälskade människor också.
Jag får lära mig leva med det där om jag vill bo kvar i den här staden. Och det vill jag, åtminstone tillsvidare.

Skilsmässan har öppnat många nya dörrar för mig. Så inget ont som inte för något gott med sig.

Dessutom tror jag att jag kan hjälpa andra människor som befinner sig i liknande livssituationer och som har det svårt. När man är som mest ledsen tror man ofta att man är ensam i världen med sina känslor. Men vågar man öppna sig, skriva eller säga saker rakt ut, inser man att man inte alls är ensam.

Jag tänker fortsätta med det här, att öppet berätta hur allt känns. Jag kan inte låtsas att allt är bra, sopa sorgen under mattan. Den blir mindre, monstret försvinner, då allt lyfts upp i dagsljuset.

En flodvåg av minnen…

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

… sköljde över mig då jag uppdaterade Plagens kiosks FB-sidor och gav administratörsrättigheterna till ex-maken.

Det att han har kiosken också den här sommaren är kul, så missförstå mig inte. Det är fantastiskt att han åtog sig skötseln av den ytterligare en sommar, den sjuttonde faktiskt.

Finaste platsen i Lovisa, badstranden Plagen.
Finaste platsen i Lovisa, badstranden Plagen. Kioskbyggnaden syns i bakgrunden.

Men jag hade aldrig kunnat tro att en så liten sak som att jag gick in på kioskens FB-sidor skulle röra om så mycket i mitt inre. Jag grät nästan hela kvällen och det är inte lätt att skriva det här inlägget heller.

Med åren blev ju kiosken ”vår kiosk, vårt lilla sommarställe”, fastän det är staden som äger byggnaden. Femton härliga somrar här fick vi tillsammans, den sextonde i fjol var fin den med men förstås lite annorlunda eftersom vi separerade i maj.

Klart att jag ska besöka både stranden och kiosken i sommar också. De fina minnena av alla härliga människor jag lärt mig känna och haft att göra med där kan aldrig tas ifrån mig. Platsen kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Det är så många minnen som jag måste lära mig leva med. Att många av dem är vackra och får mig att gråta är ju egentligen inte farligt. Värre hade det väl varit om alla minnen från mitt sjutton år långa förhållande var hemska…
Eller om jag inte hade några känslor, inte kunde gråta.

Härligt…

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

… att frissan hade tid med mig i dag. Mitt liv har styrts av Tors innebandymatcher och håret riskerade att bli ett kråkbo 🙂
… att Tor fortsätter spela i playoff, borta på M-Team i Helsingfors i dag. Returen i morgon sen eftermiddag på hemmaplan.

Är jättenöjd med frisyren!
Är jättenöjd med frisyren!

Härligt också
… att ha träffat en person som ringer mig och sms:ar dagligen. Och som jag ser fram emot att träffa senast till påsk. För tidigt att säga vad det kan bli av det här, men det är underbart att känna något som jag tror kan kallas förtjusning eller rentav förälskelse.
… att våren är här, i och för sig i dag med lite snåla och kalla vindar men solen lyser, och jag är så lycklig för att jag har känslor ❤

Selfiepinnen är åter i bruk då det finns någon att skicka foton till :-)
Selfiepinnen är åter i bruk då det finns någon att skicka foton till 🙂

Halvt år sedan flytten

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Otroligt så tiden går. För exakt ett halvt år sedan, den fjärde september, gick sista flyttlasset från det hem som hade varit gemensamt för mig och min dåvarande man.

Flyttbestyr i somras.
Flyttbestyr i somras.

Sommaren 2014 var otroligt tung. Mest psykiskt på grund av skilsmässan förstås men också fysiskt då det gällde att packa lådor och bära ut skräp i sommarvärmen.

Drygt tio månader efter att mitt äktenskap slogs i spillror och sex månader efter den definitiva flytten ser det ut så här där jag bor.

Rummet där jag tillbringar den mesta av min vakna tid.
Rummet där jag tillbringar den mesta av min vakna tid.

Det har varit en turbulent tid. Med många svackor och vågdalar. Så sent som igår grät jag eftersom det ännu finns krafter som motarbetar mig. Som försöker trycka ner mig, tysta mig, som tycker det är fel att jag talar öppet om mina känslor.

Jag hade ändå tänkt fortsätta med det. Berätta hur jag känner, både då jag är glad och då jag är ledsen. Och varför jag känner som jag gör.

 

Officiellt frånskild

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Som jag skrev tidigare kände jag inget speciellt då jag fick förra brevet från tingsrätten. När jag diskuterade saken med vänner sa någon att det kanske känns värre den dag jag får det officiella beslutet.
Det fick jag i dag.

Fick det officiella beslutet från tingsrätten i dag.
Fick det officiella beslutet från tingsrätten i dag.

Hur jag än försökte gräva i alla känsloskrymslen kände jag ändå inget speciellt. Lite vemod kanske, för som jag sagt så ofta förr – inte var det så här det skulle gå. Vi skulle ju alltid vara tillsammans, mitt livs stora kärlek och jag.
Men nu börjar de där fraserna låta nästan tjatiga. Jag får aldrig svar på mina frågor. Det är totalt meningslöst att älta allt det där, för det som hände i går – det för mig inte framåt.
Jag måste leva i nuet och ha tro på framtiden. Det finns absolut någon härlig prins där ute som bara väntar på mig 😉

Om jag kände något överhuvudtaget när jag läste papperet från tingsrätten var det en liten irritation över byråkratspråket.
Ansökan har delgivits den i saken delaktiga 8.1.2015. Den i saken delaktiga har inte inom laga tid uttalat sig i ärendet.

Vaddå? Jag satt ju papperet på postlådan med underskriften om att jag fått delgivelsen. Men jag tänker inte börja bråka om det. Saken är ju biff nu. Jag är en fri kvinna och nu gör jag precis vad jag vill av resten av mitt liv.

Så se upp – här kommer jag! ❤