Den dyraste penseln jag nånsin köpt. Men okay, inte har jag köpt så många i mitt liv.
Penseln kostade tjugo euro. Så jag hoppas den ska måla nåt riktigt fint.
Den heter nämligen Leonardo. Förpliktar till att skapa verk så som da Vinci gjorde.
Förra tisdagen missade jag konstkursen, men i kväll ska jag åter måla av hjärtats lust.
Vet inte vad jag ska skapa men har åter tänkt måla precis det jag känner där och just då.
Visar alstret senare i kväll.
Men en sak kan jag säga redan nu.
Det har hänt något som får mig att känna att jag lever.
Och att jag har känslor.
Det hela kan vara mycket tillfälligt och övergående. Och jag åker säkert ner i någon dal igen.
Men vad gör det?
Då jag inser att jag faktiskt kan känna något igen har jag ju kommit en bra bit på väg jämfört med var jag befann mig för ett halvt år sedan.
I det här inlägget lovade jag återkomma om jag skulle hitta Nicholas Anelkas autograf. Jag hade inte stora förhoppningar om att hitta häftet, men då jag gick igenom innehållet i en av de lådor jag hade kvar efter flytten hittade jag faktiskt matchprogrammet.
Att det blev bråttom med att öppna häftet där på parkeringen i Manchester ser man ju då jag tvingat honom att skriva på en sidan där bilden föreställer Trevor Sinclair. Tänk att Nicholas inte vägrade skriva där 🙂
För övrigt jättefina matchprogram dom hade, 76 sidor och i fyrfärg!
Programblad för Lovisa Tors innebandy.
Helt dåligt är inte heller Lovisa Tors programblad för innebandyn i stan. Det sträcker sig i och för sig över en hel säsong, inte bara över en match 🙂
De här intervjuerna har jag gjort och Benny har fotograferat. Lite surt känns det att våra namn glömdes bort, för vi gjorde jobbet gratis och det enda vi begärde var att våra namn skulle komma med.
Men… det är peanuts i jämförelse med större problem som råder i världen.
I kväll är jag tacksam för att jag fått ha Inge-Maj, Bengt, FasterAster, min mor och min syster på besök. Vi tittade bland annat på gamla fotografier och skrattade gott åt en del av dem. Är det där jag? Är det där han?
När jag vinkade adjö från fönstret kände jag både glädje och vemod. Man vet ju aldrig när det är sista gången man ses. Därför är det viktigt att göra det bästa av de stunder man har tillsammans. Inte gnälla i onödan, inte gräla.
Och så tänker jag så här: en sådan himla tur att jag har känslor, att jag kan skratta och gråta, sörja och glädjas, och att jag för det mesta klarar av att visa vad jag känner.
… efter att få börja inreda. Eller egentligen, ja – efter att äntligen få flytta till en bostad som är bara min.
Jag kommer inte att ha bråttom att ställa i ordning rummen. Först vill jag att renoveringen är helt slutförd innan jag sätter minsta strå i kors för att börja göra fint omkring mig. Och innan de nya fönstren är på plats ställer jag inte möblerna där jag vill ha dem heller, för då måste jag bara flytta dem efter någon dag.
När jag såg bilderna av blommorna i veckotidningen tänkte jag på min balkong. Det finns belysning där. Den är inte inglasad men jag har förväntningar på att kunna göra den till en trevlig uteplats ännu i höst.
Jag var på terapi i dag och de pratstunderna ger mig otroligt mycket.
Jag insåg själv från första början att jag inte klarar den här livskrisen utan utomstående hjälp.
Men det lär vara en styrka jag besitter, vilket jag inte alls förstod i maj då krisen var som mest akut – att jag faktiskt själv sökte hjälp, arrangerade alla möten med terapeuter och bokade in samtalstider med allt från församlingsaktiva till proffs på vårdcentralen.
Och vi har talat mycket om det … hur alla skulle behöva tala ut om sina kriser.
Alla har vi något som vi inte bearbetat i våra liv. Och väljer vi att aldrig fejsa de här svårigheterna, om vi biter ihop, är tysta, inte delar det svåra med någon – då kan vi i och för sig klara kriserna och komma vidare.
Men vi kommer inte undan dem. På något sätt gör de sig påminda senare i livet, om vi inte gått GENOM allt.
Så det är därför jag skriver om mina känslor här på bloggen.
Alla har vi våra sätt att hantera sorger i våra liv. Det här är mitt sätt.
Och som jag sagt förr – om någon inte gillar vad jag skriver så måste ni ju inte läsa bloggen heller.
… och då ska jag äta focaccia till frukost. Man får glädja sig åt det lilla i vardagen.
I dag har jag haft min fjärde ledsna dag på raken. Väldigt mycket ilska har kommit ut och många tårar har det blivit. Hade kunnat vattna grödorna med dem, men natten mellan måndag och tisdag kom det faktiskt ett rejält skyfall så det får räcka med det.
I dag hade jag en ganska lugn dag på jobbet, skrev lite sport, bokade en intervju för nästa vecka och startade onsdagens layout. Jag är tacksam för att jag har förstående kollegor, och några som kramar om mig och ja… till och med bakar en kaka!
På eftermiddagen kollade jag läget i nya bostaden där renoveringen ännu är oavslutad. Men gården har i alla fall fått ny asfalt nu!
Kvällen avslutades med sista avsnittet av Allsång på SVT i goda vänners lag.
I dag har jag fått en del fin respons på min blogg. Både i kommentarsfälten och via sms. Så även om jag ibland har en känsla av att jag är knäpp som öppet skriver om mitt liv, känner jag också att det jag skriver om berör många.
Jag vill aldrig nånsin undertrycka mina känslor. Och om jag i dag eller i framtiden kan hjälpa någon annan olycklig människa som tvingas gå igenom något liknande som jag de senaste månaderna – då vill jag finnas där. Jag kan lyssna, stödja och förstå för jag vet vad det innebär att bli övergiven.
Kanske jag i framtiden kan bli en stödperson.
… blev det då vi spolade värsta dammet av terrassen och en del saker som hade stått i förrådet en vecka.
Bilen fick också en snabbspolning.
En liten flod rinner från terrassområdet mot stranden.
Det har ju inte regnat i Lovisa på flera veckor, det är kruttorrt i naturen.
Så det såg riktigt roligt ut då det bildades en liten flod från terrassområdet ner mot stranden.
I dag har det också kommit floder av tårar från mina ögon. Jag kan inte peka på något specifikt som hänt, det är bara så att vissa känslor rörs upp ibland och då biter jag inte ihop utan låter gråten komma.
Jag ska börja jobba i morgon och jag vill så gärna orka där. Men lite orolig är jag ändå. Visst kan jag sitta vid layouten och gråta om känslorna överrumplar mig, men hur ska jag klara att vara ute bland folk och göra intervjuer?
Kanske bäst att bara ta en timme eller en halv dag i taget.
… kanske låter snofsigt. Nu är det ju så att jag faktiskt har ett sådant och även ISBN-nummer reserverade för ett antal böcker till.
Men jag har inga anställda och egentligen inget specifikt utrymme för lådorna med böcker. Några finns ju kvar i lager än av den andra och den tredje boken. Läs mer om dem på www.debutsky.fi om du är intresserad.
Får då och då beställningar, men de duggar inte lika tätt som då böckerna är nya. Min senaste, ”Skuggor av svek”, kom ut hösten 2012.
Har med facit i hand ofta märkt att jag på sätt och vis skrivit om mig själv. Trots att huvudpersonen är en man. Omedvetet har jag bakat in saker jag upplevt själv, och lite skrämmande är det att jag också skrivit att Adrian drabbats av sådant som senare kommit att hända mig själv…
Fick en beställning av BTJ-Finland och sköter allt från fakturering till packande och postande själv.
Tanken är att skriva en fjärde bok om Adrian. Just nu finns ändå inte den energin och kreativiteten, men kanske den dyker upp längs hösten då jag flyttat in i min nya bostad?
Funderar också på att skriva en bok om skilsmässan. Men först måste jag få perspektiv på vad som hänt och sedan fundera på upplägget. Det kan vara svårt att skriva öppet om allt det jag varit med om, utan att på något sätt såra eller uppröra andra människor.
Ändå skulle jag vilja dela med mig av mina erfarenheter, och kanske få in analyser av olika proffs, till exempel terapeuter. Då de säger till mig att alla känslor ska ut och att jag reagerar fullständigt normalt med min gråt, min ilska och min sorg, och att nästan alla kvinnor som blir dumpade känner sig värdelösa – så skulle jag vilja att allt fler förstod att just de här känslorna är helt normala.
Men tiden att skriva böcker är inte just nu – den kommer.
Just nu ska jag hänga tvätt, packa lådor, träffa terapeuten och hjälpa lite i kiosken den här näst sista dagen vi har öppet.
Vet inte riktigt vad jag ska rapportera om i dag. Händer inte mycket nytt under solen.
Mina dagar går då jag packar lådor, sorterar saker, bär ut en del till sophanteringen, annat till bilen för vidarefrakt.
Jag handlade i affären, lite bröd och smör och ostar. En flaska Mr Muscle som jag hoppar rensar avloppet i badrummet.
Eftersom de första grejerna åker i väg till nya bostaden på måndag ser jag över vad jag kan släppa ifrån mig och vad jag ännu behöver under resten av augusti då jag bor kvar på åsen.
Bland annat kom jag på att jag kan packa ner vinterskor och kläder – dem lär jag inte behöva i brådrasket 🙂 Eller vem vet, om det efter värmeböljan kommer snö, för sådan fick vi ju 17:e juni…
Kommer att ha dubbla utgifter tack vare två bostäder och flytten kostar ju också. Men jag har räknat med allt och ska klara det.
Porslinsblomman blommar vanligtvis från slutet av april till slutet av augusti.
Jag har massor av krukväxter och alla är mig lika kära. Dem kan jag ju inte låta flytta iväg redan nu, för då måste jag åka in till stan och vattna dem flera gånger i veckan.
Den här dagen har jag också gråtit. Mest handlar det ju om svikna löften. Många frågor snurrar i skallen, men de kanske aldrig får svar.
Lyckligtvis fortsätter terapin i morgon efter tre veckors paus på grund av semestrar.
Lite konstigt att människor i kris måste vänta – känslorna tar ju minsann inte någon semester.
Helt underbara tapas bjöd min väninna på i går kväll.
I går hade det gått tolv veckor sedan jag kom på att min man hade en annan kvinna. Tolv veckor är inte någon lång tid då det gäller sorgearbete. Men de här veckorna har ändå gjort sitt. Jag orkar åter, då och då, träffa vänner.
Och jag vill omge mig med de vänner som förstår hur jag känner. Som orkar prata, prata, prata och tillsammans med mig analysera det som hänt.
Jag har alltid varit av den åsikten att man måste kunna prata om allt. Man kanske inte kan förstå allt men jag vill försöka göra det genom att sätta ord på mina känslor. Och då det gäller känslor är allt tillåtet, också de fula och förbjudna känslorna. Men dem delar jag bara med de riktigt närmaste vännerna.
De närmaste vännerna ger inte heller upp i första taget. Tackar jag nej till en träff eller en utfärd gör de ett nytt försök en annan dag.
De bästa vännerna är inte rädda för min sorg, de säger inte att jag måste gaska upp mig, de drar sig inte undan med tanken ”jag orkar inte med den där ledsna människan”.
Några vänner säger i dag att jag ser fräsch ut, att jag är vacker och att de tycker att jag är stark. För två månader sedan såg man ju också på mitt yttre vad jag gick igenom. Så något måste ha hänt då tiden fått arbeta.
Jag vet att jag ännu har en lång väg att vandra. Den vägen går jag tillsammans med mina vänner IRL och med vännerna här på bloggen. Tack för att ni finns ❤
Efter två dagar med mycket gråt, det vill säga en av svackorna jag alltjämt åker ner i, ska jag i dag åka på en liten utflykt till Malmgårdsgårdsbutik i Pernå.
Just nu känns det som att jag inte skulle orka åka med, men så här är det ofta i mitt liv nu för tiden. Jag måste tvinga mig ut. Nästan ingenting känns roligt och gråten lurar bakom hörnet.
En bild från Malmgårds hemsida.
Tänk om jag bara kunde dra ut kontakten till de känslor som finns kvar för min man.Nog för att jag nu börjat bli rejält arg för det han gjorde, och för att jag var tvungen att upptäcka det själv. Men tanken på att sorgearbetet troligtvis tar ett år eller mer känns ofta outhärdlig och även orättvis. Han är lycklig och ser varje ny dag som ett äventyr, jag får kämpa för att överleva en timme i taget.
Det finns människor som säger att självömkan är det värsta. Sådant får man inte hänge sig åt. Av dem brukar jag fråga ”har du varit med om samma sak själv, då får du gärna ge råd”. Varenda gång har personen som kommit med de goda, ofta välmenande råden, tystnat.
För några dagar sedan kände jag dofter av blommor och grönska, jag hörde fåglar kvittra, kände solstrålarna på huden.
I går åkte jag ner i ett svart hål.
Det är ur den gropen jag försöker kravla mig upp nu.
Jag tycker om att läsa dialoger i andra författares böcker. En bok ska förstås inte i sin helhet bestå av sådana, det förstår väl var och en, men dialogerna gör läsningen lättare – anser jag.
Att skriva dialoger är också kul. Särskilt då mina käraste karaktärer kommer i farten. Adrians diskussioner med kollegan Lucas eller bästa vännen Anders är skojiga att skriva. Killarna har en lättsam jargong och svär ganska mycket.
Jag gillar också att skriva kapitel där Adrian är förbannad. Det är kanske ett sätt för mig att kanalisera egna undertryckta känslor, inte vet jag 🙂
Då han säger varför gör du satan ingenting själv eller be honom dra åt helvete eller jag bryr mig fan i vem som gör vad där hos er – så är det inte jag som säger det men jag kanske någon gång har haft lust att säga något nästan liknande.
Så det här är väl ändå ett sunt sätt att avreagera sig – genom att skriva dialoger 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 