Vacker vägg, del 113 – och kom ihåg att vara snälla mot varandra

En vägg i Cafe Favorit i Lovisa.

I morgon firar vi Internationella kvinnodagen. Jag blir glad om jag får hälsningar, kramar, en blomma.

Men varje dag kan vara en kvinnodag, en Alla hjärtans vändag, en dag då vi också minns män som har gjort något bra – helt enkelt, en kramens dag.

Jag önskar så att vi människor kunde vara snällare mot varandra. Berömma varandra för utseende, kläder eller för ett väl utfört jobb – och att ärligt mena det vi säger.

Och om du får ett beröm, en blomma, ett tack, en kram… ta emot dem med ett ärligt ”tack, så glad jag blev”, för det är nog vad du innerst inne blir. Säg inte ”nämen den här gamla trasan har jag använt i femton år” (fastän det kanske är så), och säg inte ”nämen inte skulle du ha behövt”… och tänk inte att du inte är värd alla kramar, beröm och tack – för det är du ❤

Glad måndag! 24-12-2018 och god jul!

I går kväll vid sjutiden blev pusslet äntligen klart. Den som har god syn ser att EN bit fattas. Vart den tagit vägen vet jag inte. Hittills har jag alltid på något vis och vänster hittat saknade bitar men den här är, och förblir troligen, borta.

Nu är jag ju inte den som retar upp mig över detaljer 🙂 Då skulle jag bli galen med mindre.

Men i dag ska jag flytta pusslet på mitt stora bord, så att jag får plats för gäster och levande ljus på en stor bricka som jag köpt enkom för ljus.

Önskar er alla, mina fina bloggvänner – och även alla jag känner och har träffat IRL, en fridfull julhelg. Låt oss ge varandra en kram då vi ses ❤

Reflektioner kring jul

Änglar, dom finns!

Jag har allt mer sällan på bloggen skrivit reflektioner som har med skilsmässan att göra. Dels handlar det om att det gått så lång tid sedan jag upptäckte att maken bedrog mig (över tre och ett halvt år sedan jag upptäckte det), dels handlar det om att det kommit in så mycket annat nytt, värdefullt och roligt i mitt liv sedan dess.

Många sa ju ofta till mig att jag ska försöka sluta älta saker. En del tyckte att jag kunde sluta gråta efter en månad, andra tyckte att jag inte skulle gråta alls. Men alla sörjer vi på olika sätt, och olika sorger kräver olika lång tid. Sorg är något väldigt individuellt.

Att minnas är ju ändå inte detsamma som att älta. Och som jag tidigare sagt, jag talar ofta med mina vänner om sådant som ex-maken och jag gjorde – inte medvetet i syfte att bearbeta, nej – mestadels handlar det om GODA och ROLIGA minnen, inte minst från alla de resor vi gjorde tillsammans.

Torkade blommor är fina juldekorationer.

Och varför skulle jag försöka glömma det som var? Han fanns ju sjutton år i mitt liv. Inte försöker jag ju heller glömma mina första sjutton levnadsår, som om min barndom och ungdom inte fanns. Så hemskt det skulle vara om någon bad mig att inte prata om de sjutton åren 😀

I dag fick jag väldigt många kramar och god jul-hälsningar då jag rörde mig på stan och i affärer. Efteråt slog det mig att merparten av alla hälsningar och kramar kom av NYA vänner, människor som inte fanns i mitt liv då jag var gift.

Med åren som gått har jag insett att jag fått så mycket nytt i mitt liv, jag har vågat göra saker som kanske av rena rama lättjan tidigare skulle ha blivit ogjorda. Och kanske bäst av allt – när det värsta hade hänt fanns det inte längre något att vara rädd för. Då sade jag upp mig, startade eget och bra har det gått hittills 🙂

Jag har också blivit modigare och mindre konflikträdd. Jag vågar vara mig själv, öppen och ärlig kring allt – för det är något jag insett att lönar sig på sikt. Jag har redan fått höra några människor säga att de omvärderat sina åsikter om mig, att skitsnacket som spreds efter skilsmässan inte var sant.

Allt det här har krävt tålamod. Jag har låtit tiden arbeta.
Det har lönat sig.

Ska jag äta eller röka det här?

Valreklam … det ska man akta sig för att publicera nu. Staden fick höra att den körde med smygreklam för två kandidater i sitt informationsblad Morjens, då fullmäktige- och stadsstyrelsens ordföranden hade intervjuats där.

Så kanske man måste vara försiktig?
Partiets namn står längst ner på påsen, men jag fotograferade förstås så att det inte kom med 😀

Jag har aldrig tyckt att det där med valhemlighet är så viktigt. Om någon frågar vilket parti jag röstar på säger jag det. Jag kan till och med avslöja vilken person jag röstar på, men det tänkte jag nu ändå inte göra offentligt här.

Jag tror att det här är frön för påskgräs.

Vad påsarna innehåller vet jag inte. Jag tror ändå inte att jag ska försöka äta eller röka innehållet 😀 Vem vet hur rolig jag skulle bli då? Nej, nej … jag röker inte annars heller, jag KAN inte ens röka.

Inte nog med att jag fick två spännande påsar. Jag fick också två kramar. Och då jag sa att det känns så bra att få en kram när man är singel och svältfödd på dem, så fick jag en kram till av killen i teamet då jag gick ut.
Hurraaaa – helgen är räddad!

Vi behöver fler kramar

Motivet är en del av ett vykort som jag köpte i Borgå i dag.
Motivet är en del av ett vykort som jag köpte i Borgå i dag.

En dag som den här, då Donald Trump svär presidenteden, är man lite extra fundersam. Vart är världen på väg? Men eftersom han inte vet att jag finns, och även om han visste vem jag är, skulle han inte lyssna på mig – så är det onödigt att ta bekymmer för allt han kommer att hitta på.

I Gambia är det också oroligt. Hade bekanta där, tror att en del av dem skickades hem, och vänner som var på väg dit på semesterresa kunde inte åka iväg just nu.

Jag tycker världen behöver mera kärlek, tolerans och förståelse. Och kramar. Som singel blir det ju inte så många sådana, men jag har för vana med några vänner att alltid kramas då vi ses. Den fysiska beröringen med en annan människa lär vara viktig, den får lyckohormoner att utsöndras.

Så jag tycker vi ska kramas mera!

Gratis kramar

Två flickor som delade ut gratis kramar i Borgå.
Två flickor som delade ut gratis kramar i Borgå.

Det är populärt med kramar som delas ut i köpcenter, på tunnelbanan och utanför större affärskomplex. De här flickorna var i Lundi köpcentrum i Borgå i dag. De ställde gärna upp på bild men jag frågade inte vad de hette. Bilden blev tagen i all hast. Fick bara veta att elever från skolor i Borgå och från ungdomsväsendet delade ut kramar för att sprida ett budskap mot rasism.
Fint initiativ! Och många kramar blev det, fastän det förstås alltid finns folk som hastar förbi och antingen höjer frågande på ögonbrynen eller rynkar dem.

Årets julklapp

… för mig var den här selfiepinnen. Och selfiepinne är i sin tur ett av flera nya ord på Språkrådets nyordslista 2014.
Annars lär årets julklapp varit aktivitetsarmbandet.

En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen som är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.
En mycket uppskattad julklapp. Selfiepinnen är ett stativ i form av en armförlängning som kan användas för att ta självporträtt.

Ser nu att jag borde ha putsat telefonen innan jag fotograferade, men… ska jag ha en vardagsblogg ska den visa sanningen 🙂

Den här selfiepinnen symboliserar en del av mitt liv just nu. Jag har ingen sambo eller äkta hälft som kan fotografera mig, och då kommer pinnen väl till pass. Nu slipper jag förvrängda ansiktsbilder och en arm som ser extra tjock ut.

För att ännu återgå till julen och nyåret kan jag säga att julhelgen förlöpte bra. En kväll firade jag med systerns familj och andra kvällar med vänner.
Att nyårskvällen skulle kännas extra svår hade jag inte väntat mig, men redan kvällen innan var jag ledsen.
Jag kom ihåg fjolårets nyår då maken och jag sköt raketer på släktens sommarställe och skålade i skumpa på det sätt vi alltid brukat. Med handlederna virade runt varandras, som ett slags kärlekslås.

Nå, nu har det låsets brutits upp och nya vindar blåser i mitt liv. Nyårskvällen blev helt bra trots allt. En stund var jag med min syster och sedan sköt vi fyra små raketer hos mor. Vid tolvslaget stod jag ensam på balkongen och tittade på fyrverkeripjäserna som andra avfyrade.

Så här nästan på dagen åtta månader efter första maj då mina framtidsdrömmar krossades kan jag säga att livet går vidare. Svackorna är inte lika många mer, gråtattackerna färre.
Men inte är jag riktigt så glättig som jag kan verka här på bloggen. Ändå är den ett andningshål. Här får jag respons och kramar och uppmuntrande ord – och jag hoppas många av er vill följa mig också under 2015 – då jag med öppna sinnen vill gå mot nya äventyr.

Äntligen GULD!

ÄNTLIGEN blev det medaljer i friidrotts-EM för Finland. Guld och brons i spjut!

Vi hade till och med trippelseger på gaffeln men en tjeck kilade in sig som tvåa.

Och de här männen kan man ju också vila ögonen på. Riktiga snyggisar båda två!

Antti Ruuskanen guld, Tero Pitkämäki brons.
Antti Ruuskanen guld, Tero Pitkämäki brons.
Lassi Etelätalo, fyra i tävlingen, Antti Ruuskanen (guld) och Tero Pitkämäki (brons).
Lassi Etelätalo, fyra i tävlingen, Antti Ruuskanen (guld) och Tero Pitkämäki (brons).

Jag är alltså glad för att friidrotts-EM fick ett bra avslut för Finlands del.

Men lite krystat känns det ändå att skriva det här inlägget, för jag har gråtit många gånger i dag.

Jag FÖRSÖKER se de små ljusglimtarna…
Gjorde en liten blomsterdekoration eftersom det finns så mycket fint och gratis i naturen – visar den bilden i morgon.

Jag FÖRSÖKER tro att det finns en någorlunda bra framtid för mig…
Men i vissa stunder är det bara så oändligt svårt.
Att orka leva med tanken att det KANSKE blir lite bättre om ett år…

Du som har en människa i din närhet – ge honom eller henne en kram. För det är vad jag skulle göra om jag hade någon här.

 

Tänk, jag VÅGADE!

I går, fredagen den 11 juli, blev en dag då jag kunde notera många plus på listan av bra saker som hände i mitt liv. Jag fällde några tårar då jag gav min födelsedagspresent till mannen som ännu på papperet är min make. Hans födelsedag är ju förknippad med så många fina minnen i kiosken där släkt och vänner uppvaktat honom.

Men jag tar bilderna i rätt ordning! Och vad var det jag vågade? Det skriver jag i slutet av inlägget.

En färggrann bänk med texter.
En färggrann bänk med texter.

I Strandparken finns den här sommaren bänkar som olika konstnärer fått pryda med sina målningar. Nu fick jag det äntligen gjort, det vill säga att ta bilder på två av dem. Ska försöka komma ihåg att fotografera de andra också och visa dem här.

En annan bänk med ödlor och rumpavtryck :-)
En annan bänk med ödlor och rumpavtryck 🙂
Elise är ute och spatserar.
Se vad jag kan, säger Elise som fyller ett år i morgon.

Vi firade Bennys födelsedag på kioskens terrass och här är hans barnbarn ute och spatserar med gammelfarmor.

På kvällen bjöd svärföräldrarna mig på grillad korv och sallad på sommarstället.
På kvällen bjöd svärföräldrarna mig på grillad korv och sallad på sommarstället.
Bevismaterial.
Bevismaterial.

Länge hade vi trott att det var en katt som härjade i en av blomsterrabatterna på sommarstället. Men i går hade skurken lämnat bevismaterial efter sig och vi behövde inte ringa polisen utan kunde lösa brottet själva 🙂

Jazz i sommarkvällen vid Café Saltbodan på Skeppsbron.
Jazz i sommarkvällen vid Café Saltbodan på Skeppsbron.

Då jag visste att det skulle spelas jazz vid bodarna på Skeppsbron den här kvällen tänkte jag att där skulle det vara kul att sitta. Fick veta att även hon och han skulle vara där. Men då bestämde jag mig för att den här staden är också min.

Jag cyklade dit ensam. Tänkte att där måste finnas någon jag får sällskap av och det gjorde det också. Senare på kvällen, då bandet hade börjat spela kom allt fler människor och några kramade om mig, sa att de läser min blogg och att jag är modig då jag öppet vågar skriva om mina känslor.

Nu hoppas jag att slutet av sommaren bjuder mig på fler PLUS än minus. Om jag vågar mig ut bland andra människor måste det ju bli fler PLUS. Sitter jag ensam hemma verkar det bli mer tårar än skratt.