… gamla kyrkogårdar. Jag tycker det känns fridfullt att vandra där och att titta på alla gravstenar. Många av dem är extra gamla, från 1800-talet.
I Lovisa har vi två stora kyrkogårdar, de ligger på varsin sida av en ås. Den som är närmare Lovisaviken kallas gamla kyrkogården, den andra kallas nya.
Bilderna togs då vi hade mors dag i Finland den 10 maj.
… att jag har förkärlek för gamla murar, ju mossigare desto bättre.
Den här hittade jag på kyrkogården i Lappträsk där jag strövade runt en kvart innan företagarnas diskussionskväll började.
Det är så rofyllt på kyrkogårdar.
Vilket passar min sinnesstämning just nu.
Kanske jag borde börja röra mig mer i naturen med kameran.
Stunderna där ger styrka och därmed även viss glädje.
Daniel Craig, kanske ni tänkte!
Ja, det stämmer – och efter julen eller nyår kommer ni att få se vad jag köpt till min samling av Bondprylar.
Men… det jag ville säga är att jag har en förkärlek för gamla murar.
Jag var där för att fotografera hjältegravar till morgondagens tidning. Och passade på då jag hade tillgång till proffsig utrustning.
Då solen lyste och fåglarna kvittrade kunde jag precis föreställa mig att det hade varit en vårdag. En sen eftermiddag i mars eller april.
Härligt att ha den förmågan, att förflytta sig till en annan tid.
Fick inte med hela vidden av kojan på bilden men fantastisk är den.
Som sagt, allt möjligt hittar man på sina promenader.
Här hittar man garanterat skydd om det blåser upp till storm med regn- eller snöväder.
Det är något mysigt med gömställen av det här slaget.
Om man inte kommer genom porten kan man ta sig över muren med hjälp av de här trapporna.
I den här serien vill jag visa alla slag av trappor, både gamla och nya, vackra och fula, korta och långa 🙂
Del fyra finns HÄR och därifrån hittar du tillbaka till de tre första.
… på min pappas grav när jag tog min långpromenad i dag.
När jag lämnade kyrkogården grät jag. Kanske inte så mycket mer över att pappa är borta. Han dog 1978 så sorgen har med tiden ändrat skepnad.
Men jag träffade en kvinna på kyrkogården. Hon stod vid sin makes grav och vi pratade om hur sorgen kräver sin tid. Hennes sorg är färsk och hon sörjer en kär person som gått bort. Men ändå hade hon medkänsla att tala om min sorg. Vi konstaterade att sorgen, hurdan den är, behöver sin tid. Vi ska genom alla skeden.
Varje gång tårarna rinner tänker jag att gråten helar mig, så det är bara att låta känslorna ha sitt liv. Att sopa känslor under mattan skulle vara fult gjort mot dem, de har också rätt att finnas.
Jag har nu börjat få ork att gå långa promenader för mig själv. Har kameran i fickan och kom i dag hem med åtta bilder utöver de här. Dem portionerar jag ur så småningom.
I kväll är det innebandy och heja Tor som gäller!
Borde ha klippt bort slutet av videon för nu ser man ju att jag filmat den upp-och-ned, men är man amatörregissör så är man.
Det viktigaste är att ni hur hör snön knarrar under mina skor. För det ljudet lär vara exotiskt. Fastän det just nu känns som vardagsmat för oss i kalla Norden.
Det var här jag vandrade i väntan på en person jag skulle intervjua. Men han var nog högst levande. Den här kyrkogården råkar bara ligga intill platsen där intervjun skulle ske.
Vem jag intervjuade och vad artikeln handlar om kan ni läsa här.
Ja, och så vill jag påminna er om veckans utlottning. Hittas på startsidan uppe till höger om du vill vara med! På söndag kväll drar jag vinnaren.
Det är mysigt med höststormar. För hos oss har de ju hittills hållit sig inom rimlighetens gränser. Mycket värre är det för de stackars människorna på Filippinerna 😦
På första sidan i bilagan Mitt i Nyland ståtar jag som håller på att klämma en pizza. Omslagstjej, pinuppa eller bara ett pizzamonster?
Jag skrev ju tidigare om pizzatestet i Kyrkslätt, det inlägget hittar ni här. En del av Jenny Paajes text och bilder ser ni på mitt foto.
Jag gillar att köra bil så i dag tog vi en liten tur runt stan. Kunde konstatera att många gator är i eländigt skick, man fick åka slalom mellan groparna…
Passade också på att kolla olja och vätskor i bilen, postade ett brev och besökte nya kyrkogården. Som ni ser finns där mycket snö.
Putsade också bort snön från morfars minnesplatta. Han skulle ha fyllt 110 år i år min morfar. Som ni ser dog han 22 år innan jag föddes.
Här jobbar vi som gör tidningen Östra Nyland nu för tiden. Huset är inte lika gammalt och charmigt som det vi hyrde in oss i tidigare. Men vi trivs, det är nymålat och fräscht uppe under takåsen och luftkonditioneringen ska repareras innan sommarens värmebölja sätter in.
Då jag vänder ryggen åt arbetsplatsen och går ut genom porten mot Sibeliusgatan ser jag det här till vänster.
Tänkte att jag skulle visa vyer från min hemstad, bilder från det som är min vardag. Och i dag börjar jag med att visa några från vägen mellan jobbet och hemmet.
Fint väder var det då jag promenerade hem i dag. Vägen från jobbet hem är 2,3 – 2,6 km beroende på vilken rutt jag väljer. Än har vi rätt mycket snö, men det smälter undan med fart ska ni veta.
Sommarstället jag brukar skriva om finns bara ett stenkast härifrån. Till vänster om huset finns en P-plats och då man sneddar den, går ner för en stig genom skogen – så är man där 🙂
Innan jag gick på kettlebellträningar fick jag för mig att köpa ett påskägg, öppna det och äta halva 🙂 Jag skulle ju ändå träna bort kalorierna.
Egentligen ville jag köpa ett Muminägg, för vi hade testat också ett sådant på jobbet i vårt stora påskäggstest.
Men inga Muminägg fanns vare sig i K-Supermarket eller i Siwa Fredsby… kanske det berodde på ÖN:s superba test?
Den här figuren fick jag i alla fall i mitt ägg och jag är supernöjd för det en min favorit ÄNGRIBÖRD 😀
