livet

Trädgårdstips, sten blev uggla

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer
En händig person kan förvandla en sten till en prydnad.

I går regnade det rätt länge på kvällen och var bara +10 grader. Men i dag ska det bli varmare och det passar utmärkt då jag drar iväg till en stuga.

Det måste inte vara +25 för att jag ska trivas, +15 – +20 räcker bra. Man har ju inte så höga krav efter den här kylslagna inledningen på våren / sommaren.

Jag har under dagarna som gått tänkt rätt mycket på hur mitt liv förändrats sedan maj 2014, och inte minst sedan 4 juni i fjol då jag inledde min sista sex veckor långa betalda semester. Då tog tankarna om att bilda ett eget företag form, och den 16 juni fattade jag det slutliga beslutet. Återkommer kanske med ett inlägg på årsdagen, finns så många milstolpar i ens liv ❤

I fjol vid den här tiden var jag också ute på en seglats. Även den ett resultat av tankarna ”nu eller aldrig, din sommar blir så bra som du själv gör den till, ta ansvar, våga, vinn”.

När vi lämnade Söderskär fyr blåste det bara måttligt. Ett par timmar senare bortåt 15 m/sek i byarna. Bilden tagen sommaren 2016.

Efter högt tempo måste vila följa

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Får ta till en arkivbild nu.
Har haft fullt upp hela dagen, men inte hunnit fota något för bloggen.
Efter ett pressinfo följde ett möte som har med en föreningspublikation att göra. Sedan skrev jag tidningsartikeln.

Fick ett dödsbud i lördags och ett chockbesked i dag om en vän som blev allvarligt sjuk… Att skriva något om Finlands snöpliga förlust i hockeyn i går känns därför helt meningslöst.

Pärlhyacinterna har blommat ut. Min syster fick lökarna att lägga ut i sin trädgård. Hoppas nya blommor kommer upp nästa vår.

Ja, man kan aldrig veta när ens sista stund är kommen. Samtidigt kan man ju inte leva med det i åtanke heller, att i morgon dör jag… eller jo, man kan leva så att man är snäll mot sina medmänniskor, för vi vet inte om vi ses i morgon. Men jag menade att vi inte ska leva i oro och skräck, eller bränna våra ljus i bägge ändarna.

Det är fortsatt kallt här, vi har inte fått snö men på andra håll i södra Finland har det snöat… tror att vi har typ +3 grader.
Siktar på att ha en lugnare dag i morgon. En dag med högt tempo och stress går an, men jag behöver vila också.

Våga vara den du är

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Ett av många Guds underverk. Och jag gillar att fotografera dem.

Vi människor bär på alla möjliga olika rädslor, funderingar, tankar. Vi tror att vi är ensamma om dem.

Men så fort vi vågar prata om det som bekymrar oss – vare sig det är stora eller små frågor – upplever vi ofta att det finns andra som sitter och grubblar på samma saker.

Det här har jag erfarit många gånger då jag talat med vänner och bekanta. Vi har börjat skratta och vi känner lättnad. Vi hade allt möjligt gemensamt. Varför hade vi inte vågat tala om det tidigare?

Så jag tycker att vi ska försöka tänka så här: ”Om vi vågar prata om det som tynger oss – om vi vågar blotta det vi kallar våra svagheter. Då är vi starka. De som eventuellt pekar finger åt oss och skrattar bakom våra ryggar – de är svaga”.

Jag vet också att den person jag eventuellt vill dela min framtid med ska vara en stark person. En människa som är du med sig själv, som vågar tala öppet om allt i livet och som vill möta mig sådan som jag är.

Det är att ställa stora krav då man är 54 år gammal.
Men det är också då som man vet vad man är värd.
Bara det absolut bästa ❤

Jag frigör mig

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Kanske jag har känt mig instängd.

Jag fortsätter städa, röja, sortera. Ser på varje sak jag har här hemma. Vad betyder den för mig? Behöver jag den? Vill jag ha den kvar och varför?

Så mycket har genom åren kommit härifrån och därifrån. Blivit en mix av kompromisser då det gäller smak.

Jag vill inte längre ha en matta som vi hade då vi var gifta. Den har inte så mycket med skilsmässan att göra. Den har helt enkelt bara fel färg.

Nu slänger jag också mejl som jag fick då vår relation var ny i slutet av 1990-talet. Varför ska de samla damm i en låda i en skrubb?
Allt jag behöver minnas, allt jag vill minnas, finns i mitt huvud och i mina dagböcker. Det räcker.

Många fina minnen har jag och det är dem jag värnar om nu. Allt det som blev ett enda skit på slutet behöver jag inte gräma mig över längre.

Det är så skönt att frigöra sig. Från saker som inte längre passar in i mitt liv.

Mycket var svårt den första tiden efter skilsmässan. Men nu då det snart har gått tre år har många pusselbitar fallit på plats, och livet har blivit en ny underbar resa 🙂

Möteskaka

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

… blev det i dag. Började med lite översättningsjobb hemma, cyklade sedan till en kafeteria där jag hade ett möte kring en historik som jag skriver. Eller min insats går mest ut på att intervjua folk om sådant som hände förr.

Kladdkaka är aldrig fel, men det räcker förstås med en då och då 🙂

Vi har haft storm ett par kvällar, en riktigt rejäl i går. I dag blåste det ännu på dagen men inte så häftigt. Vi har haft sol också, men inte +20 grader såsom vissa kompisar i Sverige… 😀 Nä, nitton grader kallare är det hos oss, men så bor vi ju nära Sibirien också…

Kvällen fortsätter med korrekturläsning av tidningssidor.
Så här går dagarna och jag är nöjd med livet.

De där grejerna jag skrev om tidigare, att jag väntar på att få besked om – de är fortfarande aktuella. Alltså, jag väntar på besked.

Minnen, tankar, förväntningar

~ Carita Liljendahl ~ 29 kommentarer

Jag är inte ännu i bästa form. Avstod från ett jobb som hade krävt en promenad på 1,5 kilometer och att jag hade suttit på en föreläsning en dryg timme. Medicinerna gör mig yr. Jag prioriterade min hälsa och en snäll kollega lovade sköta jobbet istället.

Däremot klarar jag bra av att sitta hemma och skriva notiser, översätta texter och läsa korrektur på Nya Östis tidningssidor som färdigställs under dagen.

Souvenir från Thailand.

Får nöja mig med att ta bilder till bloggen här hemma nu. Har länge tänkt visa den här souveniren från Thailand. Var där i december 2008 och ännu drygt åtta år senare doftar tvålen därinne helt makalöst gott.

Ett hantverk i tvål.

Jag öppnar locket då och då, drar in doften av tvålen och får styrka. Blomman är utskuren ur en tvål och den har hållit sig vacker genom alla år. Jag älskar också asken i trä och de små bjällrorna. Att de här souvenirerna kan säljas så billigt är ofattbart – egentligen är priset skamligt lågt…
Minns jag inte fel kostade de mellan 150 och 300 baht som är 4-8 euro.

Att skära ut det här konstverket kräver en viss skicklighet.

Fastän den senaste veckan varit tung med tanke på hostan och infektionen i lungorna så har det också hänt en del positiva saker. Jag ser det som ett tecken på att det lönar sig att ha tålamod och känna tillit – allt ordnar sig på något sätt.

Ett kul besked fick jag igår, men det vågar jag berätta om först om en dryg vecka. Det är så tråkigt att det ska vara så här, men jag vill inte att något på vägen dit ska sabbas.

Ett telefonsamtal väckte också hopp i går. Hoppas verkligen kunna berätta mer om det snart.

Väntar också på besked från ett tredje håll. Får jag såsom jag önskar där innebär det en ganska stor förändring i mitt liv. Men är det inte sådant livet ska vara? Fullt av förväntan.

Händer inte så mycket…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… i mitt liv just nu. Tittar ut genom fönstret. Gräsmattan på grannens gård är grön 🙂 Solen lyser.
Jag har jobbat några timmar för vår lokaltidning Nya Östis. Gått en promenad på stan, bland annat för att hämta ut pengar från en bank där jag inte ens är kund. Summan var 13,80 euro, avsändare trafiksäkerhetsverket och min bil (som jag kallade Svensson och sålde för flera månader sedan).

Det var förstås en trevlig nyårsgåva , får väl använda den till en flaska mousserat. Det var nåt slags skatteåterbäring. Inte är dom snabba att agera på skatteverket… men tammetusan om jag inte är snabb som företagare med mina skatter, DÅ hör dom fort av sig.

Lysande blomma hos vännen Inga i Sverige.
Lysande blomma hos vännen Inga i Sverige.

Men som sagt… det händer inte mycket i mitt liv just nu, men jag är nöjd ändå.
Jag har en del tankar och mål så här inför det nya året. Men det handlar inte om specifika nyårslöften. Det gäller mer sådant som har med aktiva val att göra, såsom jag bestämde inför sommaren 2016 att den skulle bli den bästa på länge, en sommar då jag gör sådant jag vill göra.

Detsamma tänker jag nu inför 2017. Det finns saker jag vill göra, mål jag vill nå – men jag behöver inte uttala dem för någon annan än för mig själv.

raketer

I samband med ett jobb jag gjorde på stan i dag köpte jag några enkla små raketpjäser till nyåret 🙂

 

Jag känner allt mer…

~ Carita Liljendahl ~ 32 kommentarer

… att jag har rätt att ge mig själv tid.
Jag behöver känna efter vad jag vill göra resten av mitt liv.
Det kan gå någon dag då och då att jag bara är hemma och pysslar med sådant som ger mig sinnesro.
Andra dagar har jag full fräs från morgon till kväll med olika arbetsuppdrag.
De ger mening i mitt liv, ett socialt umgänge en människa inte ska vara utan.

Men – jag tänker ofta på att det troligen är först nu som jag har landat efter smällarna jag fick 2014–2015.

Den första kom  i maj 2014. Den kärlek jag trodde på höll inte. Min man hade hittat en annan, han ville få ut mer av sitt liv än jag kunde ge honom. Det blev en för mig ofrivillig skilsmässa.

Sedan kom nedläggningen av tidningen jag älskade, totalt lokala Östra Nyland som blev regiontidningen Östnyland i januari 2015. Jag miste många fina arbetskamrater, rötter revs upp.

Bilden är tagen genom ett bussfönster. Under sådana färder har man tid att tänka på mycket.
Bilden är tagen genom ett bussfönster. Under sådana färder har man tid att tänka på mycket.

Men det är klart att jag stretade vidare. Det fanns inga alternativ. Jag kunde ha lagt mig ner för att bara dö, men det gjorde jag inte.

Nu 2-3 år efter de här stora omställningarna i mitt liv tar jag en dag i sänder.
Ibland är jag orolig. Hur ska jag klara ekonomin på sikt? Med besparingar går det en tid, men vad händer sedan?

Jag tycker själv att jag har varit modig. Som sagt upp mig från en fast anställning, lyssnat till hjärtats röst och satsat på ett eget företag. Jag ångrar ingenting.

Varje kväll, många morgnar också – tar jag några stilla samtal med kraften jag tror på. Har jag klarat mig så här långt klarar jag mig alltid några dagar, några månader till.
Högre krav än så behöver jag inte ställa på mig själv.
Jag önskar att du som läser det här inte heller ska vara för sträng mot dig själv.

Det finns något som kallas tillit.

Drömresor

~ Carita Liljendahl ~ 36 kommentarer

Drömmar ska man ha. En av mina är att åka med transsibiriska järnvägen. En annan är att åka Hurtigruten. Som redan var bokad och delvis betald i augusti 2015 men som inhiberades av researrangören 😦

Med tåg till Beijing.
Med tåg till Beijing.

Egentligen har jag besparingar, så jag skulle ha råd att åka nästan vart som helst på stubinen. Malediverna, Dubai, Australien, Miami… inte alla på raken men en i alla fall. Detsamma gäller Rosa Bussarnas äventyr, Transsibiriska järnvägen, Hurtigruten…

Samtidigt tänker jag att jag kan behöva pengarna i framtiden… Jag har inte hela tiden säkra inkomster, fastän jag klarat mig hyfsat de första månaderna som egenföretagare.

Och så tänker jag också… vem vet om jag får vara frisk resten av livet? Kanske jag bara har en vecka kvar att leva.

Det är ett dilemma. Förnuftet säger, bränn inte pengarna!
Äventyrslystnaden, tankarna kring att jag ännu orkar och kan … att det finns så mycket att se där ute i världen … får mig att tänka ”åk iväg – nu!”

Hmm… först ska jag bara…
Ni vet. Undanflykterna. De kloka tankarna…
T.ex. få exets och min bostad såld.
Sedan åker jag!

 

Bit för bit…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… hittar sakerna sina nya platser i mitt hem.
Då flyttlådorna åkte ut fick jag ett dansgolv i vardagsrummet 🙂
Har mycket kvar att fixa, men ser det inte som något problem.
Hösten och vintern ger mig den tid jag behöver för precis alla bitar som ännu ska falla på plats. Både då det gäller saker i bostaden och livet överlag.

Bond har sina givna platser hos mig.
Bond har sina givna platser hos mig.