Parken håller på att snyggas upp. Stadens parkavdelning kollar om träden är friska och rensar lite här och där. Det blir både ljusare och säkrare att vistas i parken. Och gamla träd måste ju skötas, en del av dem är från 1800-talet.
Tre träd
Lovisa
Bara bänkar
På söndagens promenad såg jag miljoner löv – kanske miljarder.
De prasslar och doftar gott.
I parken intill stadens restauranger verkar det som om någon velat ta en pratstund öga mot öga. Då flyttar man ju på bänkarna så att man kan göra det. Och avnjuter lite öl. Men burkarna hade man ju kunnat slänga i skräpkorgen. Å andra sidan – den låg nog för långt borta, åtminstone på en meters avstånd.
Nåt att stå på, del 9
Det var ett tag sedan publicerade en bild i serien ”Nåt att stå på”.
Tycker om mossa och mig stör det inte alls att sådan växer på trottoarer.
Den här bilden är tagen på Garnisonsgatan i Lovisa. Tyckte det var roligt med äpplena som låg där också.
Inspirerad till en höstpromenad, som delvis gick i barndomskvarteren, blev jag av väninnan Camilla som ofta har kameran med sig. Hon tar fantastiska bilder, bland annat i makroperspektiv. Mest visar hon dem på Facebook tillsvidare. Länkar inte dit eftersom jag inte bett henne om lov för det – men vem vet, kanske hon startar en fotoblogg en vacker dag.
Fler bilder från promenaden kommer senare.
Och del 8 i serien ”Nåt att stå på” hittar du HÄR.
100 meter till Central Park
Hello! Here I am. Living at Queen Street in the middle of the city.
Next to the Central Park. Not bad, not bad at all.
Ja, jag bor alltså hundra meter från Lovisas stora gröna lunga, Kapellparken.
Bilderna i mina inlägg kommer de närmaste dagarna att vara fotograferade med och texten författad på iPade:n. Har inte fått den optiska fibern med det trådlösa nätverket kopplad än och vet inte när det sker, men kanske inom en vecka.
I dag och i morgon packar jag upp, men jag har ingen brådska. Varje sak ska hitta sin naturliga plats.
Jag letade för övrigt länge innan jag hittade trådlösa tangentbordet till surfplattan. Gick igenom alla lådor, men förgäves. Det positiva med jakten på tangentbordet var att jag hittade allt möjligt annat jag behövde, som till exempel en sax.
Jag pratar ibland högt för mig själv och just den här morgonen har det blivit mycket av den vanan. Jag sa till mig själv att jag visste att jag hade lagt den på ett fiffigt ställe, några lådor är nämligen packade med sådant jag vet att jag behöver rätt omgående.
Men jag hade missat en låda, den jag hade packat sist av alla. Den låg under en annan låda.
Trägen vinner, jag hittade tangentbordet så nu kan jag blogga utan att det tar jättelång tid.
Fina fönster, del 33
På Lovisa Historiska Hus hittade jag det här fönstret.
Det är ett av många på huset där cafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila finns.
Del 32 i serien med fina fönster finns HÄR.
Lovisa Historiska Hus, Konungsdammen
Bilder inifrån huset har jag visat förr, bland annat i samband med Lovisa öppna julhem.
I dag väljer jag att visa bilder från den lummiga gården där besökarna njöt av kaffe och läckra bakverk.
Och gårdsbyggnaden har byggts om. Där finns nu mer svängrum för alla som vill köpa av de fina produkterna eller som vill köpa något från cafeet.
Nu händer det i Lovisa!
Världsrekordsförsök med det långa matbordet. Forneldarnas natt.
Trängsel på alla gator och torg mellan klockan 10 och 17 under två dagars tid.
Lovisa Historiska Hus brukar besökas av cirka 16 000 personer. Det är lika många som antalet invånare i staden.
Loppmarknader, konserter, utställningar och det viktigaste av allt – människor som öppnar dörrarna till sina historiska hem.
15 euro kostar armbandet som berättigar dig till husbesöken. Men många nöjer sig med att insupa atmosfären och bara strosa runt på stan, äta gott, kanske fynda något.
I dag gör svärmor, FasterAster och jag en runda på stan. Återkommer med bilder i kväll!
Försök att göra världsrekord i Lovisa
På min bild ser ju bordet dessvärre mest ut som en matta! Varför fotograferade jag inte så att man såg benen?
Nå, men vi har i alla fall driftiga företagare inom restaurangbranschen i Lovisa.
I samband med evenemanget Lovisa Historiska Hus görs ett försök att komma med i boken för Guinness World Records. Matbordet blir nämligen över 1,3 km långt och byggs väldigt långt med hjälp av frivilliga krafter.
Lediga platser lär ännu finnas vid matbordet, de kostar förstås en slant men visst kan det vara kul att få vara med och göra ett världsrekord.
Mera information hittas HÄR, mest på finska men längst nere på sidan finns lite på svenska också.
Skyltar – Och samma på finska
Inspirerad av Konst eller konstigt har jag också börjat fotografera skyltar 🙂
De här var väldigt små, kanske inte mer än trettio centimeter breda.
Och i en tvåspråkig stad som Lovisa tycker jag det är lite lustigt att texten bara finns på svenska.
Så jag antar att någon satt fast dem bara för att skyltarna hittats i något lager. Inte för att de behövs eller fyller någon viktig funktion just där de finns.
Skyltarna kanske härstammar från en tid då Lovisa var en nästan helt svenskspråkig stad, för sådana tider har funnits.
Men språket på skyltarna är inte särskilt gammaldags, så jag vet inte.
I dag är språkförhållandena i Lovisa 55 % finska, 42 svenska och 3 % övriga språk.
Lite skämtsamt brukar många som säger eller skriver nåt på finska tillägga ”och samma på svenska”. Nu säger jag ”och samma på finska”.
Lovisabild, en lekpark
Den här lekparken, som ännu inte är helt klar, upprör känslorna i Lovisa. En del tycker den är på tok för dyr med miniatyrhus, staket, specialunderlag, gungor m.m.
Man frågar sig varför vi inte asfalterar gator som är i dåligt skick i stället, eller gör något åt sysselsättningsfrågor.
Andra tycker att parken behövs. Dels för alla barnfamiljer, dels för att den marknadsför staden och vi blir påminda om att filmen Onneli ja Anneli (Ada och Glada) filmades i vår stad. Del två, en uppföljning, ska också filmas här i vinter.
Min bild blev inte så bra. Det hade störtregnat just innan och vattnet strilade ännu ner samtidigt som åskan mullrade ovanför huvudet på mig. Så jag tog bilden från bilfönstret.
Den här dagen har känts ganska bra. Vi hade roligt på jobbet
Jag gjorde en personintervju med en poet och kände glädje då jag satt och skrev ut den.
Jag tycker ju väldigt mycket om mitt jobb, både som vikarierande nyhetschef och som reporter.
Alla utmaningar jag har framför mig, både inom jobbet där vi har omstruktureringar, och inom privatlivet som ska byggas upp från scratch … de känns inte alls hotfulla. Något av det värsta har ju redan hänt – jag har förlorat min bästa vän, min make, till en annan kvinna.
Men jag håller på att vänja mig vid tankarna på att varje dag är ett nytt äventyr och att en prins kan stå och vänta på mig bakom följande krök på vägen 🙂
