Veckosluten 7-8 december och 14-15 december håller sju hem öppna dörrar för allmänheten i Lovisa. Det serveras glögg och säljs hantverk av olika slag.
Mera om allt som händer, och vilka hus som är julhem, kan du läsa här.
Har i dag varit på pysselkurs. Man fick pyssla vad som helst, men de flesta gick in för att göra julkort, kort för julpaket och annat som hör julen till.
Det gick upp för mig att pyssel är en hel vetenskap. Så mycket material det finns! Olika sorters papper, tyg, kartong, band och prydnadsartiklar. Stämplar, färger, svampar, verktyg att stansa med… Jag blev nästan lite yr i bollen 🙂
Kursen var fyra timmar lång och jag insåg rätt fort att om jag vill ha några kort klara redan i dag måste jag gå den enkla vägen. Om jag går på en kurs nästa år vet jag redan en del om verktygen och kan på förhand bestämma mig hur avancerade kort jag vill tillverka.
Tack Lovisa medborgarinstitut och läraren Ami för en lyckad kurs i trevligt sällskap!
De traditionella julhemmen öppnar åter sina dörrar under de två första veckosluten i december. Nyligen fick vi med posten en tidning som är fullproppad med information om allt som händer i vår stad.
Tidningen är rolig att läsa och låta sig inspireras av. Jag skulle vilja besöka varenda marknad och titta in i varje öppet hem. Men tiden räcker inte till för det. Jag vill ju njuta av det jag ser. Inte bara rusa i blindo från en plats till en annan.
Lovisa Jul bjuder på ypperliga tillfällen att köpa julklappar som både är roliga att ge och att få. Handgjort, hembakat, lokalt producerat.
Visar säkert bilder från de här helgerna sedan när de stundar 7-8.12 och 14-15.12.
Men före det ska jag på pysselverkstad och tillverka julkort. Få se vad som kommer att forma sig under mina händer där. Månne det blir något jag vågar visa upp här?
Har fått en Award av Entomtastankar. Tackar så mycket för den!
Kul att få göra ett lite annorlunda inlägg och skicka stafettpinnen vidare till några av mina bloggvänner.
Här följer reglerna för utmärkelsen/awarden:
Här kommer tio saker om mig sjlv.
Har många bloggvänner som jag tycker väldigt mycket om. Placerar dem inte i någon viktighetsordning, utan väljer bara ut tio.
1. Alenaid.
2. Stoffisen.
3. Intefangördetdet.
4. Ingrid.
5. Ingescyber.
6. Mickandialog.
7. Mobilt liv med Susanne.
8. Jeanettes perspektiv.
9. Northwig blogg.
10. I mitt tankerum.
Samlarmässan arrangeras i Lovisa två gånger per år. Den här bilden publicerades en gång i tidningen Östra Nyland, under vinjetten ”Aatos okända”. Lovisabon Aatos Åkerblom lever inte längre men på sin tid var han ett byoriginal. Han vandrade och cyklade runt och fotograferade människor, landskap och byggnader i trakten.
De bilderna, av vilka många bara fanns som gamla negativ, har räddats av en annan Lovisabo, Eddie Bruce. Han har också räddat gamla smalfilmer, vykort, kvitton från affärer – för att nämna en bråkdel av hans kulturgärning.
Jag kände igen mig själv på bilden i tidningen och nu hittade jag det uppförstorade originalet på samlarmässan. Det är jag som har den roliga ljusbruna mössan 🙂 Trädet fanns nära mitt barndomshem och jag klättrade ofta där med mina kompisar.
Det sägs ju att man lätt blir blind för allt det vackra i ens näromgivning. När jag tänker efter har Lovisa rätt många parkområden.
Den på bilden är en av fyra som finns mitt mellan Mannerheimgatan och Brandensteinsgatan. Längs österut ligger Tranbrunnsparken, sedan kommer den här vars namn jag inte känner till. Lite längre fram, intill torget, ligger följande park som ibland kallas Ankarparken för att där finns ett stort ankare. Längst borta, där vi kan ana kyrkan på den här bilden, ligger kyrkparken.
En massa andra parker och grönområden, som kanske nu på hösten borde kallas gulrödoranga områden 🙂 finns det gott om i vår fina lilla stad.
Här är det lätt att andas, så det är väl inte så konstigt att man talar om städernas lungor då man talar om parkerna.
Det blev en del klättrande på söndagspromenaden i dag, men upp i vattentornet tog jag mig ändå inte 🙂 Det rivs förmodligen snart eftersom det är i dåligt skick.
Följande klätterprojekt blev att ta sig upp till utsiktstornet Kuckustenen. Tornet uppfördes i gjutjärn 1906 på stenen som mig veterligen redan innan hade det roliga namnet.
Det var åter en härlig höstsöndag, som varmast kring fjorton plusgrader! Sjätte oktober, helt otroligt!
Den här samlingen av stenar bildar en labyrint som i Finland kallas jungfrudans på svenska, och jatulintarha på finska . I Lovisa har vi en sådan i Strandparken. Hur parken ska se ut i framtiden, vad annat där kunde placeras, diskuteras just nu. Hundpark, en utvidgad stenpark, en temapark?
Men okay – jag vill inte lura mina läsare.
Så här gick det till i verkligheten.
Polisen råkade göra en tur till Sågudden i går då jag var där. Och Sugudden är ju namnet jag använder så att läsarna ska förstå att det jag skriver bara är fantasier.
Men en gång hände det faktiskt på riktigt att polisen kom till SÅGudden då maken och jag smög där i buskarna.
Nej, nej – vi var inte där för att pussas. Vi gjorde ett reportage om vad som händer i Lovisa sena kvällar och nätter. Bland annat hade vi hört om ungdomar som brukade busköra där.
Just den kvällen fick vi inte syn på några unga som körde för fort. I stället kom polisbilen. Och när vi hukade i gräset föll strålkastarna från deras bil på oss. Vilket ledde till att de körde fram till den plats där vi gömde oss och frågade vad vi höll på med.
Lyckligtvis trodde de på oss – i småstaden känner ju alla varandra.
Och den här storyn är sann.
Adrian påstår att jag läst för många deckare. Ska han säga, som är orsaken till att jag skriver böcker.
Jag föreställde mig att de här lådorna innehöll knark, för det är precis på ett sådant här ställe man ska förvara sådant. Sedan ska så mycket som möjligt av den skumma businessen försiggå mitt på ljusa dagen, inte i skydd av nattens mörker.
Sågudden är en vacker plats i Lovisa, ett rekreationsställe som många vill bevara som sådant. Andra vill bygga hotell och casinon här.
På udden fanns ett sågverk för cirka femtio år sedan, därav namnet.
Men att jag skrev Sugudden i rubriken har med ett minne från jobbet att göra. Vår förre redaktionssekreterare var snabb på tangentbordet men skrev därmed också lite fel ibland. Sågudden blev Sugudden och ett kaolinlager i hamnen höll på att bli ett kokainlager. Det felet upptäcktes innan tidningen gick i tryck, men jag vill minnas att det stått Sugudden i tidningen någon gång.
