… hade jag tänkt att jag skulle få. Och i det stora hela blev det så. Men där var också något slags mudderverk, eller nån annan maskin och några gubbar som jobbade vid stranden och i vattnet. Stundvis luktade det kloak… men tror att det var gyttja som stank 😀
Här fanns för länge sedan ett sågverk ute på udden, därav namnet.
I dag är udden inte bebyggd, men storstilade planer har funnits. Allt från stora badhotell till mindre semesterbyar har planerats. Även båttrafik skulle arrangeras över till Estland, för det behövdes en terminal.
Men i dag är udden ”bara” ett enda stort rekreationsområde, och bra så. En brygga för båtar finns här och fiskare som vill meta eller använda kastspö trivs här. Enstaka husbilsägare likaså. Udden är inte som en campingplats med allehanda service, men man kan bra stanna här och njuta ändå.
Det dröjde ett tag innan jag fick det är att lyckas, man ska tydligen ha tålamod då videoklipp laddas upp av bloggverktyget. Att dela dem via GMail går inte heller då filen fort blir större än 25 Mb.
Men det här är utsikten från min balkong. Tomatplantorna kom också med och diverse andra växter, som jag från och till flyttar hit och dit 🙂
Sommarplågor. Så brukar en del låtar kallas.
Aftonbladet listade sina för 2019 här.
Min sommarplåga kanske utgörs av Bilderna från Balkongen!
Där sitter hon i sin coronakarantän och blickar ut över himlen.
Ja, man kunde ju ha det sämre?
Och panorama-valet via mobilen var ju inte heller så illa? 😀
Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!
Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.
På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.
Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.
Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering. Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.
”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”
Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉
Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.
I dagens Nya Östis skriver vi om Lovisa campingplats, och hur den möjligtvis kan öppna till sommaren. Coronaviruset sätter ju käppar i hjulen för än det ena och än det andra.
Men i viss mån ska vi kanske kunna öppna samhället igen. Försiktigt. Steg för steg. Hela tiden med de senaste restriktionerna i åtanke och med respekt för de regler som gäller för social distans.
Välkomna till Lovisa camping!Då det blir lite varmare kan man säkert ligga här i hängmattan och njuta.Utsikt från nya bastun.Hoppa i plurret från bryggan?
För en dryg vecka sedan var jag ute på en åktur i Strömfors, en by som hör till Lovisa. Svenskby (Ruotsinkylä) är en del av Strömfors och där finns en härlig gammal bensinstation. Inne i stationen var barsidan stängd, men då här finns en ombudspost och lite annan verksamhet kunde vi titta in och kolla de gamla prylarna.
Då jag var osäker på vilken by Gulfbaren finns i presenterade jag mig för en av de anställda som ”turist”. Hahaa, det borde jag inte ha gjort. Hon sa på finska ”Nå men hejsan, är det du? Du var ju här för nåt år sedan och gjorde reportage till Östra Nyland”…
Ridå. Alla känner apan och apan känner ingen 😀
En ny dyna, den grå som är ryggstöd, blev det från inredningsaffären i dag. Köpte också ett ljus och en ny badhandduk därifrån. Support all the local!
Tomatplantorna i bakgrunden är mycket små tillsvidare, men de har nu fått gott om sol några dagar. Bara att vänta, vattna, gödsla då och då, prata med dem osv 😀
Ja, våren är härlig – nästan så man glömmer coronaeländet stundvis.
De flesta människor förstår att hålla avstånd, visa respekt, vara försiktiga.
Det ser folktomt ut som vanligt i Lovisa på bilden med den italienska glassen. Men många rör sig nog utomhus nu. Vi får så småningom börja göra lite mer, gå till bibban till exempel. Och restauranger och cafeterior får öppna den första juni. Dock bör vissa regler om avstånd och hygien och annat följas.
Italiensk glass säljs från vagn på torget. Testade med syrran i dag. Gott!
… med papper till bokföringen och korsordslösningar till Hörnan.
Det hör till en chefredaktörs vardag att sköta sådant också. Sprätta upp kuvert med korsordslösningar och se till att de kommer vidare till den som i sin tur ska kolla alla lösningar och se vem som vinner ett gåvokort.
Under den korta promenaden tog jag den här bilden. Jag antar att det här är något slags spaljéer för kommande blomsterdekorationer i Sibeliusparken. Likadana finns i parken intill, där Forselles-statyn står.
