Livet är oberäkneligt. Valet står mellan att finna sig i det som kommer i ens väg och ta sig igenom det. Eller att streta emot och vägra se verkligheten som den är.
Tacksamhet är en livsinställning. Ett lågmält bejakande av livet även då det känns tomt om meningslöst. (Patricia Tudor-Sandahl, boken Längtan visar vägen).
Så värdefullt det kändes att fånga stunden med en väninna som haft liknande saker att tampas med. Att få prata om det som känns tufft, att inse att man inte är ensam och att även kunna skratta befriande åt sådant som man först såg som eländets elände.
Hösten är stämningsfull med mörkret som kryper på. I kväll var det ännu exceptionellt varmt, +19 vid 20-tiden då jag promenerade hem från restaurangen.
Jag tänkte att det är väl på ett ungefär såsom det kommer att kännas om aftnarna efter ett par veckor då vi är nere i Andalusien. Prognoserna visar +27 – +30 där i början av oktober. I varmaste laget 😀
Men visst längtar jag dit, nu då allt här hemma kring mamma verkar ordna sig.
I morgon är vi många som säger farväl till en god vän.
Begravningar hör också till livet.
