Midsommarhälsningar

Lovade visa en bild av mig själv med kransen på huvet. Här kommer den!
Nån dans runt midsommarstången blev det ändå inte. Inga små grodor här inte 😀

Tycker att min syster lyckades ta en bra bild av mig 🙂

Mat på Skeppsbron med mamma som fyllde 86. Efter det kaka och samvaro ute i trädgården hos min syster. Skönt med en svalkande bris. Annars har vi ju haft +27 grader, klockan 21 på kvällen är det fortfarande +23 😀

Några blombilder från syrrans familjs trädgård. Glad fortsättning på helgen!

Glad måndag! 12-08-2019

Vinbärsbuske hos min syster.

Färger och bär gör oss glada, inte sant 🙂
Glad är jag i dag också för att jag har mitt jobb, och att jag kan sköta det hemifrån då det regnar ute.
Glad för att jag har fina medarbetare, utan dem skulle vi inte få ut en tidning späckad med lokalt material varje vecka.

Och extra glad är jag då jag tänker på vår fina sjukvård i Finland.

I dag för ett år sedan förde min syster och jag vår mor till sjukhus i Borgå. Senare blev det en stor operation då hon hade en tumör i huvudet.

Vad operationen kostade vet jag inte, men det jag vet är att vi knappast hade haft råd med den utan att ta banklån. Nu klarade mamma sig med att betala vistelsen för sjukhusdygn och olika mediciner.

Och nu är hon så gott som återställd!
Glad måndag!

Glad och trött efter en bra dag!

Fick små presenter av min syster och min mamma i dag. Helt oväntat och därför så roligt ❤

Min syster är bra på att dela med sig av kloka ord, sådana som att ”alla dagar är kanske inte bra dagar, men det finns något bra i varje dag”.

Och mitt första redaktionsmöte som chefredaktör kändes också bra.
På mötena ska alla kunna vara sig själva, bolla olika idéer. Allt kan inte förverkligas, men för det mesta föder en idé en annan, och det vi inte hinner göra i dag gör vi någon annan gång. På vårt eget sätt, så att vi är unika i det vi publicerar.

Utöver de redan nämnda klokorden fick jag också en annan liten dikt av min syster. De talar direkt till mig, då jag rätt ofta oroar mig och tvivlar fastän jag vet att jag bara behöver släppa taget och känna tillit.

Sometimes you have to stop worrying,
wondering and doubting.
Have faith that things will work out,
maybe not how you planned,
but just how it´s meant to be.

När jag mötte glädjen…

Innebandyn har bjudit på många glädjestunder. Här har Lovisa Tor vunnit silver i finska cupen 2018.

Innebandyn har gett mig som supporter många glädjestunder och känslor av gemenskap, som i en stor familj, sedan 1998.

Tacksamhet och stor glädje kände jag också då min mamma hösten 2018 klarade en stor operation och ett par månader efter den åter kunde flytta hem och klara sig själv.

Glädje känner jag i vardagen då vänner säger något snällt och uppmuntrande till mig. En solig dag med blå himmel gör mig glad, speciellt nu med fågelkvitter på våren.

Det här är en del av Orsakullans utmaning med trettioen frågor eller påståenden i mars månad.

Tack för all respons!

… både på Facebook och för inlägget jag skrev i går.
Jag vet att långt fler läser än kommenterar, men så har det alltid varit, folk här i trakterna är blyga för att säga vad de tycker.

Jag fortsätter vara den jag är och troligen får jag varje dag lite mer skinn på näsan, då olika sanningar går upp för mig. Jag blir chockad ibland, då jag inser att människor jag trodde stod vid min sida inte gör det.
Jag får en del blåmärken och sår i mitt inre.

Men varje dag lär jag mig nya saker och hittar en ny plats på ”spelplanen” där vi alla på ett eller annat sätt är brickor. En kallt beräknande person tänker jag aldrig bli. Jag tror på öppenhet i alla sammanhang, och på att sanningar kommer fram fastän det, som en väninna med kyrklig bakgrund en gång sa ”kan ta en evighet”.

Ett sommarminne från en väninnas trädgård.

I dag var vi i Tölö på efterkontroll med mamma. Fick träffa kirurgen som hade opererat henne. En sådan lycka att få se honom, skaka hand med honom, få ta del av fakta, se röntgenbilder. Han konstaterade att hon har återhämtat sig på ett otroligt sätt. Hon är 84 år och det är bara tre månader sedan ingreppet i gjordes i hennes huvud.
Tack livet ❤

 

Vardagshjältar

Det finns många av dem. Till exempel tycker jag att teamet på Nya Östis utgör vardagshjältar.
I dag fick vi choklad som en av medarbetarna köpt på en resa och sedan tejpat upp på vår whiteboard som en överraskning för alla. Tusen tack Hanna!

Kexchokladpaketen hade olika texter, sådana som Du är grym! Jobba, jobba! Heja dig! Starkt kämpat! och så den här, Vilken hjälte!

Den här chokladen hade jag nog också kunnat ge min syster, men den fanns inte kvar efter vårt möte. Syrran har städat hela badrummet hos mamma, så nu är allt klart där när hemvården kommer för att hjälpa till med dusch.

Alla förtjänar kexchoklad ❤

Lovisabilder, Alexandersgatan

Den där kvällen för en dryg vecka sedan, då jag belönade mig själv med en stilla stund i naturen och fotograferade mycket, tog jag den här bilden av Alexandersgatan i Lovisa på väg hem.

Jag tycker om att pressa motivet en aning med teleobjektivet, men inte till oigenkännlighet.

Den här dagen blev bra trots att jag kände mig som en urvriden en trasa i morse. Hemvården för mamma börjar snurra på. Efter några veckor utvärderas vårdbehovet. Hon klarar rätt mycket själv, men vissa saker behöver hon hjälp med. Och vi anhöriga tar ju inga blodprov 😀 Fint att sådant kan göras hemma, behöver inte kuska henne till labbet.

Jag sov en halvtimme på eftermiddagen… vet inte när det skulle ha hänt innan. Bara då jag är rejält förkyld och febrig sover jag dagtid. Men nu lyckades jag ta en power nap, den behövdes!

Ser fram emot ett någorlunda normalt liv igen. Där jag hinner städa mitt eget hem, låta tvättmaskin och diskmaskin gå. Där jag kan sova de 7-8 timmar jag behöver. Ett liv som ger utrymme åt mig själv i den ensamhet jag behöver, tid för umgänge med vänner och mamma, samt ork för mitt givande jobb.

Tre poängs helg!

Lovisa Tor öppnade grundserien i division ett med 5-7 förlust i går, men i dag blev det komfortabel seger med siffrorna 10–4. Yes! Vi är på G!

Jag övade också att ta bilder med teleobjektivet. Det är inte så lätt. En helt annan teknik krävs för att zooma in och snabbt följa dem man vill fotografera. Dessutom krävs inställningar som tål att jag fotograferar ett oerhört snabbt spel utan blixt. Jag kan ju inte sätta blixten i ögat på spelarna… då blir jag fort utkastad från arenan 😀

En sisådär-bild. Övning ger färdighet.

Efter att ha jobbat några timmar med min syster hos mamma cyklade jag hem för att skriva en nekrolog.

Det är ett hedersuppdrag att få skriva om en vän som gått bort.
Men att göra det går inte i en handvändning. Många andra texter skriver jag hur fort som helst, men inte en minnestext som har med en nära vän att göra.

Därför såg jag inte Tors match live i dag. Jag prioriterade. Stannade hemma och gjorde tidningsjobb.
Det kommer fler matcher. Säsongen har bara börjat.

Lovisabyggnader, Hambergska hemmet

Den här fina byggnaden har under många år varit ett trivsamt boende för äldre personer. Jag känner några som tyckte väldigt mycket om att bo här. de personerna finns dock inte mer i dag.

Lite synd att allt ska vara så tipptopp nuförtiden… minsta lilla sak som kan påpekas som ”skavank” leder till saneringsbehov och det blir för dyrt…
Nu står byggnaden tom… riktigt sorgligt… för såvitt jag vet fanns här inga mögelproblem.

Byggnaden får mig att tänka på mamma och framtida behov för alla som åldras.
Dessutom har jag nu till höger och vänster ute på stan berättat hur det är med mamma, så jag tycker att jag kan berätta även här. Jag vill att de som är intresserade av hur hon mår ska veta vad som hände på riktigt. Ingen ska behöva nöja sig med lösa rykten, för sådana finns det alltid gott om.

Mamma lever. Om någon hört något annat så dementeras det ryktet.
Hon åkte in på sjukhus på grund av högt blodtryck och ”lätt förvirrat tillstånd” den 12 augusti. Magnetröntgen visade att hon hade en godartad växt i huvudet. Hon hade ingen hjärnblödning, vilket misstänktes till en början, men växten hade börjat blöda.

Mamma opererades av en av Finlands främsta neurokirurger den 23 augusti. Efter det var hon några dagar på infektionsavdelningen i Borgå, men i det stora hela har hon återhämtat sig rasande fort.

Alldeles i dagarna ska hon få komma hem, och min syster och jag har fixat allt som behövs kring det.
Jag är trött men också mycket tacksam, och i morgon skriver jag i Nya Östis en kolumn om mina tankar kring vården.

Trött är jag också på att bita ihop, bara orka och hålla tyst.
Tusentals människor kämpar med samma ”problem”, det vill säga att orka med jobb, privatliv och att ta hand om släkt och vänner som blir äldre.

Varför vara tyst om det?

Hur galet som helst, del 48

Ja, hur galet som helst, både på gott och på ont kan det kännas vissa dagar.
Men som tidigare sagt, saker och ting brukar ordna sig på nåt sätt.

En liten del av mitt huvud syns på bilden 😀

Den här bilden tog jag i lördags under min fototour,  och det är nog sådana utfärder jag behöver under veckosluten då jag försöker vara ledig och få tid för mig själv.

Även om jag har massor av jobb, vanligtvis måndag-tisdag-onsdag så att det räcker och blir över… är jag glad för jobbet på Nya Östis. Jag kan sitta hemma och jobba, behöver inte klä mig anständigt, fixa håret osv.

Så för att se det positiva under en krävande tid som råder nu med praktiska arrangemang för mamma, är jag glad för att jag inte måste åka till Borgå och jobba varje dag mellan 8.30 och 16.30. Hur skulle vi med syrran då ha hunnit och orkat besöka mamma varje dag? Nu kan jag dela upp tiden, så att jag vid behov fortsätter med tidningsjobbet på kvällarna.

Jag är förstås också mycket glad för att mamma är på bättringsvägen. De saker som nu kräver extra tid och ork för oss är tillfälliga ansträngningar, och sådana som alla hamnar ut för i livet någon gång då man har förmånen att ha någon av föräldrarna kvar i livet.

Så visst ska allt fixa sig! Och snart ska jag på massage, den kommer lägligt!

Tack till alla som tröstar, kommer med kloka ord, ger stöd ❤ Det känns skönt att kunna dela med sig av vissa bördor.