Selfie, av en i grunden positiv person

Ja, jag är ju egentligen en i grunden positiv person. Så det kändes mig lite främmande att skriva det inlägg jag skrev tidigare i dag. Allt kändes då ändå rätt hopplöst. Vädret, vinter fortfarande. Knäet, funkade inte alls i dag.

Och så tänker jag att jag FÅR vara ledsen och tycka att allt inte hela tiden är så tjohejsan kul. För att några timmar senare se att det finns ju också sånt som är helt kul och bra!

Som den här julrosen till exempel. Den har planterats om, av väninnan Pia så klart, och så har vi potatisnarcissen från påsk. Står sig hur fin som helst. De här båda växterna älskar ju svalka 😀

Och så vill jag svara på Klimakteriehäxans Selfiefrågor! De handlar om KROGEN.

Den rätten äter jag aldrig hemma men gärna på krogen
Wienerschnitzel med pepparsås.

Sån är jag som kroggäst
Klagar sällan, försöker lära mig säga ifrån om nåt var dåligt. Tackar om det var gott. Gnäller inte över priser osv.

Den ”importerade” maten är en favorit
Bruschetta. Rostat bröd med mozzarella, tomat, basilika, balsamico.

Den ”etniska” menyn upptäckte jag senast
Kanske indisk, men det var en tid sedan ändå.

Favoritpizzan!
Köttfärs, tomtasås, ananas, oregano.

Så tänker jag kring dricks
Betalar gärna då det känns att jag fått lite extra service av vänlig personal som är bra på small talk och som till exempel gör något litet extra, om jag ber dem tar bort en ingrediens jag inte gillar, osv.

Och så här ser det ut i dag då jag blickar ut från balkongen. Snöar också nu klockan halv åtta. Imorgon ska vi ha +5 grader, så kanske allt det vita försvinner då.

Mindre yta – mera djup

Ett av mina vackraste sommarminnen. Nära havet vill jag bo.

Rubriken syftar till vad jag skulle vilja ha tid för på min blogg. Men med min arbetstakt finns sällan tid att reflektera.

Jag skriver snabbt, så egentligen tar det inte många minuter att knacka ner ett inlägg, inte ens om det är ett längre sådant, som det här nu blir.

Men då jag skriver om något djupare vill jag gärna ha tid att formulera mig, ens med LITE eftertanke.

Häromdagen tänkte jag att jag inte har gråtit på länge.
Ja, men det är väl bra, kan någon säga. Bra att ingen gjort Carita ledsen.

Javisst, jag har inte gråtit av sorg eller ilska. Men visst har jag varit ledsen från och till. Känt medkänsla då andra haft det svårt. Och tårar har jag fällt, men då har det varit för att jag sett något känslosamt på teve eller på bioduken.

Ofta funderar jag också djupt på det faktum att jag inte har träffat en ny livskamrat. Jag har varit ensam sex och ett halvt år.

Ibland uppstår tanken att det är något fel på mig eller mitt utseende. Men i nästa sekund tänker jag att jag vill duga som jag är. Jag ska inte behöva ändra mig för att passa in i någon annans liv.

Jag tänker också att det nog inte i mina hemtrakter finns tillräckligt starka män som klarar av en vara tillsammans med en offentlig person som dessutom jobbar minst 40 timmar i veckan. En kvinna som skriver blogg och som inte är beredd att sluta med den och gå in i ett skal.

Jag har aldrig sagt att jag utan tillstånd skulle lägga ut bilder och uppgifter om en ny man här, eller ens kräva av honom att få göra det.
Men visst skulle jag hoppas att han var stark nog att klara av det, att han kan ge blanka f-n i vad andra tycker och att han skulle vara stolt över mig och det jag gör.

Många säger till mig att denna man nog finns. Han dyker upp då jag minst anar det.
Nu har jag ju faktiskt inte jagat nån man 😀 När skulle jag ha tid med sånt?

De gånger jag kommit män nära under de senaste sex åren har de alla velat ha just det… SEX 🙂 Ganska omgående ska det ske.

Jag är inte ointresserad av sex, men jag tycker att ett förhållande ska börja på ett helt annat plan. Vi ska kunna umgås över en bit god mat, några glas vin, kanske pussla tillsammans och om ni läste PUSSAS, så även det.

Vi ska kunna prata om allt mellan himmel och jord och sedan när vi känner varandra bra, har skapat förtroende och allt sånt som utgör de viktigaste byggstenarna i ett förhållande – DÅ kan vi bli intima. Då sker en sådan sak helt naturligt.

Äh, jag får nog bara vänta och se…
Förutsättningarna att snubbla över någon i dessa restriktiva covid-19-tider är ju inte så goda, men… skam den som ger sig!

Fem en fredag, MAT

Olika blandningar att toppa bröd eller annat gott med. Bilden tog jag på Nya Östis läsarresa i Italien i början av oktober.

Hos Elisamatilda handlar det den här fredagen om mat.

Vad äter du vid stressade tillfällen?
– Kanske en macka här hemma. Ute på stan blir det eventuellt en hamburgare eller något annat som går fort att äta på ett lunchställe. Försöker undvika stress men alltid går det ju inte.

När blev du senast besviken på en måltid?
– Minns inte rakt av, men besviken blir jag om jag har beställt en well done biff och får den lätt blodig… Inplastade mackor som är blöta gör mig besviken.

Vilken mat eller livsmedel som du av någon anledning inte längre kan få saknar du?
– Det fanns en kycklingfilé med pepparsås som kom in i gjutjärnspanna på restaurang Stella i Lovisa förr (restaurangen finns inte längre). Den saknar jag mycket, lika väl som deras pepparbiff i panna. Sedan finns det godis som jag saknar, t.ex. Cloettas Pollypuffar med havssalt!

Vad är något säsongsbetonat du kan äta året runt?
– Kommer inte på något annat än jullimpa 😀 Men kanske jordgubbar hör hit? Och tomater jag odlat på balkongen. De skulle jag gärna äta året runt, men det går ju inte.

Vad beställer du aldrig ute för att du ofta äter det hemma?
– Svår fråga… det finns inte mycket som jag ofta äter hemma. Äter för det mesta middag ute. Hemma blir det bara frukost och något kvällsmål.

Sällsynt ekipage

Jag hörde klappret av hovar mot asfalten i dag. Hann inte byta objektiv på systemkameran, så jag nöjde mig med att använda mobiltelefonen för att överhuvudtaget få den här bilden.

Väldigt glädjande var det att se att de bilister som uppfattade hästarna i trafiken verkligen saktade in och tog hänsyn.

Efter besöket på sjukhuset hos mamma träffade jag två väninnor och åt gott samt drack några glas på en restaurang.
Jag glömde be dem ta foto av mig och maten glömde jag också ta bild av. Men bra är det väl att man är mest upptagen av att umgås med vännerna ❤

Nu är jag jättetrött… men lycklig och tacksam över vad den här dagen gett mig.

Den svartvita bilden förmedlar bästa stämningen.

Veckans ord – OVAN

Det får åter bli en lite annorlunda tolkning av veckans ord.
Jag betraktar denna rätt från OVAN. Poliisiburgeri – Polisens hamburgare, tror jag att den kallades.
Jag är OVAN att äta så här mycket, och den här portionen var inte heller min.
Bäst gillar jag små tapas-rätter, men det är inte ofta jag hittar sådana här som jag bor. Ibland i samband med Happy Hour dock!

Fler tolkningar av veckans tema finns hos Sanna!

Leka med maten

Nyhetschefens plan landade i maten.
Nyhetschefens plan landade i maten.

Ja, så här kan det gå då man släpper loss ett gäng journalister. De börjar bygga flygplan av papper som de hejvilt kastar omkring sig.

På riktigt var det frågan om en rolig lek.
Vi besökte i går tidningens tryckeri i Kouvola och efter maten skulle vi alla göra varsitt flygplan av ett papper. Sedan såg vi vilket flög längst. Kampen mellan första, andra och tredje plats var hård. Men nyhetschefen vann. Hennes plan flög längst och det roliga var att det landade i risskålen 🙂

Så här fint hade man dukat för oss på tryckeriet Lehtikanta. Här är det Max och Marianne som börjar ta för sig. Till vänster Päivi från tryckeriet.
Så här fint hade man dukat för oss på tryckeriet Lehtikanta. Här är det Max och Marianne som börjar ta för sig. Till vänster Päivi från tryckeriet.

En del av rätterna. Nere till höger delikat abborre.
En del av rätterna. Nere till höger delikat abborre.

Försvinnande goda ägghalvor med rom.
Försvinnande goda ägghalvor med bland annat majonnäs och rom.

Vad har ni med min vikt att göra?

Till höger om längden ombeds jag fylla i min vikt...
Till höger om längden ombeds jag fylla i min vikt…

Förr ansågs det taktlöst att fråga en dam hur gammal hon är. I dag kan man helt fräckt fråga vad hon väger! Försäkringsbolag vill att man fyller i hälsodeklarationer och de omfattar tydligen också den försäkrades längd och vikt.

Jag har inte skrivit in vikten än. Kanske jag kan vägra? Eller får jag ingen försäkring då? Och vad händer om de anser att jag väger för mycket?

Tänk om jag vinner mat för ett helt år...
Tänk om jag vinner mat för ett helt år…

Skulle försäkringsbolaget veta att jag deltar i en tävling där man kan vinna mat för 5000 euro kanske någon där skulle hojta till.
Mat för ett år! Vår kund borde vara UTAN mat ett år!

En helg utan Adrian

Pinsamt, pinsamt att fråga ”vart e poteetren” när man får mat på fina krogen. Det är kycklingfilé med wokade grönsaker och en fräsch salsa. Jättegott var det, och potatisarna… dom kom, i en separat skål lite senare. Inte ens servitriser har ju sju armar.

Efterrätten, en kladdkaka med grädde och mangosås (tror jag), var också utsökt god.
Vi firade alltså i går en kväll i goda vänners lag på Hotel Degerby och sedan tog vi ett par knipare på Saltbodan. Kvällen var ljum och skön, jag klarade mig bra i kort kjol.

Adrian har varit ute på sina egna äventyr. Han kanske kommer hem i kväll. Vi måste göra så här ibland. Vi kan inte vara tillsammans dag och natt, då blir slutresultatet – boken om honom – inte bra.

Och så råkade jag få en frilansgrej för Vasabladet. Den jobbade jag med i går och i dag.
Det var riktigt kul att samarbete över koncerngränsen, vilket jag fick lov till av min arbetsgivare för att Vbl och ÖN inte konkurrerar med varandra och för att jag är tjänstledig just nu. Grejen handlar om Lovisa Historiska Hus-evenemanget som arrangeras 25-26 augusti.

Man får inte säga UJ om mat!

Barnprogrammen är bäst. BUU-klubbens Karsten och-vad-dom-andra-nu-heter var roliga i dag.
På bilden som jag knäppte från TV-rutan sjunger dom ungefär så här: Uj-uj-uj-uj-uj-uj TOMAT, man får inte säga uj om mat!
Säger man uj om mat man inte ens smakat på är det synd om den som tillrett maten. Och vem vill som vuxen bli en gammal grinig gubbe eller tant som alltid klagar över maten som läggs fram.

Jag klassar mig själv som rätt kinkig vad gäller mat – eller egentligen är jag en gourmet. (Källa Wikipedia: En gourmand är en person som uppskattar att äta god mat. Oftast används begreppet om en matintresserad person som gärna äter stora mängder, till skillnad från en gourmet, vars intresse i första hand ligger i förfinad mat)

Mycket roligt var det också då Karsten och hans väninna träffade Grodan och Grisen. FYYYY… har du ätit GRODLÅR? Tänk om det var min morbrors lår! FYYY, skrek Grodan.
FYYY, skrek också Grisen. Du sa att du åt SKINKFILÈ, du har ju ätit GRIS! Min svettiga rumpa!

Så vad vi nu än äter eller inte äter är det rätt eller fel.