mod

Hjärtligt tack alla vänner 🙏🥰

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Redan igår fick jag en blomsterbukett av en barndomsvän och ett kort av en före detta skolkamrat.

I dag fyller jag 63 år, och det är så mycket jag känner tacksamhet för.
Till exempel att få vakna till en ny dag, kunna stiga upp ur sängen, i och för sig med stelare leder än för tio, tjugo år sedan, men det gör inte så mycket att maskinen startar långsamt 🙂

Jag blir glad av tomatplantor och alla andra växter jag har i köket. Det är en lite svalare dag med +11 nu på förmiddagen, men solen visar sig då och då. Den skira grönskan gör mig också lycklig.

Jag är tacksam även för alla vänner jag har, både dem jag träffar ofta, och dem jag träffar då och då. Lika väl som dem jag träffar sällan, men som vänskapen ändå lever. Till exempel med barndomsvännen sedan 59 år tillbaka. Hon bor på annan ort och vi ses sällan, men vi har aldrig tappat kontakten genom åren och när vi ses har vi alltid mycket att prata om.

Just nu i stunden klockan 10.52 får jag tacka för 193 hälsningar som kommit via Facebook ❤

Jag har mina dagliga mantran och böner, och speciellt i dag tänker jag att jag får önska mig något.
Efter elva ensamma år tycker jag det skulle kännas fint att få träffa en vän. Ni vet, det jag kallar livets pusselbit. Den personen bara måste finnas nånstans på jorden. Någon som låter mig vara den jag är, och jag låter honom vara som han är.

För att citera Olof Palme, Sveriges före detta statsminister.
Det krävs mod för att vara sig själv, i en värld som försöker forma dig till någon annan.

HÄR hittar du 90 andra fina citat om mod.

Tanken bakom foton av mig själv

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Dagens selfie, tagen den 14 maj. Glömde åter en gång låta en annan person ta ett foto av mig. Glömde också fota arbetsvyn som i dag bestod av ett glas mousserat och en pavlovabakelse på en cafeteria i samband med en födelsedagsintervju.

Så när jag kom hem funderade jag några sekunder. Var har jag inte fotat mig själv? Pelargon-mormor är jag men jag och pelargonerna har inte fotograferats.

Jag kan tänka mig att det finns någon som tänker ”det är nu då ett evigt exploaterande av eget utseende här, vem orkar titta?”. Tänker man så är ju bästa alternativet att sluta läsa min blogg 🤣

För mig är maj månads experiment med en selfie per dag, eller med ett foto av mig själv -taget av någon annan, just det – ett experiment.

Hur kommer det att kännas? Blir jag mindre kritisk då det gäller bilder av mig själv? Svar: ja, nuförtiden knäpper jag en eller två och så får det duga. Jag är jag.

Det här betyder inte att jag inte förstår dem som valt att ha ”bara fotobloggar” och som absolut inte publicerar något privat. Var och en gör ju såsom hen vill, och alla val respekteras och accepteras, i alla fall av mig.

Då jag tidigare i maj skrev att det här får vara som en kontaktannons, så kan jag säga att ingen person har tagit kontakt med mig. 200-300 läsare har jag per dag men tillsvidare har ingen som vill träffa mig eller lära känna mig bättre hört av sig 😀

Analys:
– alla vill inte skriva kommentarer här, eller klarar inte av det, vet inte hur man gör. Samtidigt är de rädda för att kommentarerna ska bli synliga, men det blir de ju inte eftersom jag manuellt ska godkänna alla, och vill någon vara anonym får hen vara det
– jag är ointressant, eller skrämmande, eller både ock 🙂
– det här med bloggar är ett utdöende fenomen, och då jag inte orkar börja med Reels och Instagram eller video-bloggande, så får jag stå mitt kast

Ni som följt mig länge vet att jag inte räds att vara öppen på min blogg.
Men det jag kanske inte har sagt är att jag inte kräver att få fläka ut vänner eller någon partner här. Klart att jag önskar att flera än jag skulle vara modiga och inte bry sig om vad omvärlden tänker. Men en vän och en partner får vara anonym, eller kallas O eller A eller P eller nåt sånt om allt annat känns förfärligt 😀

Jag frågar ALLTID om lov för publicering. Inget går ut utan att personer som på något sätt berörs personligen vet om det.

En ny utmaning, bjud på dig själv!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Eftersom olika utmaningar i Blogglandia dött ut eller ligger i träda (har paus) – så tänkte jag att jag börjar med denna. Bjud på dig själv! Visa en otillrättalagd selfie 🙂

Du kan göra det en gång i månaden, eller en gång i veckan – eller såsom jag kommer att försöka göra… lägga ut en selfie varje dag hela maj!

Ingen känner väl sig vacker i hårrullar? Men so what?
Vill jag att någon där ute ska lära känna mig sådan som jag är (ja, ni får ta det här som en kontaktannons om ni vill) … så är ju det här ett sätt att visa mig i helt oförskönad stil 😂

Om jag kräver att den person som vill ta kontakt med mig, och dela vardagen med mig, ska vara modig, öppen, småtokig och sig själv… då måste jag ju också vara det.

Så jag lever på hoppet att genom min blogg hitta modiga personer som vill lära känna mig bättre. Gå ut med mig och äta i sommar. Ta en cykeltur.

Skriv gärna en kommentar här på bloggen om du vill träffa mig. Du kan kalla dig Kalle fastän du heter Ville och din e-postadress behövs men stannar enbart hos mig. Vill du vara anonym, så skriv även det – då publicerar jag inte din kommentar så att alla ser den. Bara jag läser den.

Jag tog några foton även efter att papiljotterna, som vi kallar dem i Svenskfinland, togs bort från huvet. Dem får du kanske se imorgon!

Våga vara den du är

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Ett av många Guds underverk. Och jag gillar att fotografera dem.

Vi människor bär på alla möjliga olika rädslor, funderingar, tankar. Vi tror att vi är ensamma om dem.

Men så fort vi vågar prata om det som bekymrar oss – vare sig det är stora eller små frågor – upplever vi ofta att det finns andra som sitter och grubblar på samma saker.

Det här har jag erfarit många gånger då jag talat med vänner och bekanta. Vi har börjat skratta och vi känner lättnad. Vi hade allt möjligt gemensamt. Varför hade vi inte vågat tala om det tidigare?

Så jag tycker att vi ska försöka tänka så här: ”Om vi vågar prata om det som tynger oss – om vi vågar blotta det vi kallar våra svagheter. Då är vi starka. De som eventuellt pekar finger åt oss och skrattar bakom våra ryggar – de är svaga”.

Jag vet också att den person jag eventuellt vill dela min framtid med ska vara en stark person. En människa som är du med sig själv, som vågar tala öppet om allt i livet och som vill möta mig sådan som jag är.

Det är att ställa stora krav då man är 54 år gammal.
Men det är också då som man vet vad man är värd.
Bara det absolut bästa ❤

Att inte vara en medlöpare

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Som en motvikt till alla våldsamma serier som visas på TV brukar jag titta på barnprogram. En av favoriterna är tecknade Alfons Åberg. där tas ofta väldigt viktiga frågor upp. I dag handlade det om mobbning. Om hur viktigt det är att våga säga ifrån då man ser att någon blir illa behandlad.

Alfons och hans vänner undrar vad de ska göra för att rå på en mobbare i klassen, en kille som alla är rädda för.

Jag blir ofta väldigt engagerad, arg och upprörd då jag ser Alfons. Även om jag vet att avsnitten för det mesta slutar bra. Den stygge mobbaren fick lära sig sin läxa i dag.

Men så väl slutar det inte alltid i verkligheten. Det kräver mod att ryta ifrån så som Alfons gjorde i filmen. Att inte vara en medlöpare.
Innerst inne vet vi ju att de som talar illa om andra, som mobbar, hånskrattar och pekar finger – är de som innerst inne mår sämst själva.

Bara tre dagar kvar

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… av det gamla året.
Visst är det spännande med ett nytt år!
Pärmbilden på kalendern jag fick i julklapp symboliserar vänskap, närhet och gemenskap. Sådant som de flesta av oss vill ha.

En god vän betyder mycket.
En god vän betyder mycket.

Ett klassiskt löfte som många ger sig själva är att börja äta mer hälsosamt och att motionera mer. Man köper ett kort till gymmet och späker sig själv en månad eller två. Sedan återgår man till det vanliga, mycket trevligare livet.

Det enda jag lovar mig själv inför 2017 är att INTE vara sträng mot mig själv.
Jag ska bli en modig outsider som går sin egen väg.
Det är inget löfte, ej heller ett hot – det är bara något jag vill.
Och kanske också något jag skriver mer om här senare 🙂

Jag – modig och energisk?

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

Jag blev glad då jag i dag fick ett meddelande där en person skrev att jag är modig och energisk.
Men sedan började jag fundera över om det är en sådan bild jag ger av mig själv? Och jag undrar om den bilden är förljugen?

Har jag taggarna utåt? Döljer jag mitt riktiga jag? Bild tagen på trädgårdsföreningens utfärd i augusti.
Har jag taggarna utåt? Döljer jag mitt riktiga jag? Bild tagen på trädgårdsföreningens utfärd i augusti.

Jag är ju inte alls hela tiden tuff och orädd. Ofta känner jag mig vilsen och orolig. Stundvis har jag ångest för allt möjligt. Mitt dåliga självförtroende har präglat mycket av mitt liv, konflikträdslan likaså.

Jag kastar mig förvisso utan rädsla in i olika projekt, säger ”jo” och ”ja” oftare än ”nej”.
Men när det sedan gäller att leda en kurs eller hålla ett föredrag är jag jättenervös och tror att jorden ska rämna under mina fötter. Kan jag aldrig lära mig vad som är rätt och vad som inte passar mig? Överskattar jag min förmåga?

Blomma i motljus i klematisträdgården i Hyvinge, augusti 2016.
Blomma i motljus i klematisträdgården i Hyvinge, augusti 2016.

Jag vill bemöta alla vänligt, jag vill vara snäll, öppen och ärlig.
Därför skriver jag också min blogg såsom jag gör.

Jag tror för det mesta gott om alla och inser först då det är för sent att alla inte vill mig väl. Att vara beräknande, att spela en roll och hålla på med intriger – det passar inte mig.

Jag fortsätter envist gå de vägar jag vill och göra sådant jag tror på.
Kanske det är det som kallas mod?

Är det enda säkra det osäkra?

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Stoppa ner två eller tre krukor med olika växter i en stor glasburk.
Inredningstips. Stoppa ner två eller tre krukor med olika växter i en stor glasburk. Hur vackert som helst!

Jag känner att jag står inför en del stora avgöranden den här sommaren. Beslut som kräver mod.
Ibland får det mig att fråga mig ”tar det här aldrig slut”?
Innebär livet en ständig förändring? Måste jag alltid känna osäkerhet? Vara tveksam och vackla? Får jag ingen rast, ingen ro?

Jag vill ha det mod som krävs att släppa taget.
Att bara låter saker vara som de är och bli som de blir.

 

Tankar kring jul

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

En liten gåva av en vän värmer hjärtat <3
En liten gåva av en vän värmer hjärtat ❤

Jag har skrivit ganska många korta och glättiga inlägg den senaste tiden. Glädjen och humorn i dem har kommit från mitt hjärta. Jag vill vara sann och öppen på den här bloggen, så på det sättet har det inte varit någon polerad yta jag visat.

Men visst har jag djupa tankar också. Ännu för ett år sedan gick livet i berg-och-dal bana efter skilsmässan. Den var ju ett oerhört hårt slag för mig och jag undrade hur jag skulle kunna leva vidare utan den person vid min sida som hade betytt allt för mig.

Men med facit i hand känner jag faktiskt lycka och tacksamhet för allt jag mer eller mindre tvingats ta mig genom.
Det låter som värsta klyschan när någon säger ”det som inte dödar gör dig starkare” och då man är mitt uppe i sin sorgeprocess kan man inte se annat än just den. Man kan bara ta en minut eller en dag i taget och det räcker.

Men minuterna blir timmar som blir dagar, veckor och månader. Såren läker sakta men säkert.

Med tiden kommer tryggheten och jag känner att jag klarar vad som helst i dag. Jag har ett mod och en styrka nu som jag inte hade haft om jag inte hade gått GENOM hela processen.
Jag har inte sopat den under mattan, inte försökt ta mig över, under eller förbi den.

Jag känner att jag har skrivit och pratat mig fri från allt som gjorde ont. Och den jag är i dag skulle jag inte vara utan processen. Den krävde tid och ganska många uppoffringar på flera plan. Men den var värd precis allt.

Hade det inte blivit skilsmässa kanske jag hade varit lika lycklig som jag var fram till den första maj 2014. Men nu blev saker och ting inte som jag förväntade mig då. Däremot fick jag något annat i stället. Jag har fått uppleva så mycket nytt och träffat så många härliga människor. Allt det nya hade jag inte fått om jag levt kvar i äktenskapet.

Dessutom ser jag nu varje ny dag som ett litet äventyr. Om jag vill kan jag köra fort och hojta av skräckblandad förtjusning i alla kurvor och backar.
Men jag kan också ta det lugnt, för jag trivs ensam med mig själv. Här hemma får jag vara precis den jag är.

Att dejta på nätet, del 5

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

I den här boken hittar man många kloka texter.
I den här boken hittar man många kloka texter.

Ja, att dejta på nätet kräver också mod.
Mod att stå för den man är, både till det yttre och till det inre.
Ibland tror jag att jag har skrämt bort män med mitt raka sätt. Men jag kan och vill inte vara någon annan än den jag är.

Det krävs mod för att så småningom träffa en främmande människa öga mot öga. För hur mycket man är sms:ar, mejlar och ringer så är den där första träffen alltid den första.
Inför de två träffar jag haft IRL har jag varit supernervös. Men jag vågade ta de steg som behövdes.

Det krävs också mod att skriva den här serien. För om någon tycker att man blottar sig på dejtingsajter gör man det också på bloggar. En del läsare har varnat mig, sagt att andra kan skratta åt mig bakom min rygg och att jag skadar mig själv då jag är öppen. Men jag har valt att vara modig ändå. Jag står för det jag skriver.

För mig krävdes det en enorm portion mod att våga ta det första steget in i en ny sexuell relation.
Efter sjutton år med samma man var det inte bara så där som att knäppa med fingrarna en gång i luften då jag skulle gå i säng med en ny man. Jag väntade över nio månader innan jag klarade av att ta steget.

Sanningen att säga var jag skräckslagen då jag skulle träffa min första dejt. Han var fjorton år yngre och hade en vältränad kropp. Jag hade försökt skrämma bort honom. Berättat om min övervikt och frågat om han faktiskt hade läst min ålder rätt.
Jag gav honom alla chanser att fly men han försvann ingenstans.

Han var oerhört finkänslig, han lärde mig att jag är fin sådan som jag är och fick mig att inse att alla män inte vill ha pinnsmala, unga och vältränade fitnessmodeller.
Han gav mig nytt självförtroende och framförallt fortsatt mod att leva livet fullt ut även efter det att vi hade bestämt oss för att inte bli ett par.

Del 4 hittar du här och därifrån kan du gå bakåt så långt du vill i min totalt ostrukturerade serie.