Kvällsutsikt den 25 juli.Lite dramatiskt även den 28 juli.Tomatdjungeln den 30 juli.Och utsikten från soffan i kväll den 30 juli.
I dag har jag kollat semesterstugor och hotell och allt möjligt annat. Jag ska hålla fem dygn ledigt i augusti och kanske åker bort från Lovisa ett par nätter. Men vem vet. Kanske det hela slutar med att jag sover över på vår camping här i stan i stället 😀
Kollar också olika sängmodeller. Behöver en som kan stå året om på balkongen. Jag har redan hittat en hopfällbar madrass som kan användas både där ute men även inne som bord eller fyrkantig stol. Den är också lätt att baxa in i ett skåp.
Eftersom ett par blommor på balkongen slutat blomma ville jag köpa en som borde stå i blom ett tag till.
Den nya blomman är något slags ….-klocka… minns inte längre vad den heter.
Det finns knoppar på blomstren i bakgrunden, så än åker de inte i soporna 🙂
Nytt pussel inhandlat till hösten.
Sov till halv elva i dag. Tänk att man har den ”tonårsförmågan” kvar 🙂
Eller tja, jag behöver minst tio–elva timmar sömn för att ta igen mig då jag haft långa arbetsdagar under veckan.
Sedan var jag med syrran på stan och storhandlade. Fyllde på förråden så att jag inte behöver handla de närmaste dagarna och var också i bokhandeln. Där köpte jag ett pussel till mamma 86 år (hon ville ha ett för att sysselsättning och hjärngymnastik) och ett pussel till mig själv.
Dramatisk kvällshimmel fredagen den 10 juli.
Växlande vyer, alla kvällar. När solen hade gått ner såg det ut så här i går.
Mestadels klar himmel i dag, och solnedgångar har jag visat många gånger 🙂
Den här bilden togs klockan 21.15, visst är det härliga tider nu då solen står högt på himlen!
Pusslet avancerar inte så fort, men vad gör det – tids nog regnar det nån dag och om inte förr så blir jag klar med pusslet på hösten 😀
Det är intressant att se vilka bitar man hittar relativt snabbt. Jag hade inte tippat på havet på denna bild, men så blev det – kanske tack vare alla båtar?
De är inte små längre, tomatplantorna. Så jag antar att de känner sig förnärmade om jag kallar dem tomat-BARN! De börjar kanske närma sig tonåren?
Hyllan till vänster är ganska ny, köpt hos lokalt Lovisaföretag.
Har haft mycket jobb i dag också. Samhället börjar leva upp, restaurangerna får snart öppna. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Utställningar är åter aktuella, vilket betyder att tidningen förväntas skriva om dem.
I går tog jag bilder av molnformationer.
Scenerna ser olika ut varje kväll.
Kanske jag borde börja kalla mig Moln-Tanten 🙂
En stor monsterfisk som håller gapet öppet? Med en liten monsterfisk på ryggen?Ytterligare ett monster, lite senare på kvällen.
Svarta taket låg över centrum sen eftermiddag. Sedan regnade det rejält en stund och kändes som höst.Men lite senare såg det ut så här…Stadsfullmäktige hade elektroniskt möte och jag följde det på distans…Utsikten från arbetsbordet blev bara bättre längs med kvällen.Tomatplantor och andra växter fick äntligen lite sol.Och sedan blev det ytterligare en fin solnedgång.
Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!
Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.
På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.
Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.
Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering. Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.
”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”
Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉
Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.
Ena stunden har vi sol, men den varar bara någon minut. Sedan tornar mörka moln upp sig vid horisonten, det börjar blåsa. Jag har kutat in och ut med tomatplantorna, men kanske måste ge mig och bara lita på att de klarar det kyliga vädret då jag ändå har inglasad balkong.
En liten gnutta sol, en kort stund, över mina kära tomatplantor.
Den här märkliga covid-19-våren har fått mig att tänka på allt möjligt. Det är tråkigt att restaurangerna inte har fått ha öppet i maj, men från och med första juni borde de få öppna. Ser man till vädret skulle uterestaurangerna ändå inte ha haft många kunder i en liten stad då vädret varit kallt och nyckfullt.
Jag har haft nästan ledig dag i dag. Skrivit ett par artiklar, räknat arvoden för två tidningar, gett ut ett par texter.
Och så har jag gett mitt stöd till denna kampanj. Man kan inte hjälpa alla man skulle vilja hjälpa i en kris, men alla kan hjälpa någon.
Utsikten från min balkong mot nordost, samtidigt som den andra bilden med de mörkare molnen togs.
… och det är ju liksom knappt så man insett att våren kommit. Dels har det med coronarestriktionerna att göra, dels också med det faktum att det stundvis varit rätt kallt och blåsigt.
Men jag är nöjd med mitt lilla liv. Jag har ett jobb och jag har tak över huvet, jag har en säng där jag sover tryggt och gott.
Jag tar en tag i taget – ja, det gör jag. Helt enkelt för att jag har accepterat läget. Redan 2014 tvingades jag göra det, acceptera att livet blev annorlunda då jag blev singel – och singel är jag fortfarande.
Men livet behöver inte bli sämre fastän man lever ensam. Det finns många fördelar. Jag kan göra som jag vill. Här finns ingen som ifrågasätter mina vanor. Jag har ett krävande jobb. Funderar ibland om det finns någon överhuvudtaget som skulle kunna förstå och acceptera min arbetsbild.
Jag vill gärna dela min lilla fritid med någon, men då jobbet ändå tar rätt stor plats i mitt liv är det inte så lätt att få ekvationen att gå ihop.
Sitter ofta ensam och beundrar solnedgångarna eller molnens skådespel utanför fönstret.
Jag sitter på min balkong och tänker att det skulle vara fint att få dela den här utsikten med någon. Tänk att få sitta och diskutera livet här, en varm sommarkväll. Det är +26 grader ute ännu då klockan är 22. Jag har vin i glaset, men inte med en uttrycklig önskan om att bli berusad av något mer än enbart av livet.
Samma kväll så här.
Det märkliga är – tror jag – att den här formen av enkel samvaro skrämmer människor i dag. Tänk om jag / man / vi måste öppna oss, blotta oss för varandra. Och då talar jag inte om att vi ska klä av oss nakna.
Den dagen / kvällen / natten kanske kommer. Då det känns rätt att klä av sig naken, tillsammans med någon, även på riktigt. Men för att det ska bli bra behövs trygghet och kontinuitet. I alla fall om vi talar om ett stundande förhållande.
Det jag skriver om i dag handlar om att visa sig naken enbart på ett bildligt sätt.
Jag vill blotta min själ. Diskutera livets glädjeämnen och allvar. Sitta och stirra på en solnedgång, eller in i en lägereld, med en likasinnad person.
Men jag är förmodligen ensam med dessa tankar. Tokerier från en svunnen tid.
Längtan efter ett VM-guld kulminerade i dag. Fotboll är gemenskap. Grattis Frankrike, även om jag hejade på Kroatien!
Ps. Jag var inte ensam då jag såg matchen. Tack Inge-Maj, Bengt och Inkku för sällskapet ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 