Tre supporterhalsdukar

Råkade av en händelse kolla ett program som handlade om en man som varit fotbollslaget Manchester Citys supporter över sextio år.
Fick då för mig att plocka fram de tre supporterhalsdukar jag äger. Har också en med texten Latvija men den köpte jag mest för att vi en tid hade en lettisk trio som spelade i Tor, och för att jag råkade komma över halsduken i en souvenirshop.

Finland, Lovisa Tor och Manchester City.
Finland, Lovisa Tor och Manchester City.

Finlands halsduk kommer fram alltid då det finns orsak att heja på hemlandet. Oftast har jag använt den under hockey- och fotbollsmatcher.

Lovisa Tors halsduk har min mor stickat till mig. Den har varit i flitig användning under innebandymatcher både på hemma- och på bortaplan.

Manchester Citys halsduk och en del andra City-grejer köpte jag då jag med journalistförbundet besökte Manchester för drygt tio år sedan. Såg matchen City-Tottenham som tyvärr slutade mållöst 0-0. Men det var en upplevelse i sig att se arenan och souvenirshoppen och inte minst att få träffa Nicholas Anelka face to face och få hans autograf ❤

Anelkas autograf

Nicholas Anelkas autograf.
Nicholas Anelkas autograf.

I det här inlägget lovade jag återkomma om jag skulle hitta Nicholas Anelkas autograf. Jag hade inte stora förhoppningar om att hitta häftet, men då jag gick igenom innehållet i en av de lådor jag hade kvar efter flytten hittade jag faktiskt matchprogrammet.

Att det blev bråttom med att öppna häftet där på parkeringen i Manchester ser man ju då jag tvingat honom att skriva på en sidan där bilden föreställer Trevor Sinclair. Tänk att Nicholas inte vägrade skriva där 🙂
För övrigt jättefina matchprogram dom hade, 76 sidor och i fyrfärg!

Programblad för Lovisa Tors innebandy.
Programblad för Lovisa Tors innebandy.

Helt dåligt är inte heller Lovisa Tors programblad för innebandyn i stan. Det sträcker sig i och för sig över en hel säsong, inte bara över en match 🙂

De här intervjuerna har jag gjort och Benny har fotograferat. Lite surt känns det att våra namn glömdes bort, för vi gjorde jobbet gratis och det enda vi begärde var att våra namn skulle komma med.

Men… det är peanuts i jämförelse med större problem som råder i världen.

I kväll är jag tacksam för att jag fått ha Inge-Maj, Bengt, FasterAster, min mor och min syster på besök. Vi tittade bland annat på gamla fotografier och skrattade gott åt en del av dem. Är det där jag? Är det där han?

När jag vinkade adjö från fönstret kände jag både glädje och vemod. Man vet ju aldrig när det är sista gången man ses. Därför är det viktigt att göra det bästa av de stunder man har tillsammans. Inte gnälla i onödan, inte gräla.

Och så tänker jag så här: en sådan himla tur att jag har känslor, att jag kan skratta och gråta, sörja och glädjas, och att jag för det mesta klarar av att visa vad jag känner.

Ett minne från en resa

… dök upp då jag dök ner i en av de få lådor jag ännu inte helt packat upp sedan flytten.

Jag har börjat bli ressugen nu och känner att jag kan åka iväg ensam. När jag var yngre reste jag mycket på egen hand. Jag till och med liftade i norra Europa och på motorvägar utanför London… i dag har jag farhågor om att bli knivmördad om jag ger mig i väg på sådana äventyr.

Men å andra sidan, mördad kan man bli utanför trygga (?) hemmet i en småstad också. Allt för många rysliga historier har vi läst om sånt.

Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.
Snart dags att använda halsduken, det börjar bli kyligt utomhus.

För mer än tio år sedan åkte jag ensam på journalistförbundets resa till Manchester City. Såg City-Tottenham som snopet nog slutade 0-0, mållöst är ju trist.
Men efter matchen hade jag en ofattbar tur. Spelarna brukade röra sig i gångar under stadion och på så sätt ganska obemärkt ta sig till sina bilar, eller till sina chaufförer.
Plötsligt såg jag en liten samling med folk som hade omringat en man, som visade sig vara Nicholas Anelka. Läget var helt lugnt, han skrev autografer och bytte några ord med sina fans. Också jag fick hans autograf. Undrar var jag lagt den. Om den dyker upp lovar jag visa den här.

Men tanken halsduken väckte var att kunde och vågade jag resa då, och även långt innan den här resan – så kan jag och vågar jag nu också.
Vem vet, en vacker dag flyger jag kanske i väg till Bolivia eller till Thailand eller till Australien.
Men jag kanske börjar med en Sverigeresa 😀