Då jag såg min bloggvän Kristallinas inlägg kom jag ihåg att jag också har en bild på rostkonst i mitt arkiv. Jag tog den i höstas i samband med en intervju för Nya Östis. Vi har en lokal konstnär, Torolf Eklöf, i Lovisa som är en hejare på att återanvända saker som andra slängt bort.
Vissa saker han gör används som prydnader i trädgården, men han har också tillverkat alla möjliga nyttoprylar av återanvänt material.
Jag har alltid velat vara mig själv och jag vill stå för det jag tror på. Hit hör den riktigt lokala journalistiken. Det som jag nu ganska långt jobbar med.
Nog för att jag gör annat också, men ungefär hälften av min arbetstid ger jag till ultralokala Nya Östis.
Nu känns det också skönt att jag får skriva om mitt jobb, här på min privata blogg. Hur jag trivs med det jag gör. Det har nämligen inte alltid varit självklart. Det fanns tider då jag blev ombedd att skriva om jobbet på en jobb-blogg och om det privata livet på min privata blogg. Jag fick INTE blanda ihop dessa. Inte ens fastän jag enbart ville skriva i positiv ton om mitt dåtida jobb.
Det är klart att jag förstår att det var personer som inte gillade min privata blogg, som kallade den hatblogg, som såg till att jag skulle kuvas.
Jag önskar innerligt att den tiden är förbi nu.
Låt mig bara få vara ifred. Låt mig skriva det jag vill. I synnerhet på min privata blogg, som jag vill att ska vara ett uppmuntrande forum.
Låt mig också få vara en refererande, saklig journalist i nyhetssammanhang. Och låt mig få skriva om marthor som handarbetar utan att förlöjliga mig för det jag gör.
För alla som följt min blogg i åratal, ni som sett vad jag skrivit på Facebook, ni som läst mina artiklar i olika tidningar – ni som på riktigt känner mig.
Ni vet vem jag är. Ni vet vilka värden står mitt hjärta nära ❤
Det vet jag själv också. Och jag tänker inte låta mig kuvas.
… det är ju trots allt ändå bara dryga två veckor kvar till julafton.
Jag har fått de första julkorten, långväga ifrån. Från andra sidan jordklotet faktiskt, och då är det bra att vara ute i god tid.
Posten i Finland har inte heller blivit överöst med rosor på senaste tid. Det är inte brev- och postbärarnas fel… utan något annat som haltar betänkligt i systemet.
De här kortet kom ändå fram och jag tackar för det. Har ett fadderbarn i Bolivia och fick hälsningar från henne via en tolk.
Och så hade vi julmarknad på torget i Lovisa i dag. Vädret var ganska grått och ruggigt. Jag delade ut ett femtiotal Nya Östis-tidningar där. Kul att prata med läsare och eventuella kommande prenumeranter.
Har tagit massor av julinspirerade bilder med tanke på tidningens paradsida den 22 december. I dag valde vi ut en bild av tolv, resten publicerar jag här på bloggen! Om det är just min bild som landar på NÖ:s parad inför jul vet jag inte, men det är kul att kunna bidra med förslag.
Skrev den här veckan med rätt kort varsel en kolumn till Nya Östis.
Jag grep tag i ämnet jul, eftersom tidningen kom ut den första december.
Eller rättare sagt skrev jag om de dygn vi har kvar till jul.
Om väntan på julen. Som jag önskar ska bli fridfull för alla.
Jag skrev också om det som många kallar ”klyschan-leva-i-nuet”.
Jag övar på att reflektera över det jag gör. Jag känner fingertopparna mot tangentbordet då jag skriver, och doften av hyacinten som letar sig från rum till rum.
När jag är ute och promenerar hör jag hur snön knarrar under skon, upplever isskorpan som brister då jag stiger på den.
– – –
Vinterns vackraste högtid är snart här. Låt din väntan på den blir fridfull. När julaftonen kommer ska vi inte vara slutkörda som om vi nyss spurtat i mål efter vårt livs tuffaste löptävling. Vägra stressa.
Och IKVÄLL är det dags för första avsnittet i Jul med Ernst.
Kan det bli mysigare?
Jo, förstås, om man INTE gillar Ernst.
Men ser ni – JAG gillar Ernst ❤
(ps. blev lite platt fall här…ser att Jul med Ernst börjar först 8.12…) 😀
Den här bilden på kalendern med bilder av Minna L Immonen tycker jag otroligt mycket om. Den ger mig riktig julstämning.
I dag skriver jag också en kolumn i Nya Östis som handlar om mitt sätt att se på livet just nu. Vad väntan på jul kan vara, för vi ska ju inte stressa.
För min egen del talar jag om att, så konkret jag kan, leva i nuet. Det låter som en klyscha, men många gånger är det lättare sagt en gjort att fånga stunden.
Och att vara tacksam för det vi har och får. Även motgångarna i livet.
… på fotografering i sovrummet.
Men den gamla stolen jag hittade på loppis fick bli nattduksbord.
Fortfarande är det viktigt för mig att sängen inte står fast mot någon vägg. Det finns en liten möjlighet att få ut den ännu mer mitt på golvet bara jag löst ”problemet med hyllorna” som inte visas på bild.
Och så där i övrigt är det NÖ- och KP-dag i dag. Har mycket att läsa i kväll!
Strök över adresserna på tidningarna och tycker att bilden på Nya Östis ser ut som en liten gris 😀
Det är ju knappt jag vågar säga det, i pur rädsla för att det ska knaka till igen…
Men knäet har blivit bättre. Det är i dag knappt två veckor sedan jag skadade det.
Tog cykeln till min mor som bor en dryg kilometers avstånd. Lämnade den där i vinterförvar och promenerade hem. Jag använder ett knästöd men har kunnat börja gå bättre i trapporna också.
Men behöver jag säga att jag är jätteförsiktig fortfarande?
Ön kallas Bornholm. Jag vet inte riktigt varför, jag lärde mig det faktiskt först i år – naturligtvis genom lokaltidningen Nya Östis.
Själv är jag född och uppvuxen i stadsdelen Garnison, men inte har jag tidigare hört någon tala om Bornholm 😀 Man lär sig så länge man lever!
… nästan i alla fall.
Det händer att jag drömmer om att resa bort nånstans.
Transsibiriska järnvägen måste bli av något tag, kanske på våren? Har en bekant här från Lovisa som kan tänka sig dela sällskap med mig. Jag tror att hon och jag skulle komma överens 🙂
En kryssning på Medelhavet skulle inte heller vara fy skam. Eller i Västindien. Men närmast vad jag just nu kommer en båtresa är troligen en färd över till Stockholm 🙂
Den här dagen började med ett jobb för Nya Östis. Trevliga människor och många riktigt små barn på plats!
Eftermiddagen har bestått av översättningsjobb och i kväll är det innebandy som gäller. Tors tredje match – hoppas det blir seger nu!
… och det får ta tid. Såsom så mycket annat i livet också måste få göra.
Jag talar om min bostad. Har bott här otroliga fem veckor och fyra dagar redan.
Sakta men säkert hittar saker sina platser, men ännu borde jag få hjälp med att flytta en del möbler där bara två armar och enbart mina krafter inte räcker till. Och hur ber man om den hjälpen utan att det här ska se ut som en desperat kontaktannons? 😀
Jag har en rymlig hall, men ett par kvadratmeter av dem är ”belamrade” med loppisgrejer. En sekretär, en liten byrå och en större skåp borde flyttas.
Jag hade lovat mig själv vara klar med all senast till sommaren 2017 så jag borde inte stressa 🙂 Men otåligheten i mig pockar på.
I dag har jag varit på en hantverksstafett i Kuggom traditionscentrum. Härligt med människor som värnar om gamla hantverkstraditioner, som gör sitt allt för att de ska leva vidare och för att slit-och-släng-samhället inte ska ta över. Mer om det senare i Nya Östis.
Jag har fått några nya arbetsuppdrag också. De är stimulerande och jag är tacksam ❤
Visade tidigare i dag hur det ser ut framför näbben på mig då jag jobbar vid datorn hemma. Så här ser det ut om jag vänder blicken till höger och inte har persiennen nedfälld.
Oftast jobbar jag ju hemifrån. För lokaltidningen Nya Östis och för olika andra uppdragsgivare. Jag tycker det är toppen att kunna göra så, känner mig privilegierad. Klart man ska ha disciplin för att få allt gjort, och jag anser att jag har det.
Får jag välja själv jobbar jag bäst med texter klockan 9-13.
Jag tror att många gärna skulle jobba på distans. Det där med fysiska arbetsplatser och låsta arbetstider, t.ex. 7 – 16 eller 8.30 – 16.30 känns förlegat.
Vad tycker du?
