Kan det bli somrigare?

Nej, det kan inte bli somrigare än det här. En fräsch efterrätt med bär och mascarpone. Klarblå himmel, en ljum bris från Lovisaviken, champagne och fina vänner.

Ja, vi var ett gäng ladies som inte hade kunnat träffas på några månader på grund av coronan. Nu fanns läge att sitta ute i en stor trädgård.

Värdinnan Päivi är en mästare på att duka vackert och servera som på bästa restaurang. Somliga har det där i ryggraden.
Jag är inte bra på sånt, att få allt vackert upplagt och att få allting bra tajmat.
En sådan tid hon hade lagt ner för att vi skulle trivas ❤
Det är klart att man måste gilla det man gör, då man tillreder mat och förbereder en fest, annars blir det ju bara stress och kaos.

En del av maten. Nypotatis, sallad, mozzarella med balsamico, tomat, räkor, kokt ägg, sill med mera.

Jag är tacksam för att jag har de här vännerna. Vi ses inte ofta men då vi ses har vi alltid lika trevligt.

Nya bostaden m.m.

Här kommer en del av min dag i bilder.

Omöblerat tillsvidare men det här ska bli mitt arbetsrum.
Omöblerat tillsvidare men det här ska bli mitt arbetsrum.

I det här rummet kommer jag att sitta och blogga i framtiden. Via min nya dator som jag köpt från Sverige och som anländer nästa vecka.

Här kommer ett matsalsbord, sex stolar, en soffa och en tv och that´s it.
Här kommer ett matsalsbord, sex stolar, en soffa och en tv och that´s it.

Ni får tänka bort de möbler ni ser på bilden för de är inte mina. Balkongdörren och alla fönster förnyas innan jag flyttar in. Bostaden är 73,5 kvadratmeter stor.

Den ska inredas i maskulin stil. Troligtvis inga gardiner, inget blommigt, inga pasteller, inte rysch och pysch. Avskalat och enkelt.

Bilder av sovrummet och köket kommer senare!

Här blev jag väl omhändertagen.
Här blev jag väl omhändertagen.

Fastän nya bostaden gör mig förhoppningsfull och jag ser fram emot att få inreda den helt i egen stil blev jag ledsen på eftermiddagen. Tårarna bara kommer. Terapeuten säger att det är helt normalt, det behövs inga särskilda anledningar till gråt. Ingen som säger något elakt.
Blotta insikten om att livet förändrats, att det jag trodde på inte längre finns, att den jag litade på svek mig.

Det har sagts till mig att jag inte ska gråta över ett ”karlskrälle” som gjort mig så illa.
För det första tycker jag inte om att man kallar mitt livs största kärlek ”karlskrälle” och för det andra är det lättare sagt än gjort att stänga av känslor.

På släktens sommarställe fick jag gråta och där fanns människor som tröstade mig.

En prydnad på gården.
En prydnad på gården.
Sommarens första nypotatis avnjöts i dag på sommarstället.
Sommarens första nypotatis avnjöts i dag.
Och grillad lax till.
Och grillad lax till.

Potatistjuven

Då gården för en stund var öde slog potatistjuven till.
Eller egentligen var det nog nypotatisarnas vän, grundaren av föreningen Också små potatisar är fina potatisar  som ryckte ut. Jag tyckte helt enkelt synd om dessa små bortglömda, mobbade potatisar. Jag såg hur de låg och snyftade i jorden och frågade ”varför vill ingen ha oss?”.

Jag kokade potatisarna åt maken, således gjorde jag många glada den här kvällen.

Någon dag inom en snar framtid finns det en ädel tanke om att jag ska baka små kakor. Sådana där som ser så fina ut i veckotidningens recept.
Jag lovar att visa en bild på hur de BORDE se ut och hur de BLEV att se ut då jag bakade dem.

Potatisar kan visst prata!

Det är märkligt hurdan effekt Adrian Debutsky har på mig nu då jag åter börjat skriva om honom så gott som på heltid. Han finns med mig överallt. Vad jag än säger, tänker och gör så är han där och kommenterar.

I dag undrade jag om nypotatisarna som jag köpte i torsdags ännu var i topptrim i dag. Jag hade tagit bort dem från plastpåsen eftersom några hade börjat fara illa där. Men bädden av hushållspapper kanske inte var så bra heller. Potatisarna hade mjuknat fastän jag inte hade kokat dem.

Jag tänkte att jag kan ju inte veta hurdana dom blir innan jag har gett dem en chans och kokat dem enligt konstens alla regler. Och när de små knölarna låg där i de kokande vattnet såg jag hur de log inställsamt mot mig. Vi är jättefina, hörde jag dem säga, och jättejättegoda!

Mannen som kunde tala med hästar har Adrian hört talas om. Han påminde mig också om kvinnan som kunde tala med en virkad tomte och kvinnan som talade med en tvättsvamp men kvinnan som hörde potatisarna tala var något nytt.

– Jag har ju i alla fall fantasi, sa jag. Och det behöver jag för att jag ska få dig att överleva i boken.