övergiven

Halva veckan har nästan gått

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

… och snart känns det att jag kan pusta ut lite. Besök hos fysioterapeut imorgon, massage på fredag efter fem veckors paus. Behövs verkligen. Ibland blir det paus av olika orsaker, nu grasserar jag influensor, bland annat.

Isande kallt i dag då vi planterade ljung på gravarna. Men skönt att få det gjort. Det är ju bara jag själv som måste gräva fram en varmare tjock tröja, klä mig i högskaftade vinterstövlar, skaffa en ny varm vinterjacka (har bara en kappa).

Kära pappa. Nästa år fyller du 100 år. Saknad har du varit länge ❤ Att du själv valde att lämna jordelivet, utan att lämna en förklaring har satt spår i mig.

Jag förstår nu som äldre varför jag skapat ett pansar kring mig. Jag blev övergiven då som 15-åring utan att veta varför.

Då jag blev övergiven för tio år sedan i samband med skilsmässan sa terapeuten att jag har all anledning att gråta. Jag undrade nämligen då varför jag grät så mycket. Varför tårarna aldrig tog slut. För i grund och botten hade jag ju det det bra ändå. Med tak över huvet, mat på bordet och ett jobb att gå till. Fastanställning på den tiden.

Terapeuten fick mig att förstå att jag tappert hade kämpat på, troligen inte sörjt färdigt, inte fått sorgen bearbetad efter pappas bortgång. Sedan ploppade allt upp på nytt då skilsmässan kom som en blixt från en klar himmel.

Efter det har jag troligen byggt ett skyddspansar för att inget och ingen ska kunna såra mig igen. Jag har varit ensam snart tio år och det har blivit naturligt att jobbet fyller min vardag från morgon till kväll.

Jag har ofta velat skriva om djupare saker än en massa ytligt tjafs. Men jag har tagit hänsyn till andra människor, och jag gör det fortfarande från fall till fall.

Men nu fick jag ur mig det här.

Minnen…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Allt har sin tid.
Och inget blir nödvändigtvis som man tänkt sig.

När jag fick höra att min sorg efter skilsmässan kräver minst ett år sjönk jag ihop som en pangad ballong…
Det var i början av maj… och jag såg framför mig hur jag skulle vara tillintetgjord och förkrossad och svullen i ansiktet av gråt hela det här året.

Vi har pratat mycket om det här med terapeuten.
Och vi kom fram till att det kan vara bra att man inom terapin är noga med att understryka att sorgen behöver den här tiden. Men att man också säger att sorgen ändrar skepnad.

Jag känner fortfarande, då och då, fysisk smärta i bröstet då jag slås av insikten av det som hänt. Bedragen. Övergiven. Dumpad.

Men med dagarna och månaderna har mitt liv fått ett nytt innehåll.
Jag ser att jag klarar mig själv. Jag känner att jag lever.
Och jag är mån om att göra bara det som känns bra för mig själv.
Samt att värna om alla de vänner som fanns och finns där för mig. De som tycker om mig sådan som jag är.

Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.
Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.

I dag lyssnar jag på musik av Niklas Strömstedt via Youtube. Orden går rakt in i mitt hjärta.
Ibland gör det ont, ibland känner jag ”så här är det – jag överlever”.

När jag nu städar hyllor i mitt nya boende, hyllor som fylldes av sådant jag inte hann sortera, känner jag både vemod och lycka. Vemod över det jag förlorat men lycka över alla minnen som ändå finns kvar.

I morgon är en ny dag

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Frukostbröd i morgon.
Frukostbröd i morgon.

… och då ska jag äta focaccia till frukost. Man får glädja sig åt det lilla i vardagen.

I dag har jag haft min fjärde ledsna dag på raken. Väldigt mycket ilska har kommit ut och många tårar har det blivit. Hade kunnat vattna grödorna med dem, men natten mellan måndag och tisdag kom det faktiskt ett rejält skyfall så det får räcka med det.

I dag hade jag en ganska lugn dag på jobbet, skrev lite sport, bokade en intervju för nästa vecka och startade onsdagens layout. Jag är tacksam för att jag har förstående kollegor, och några som kramar om mig och ja… till och med bakar en kaka!

På eftermiddagen kollade jag läget i nya bostaden där renoveringen ännu är oavslutad. Men gården har i alla fall fått ny asfalt nu!

Kvällen avslutades med sista avsnittet av Allsång på SVT i goda vänners lag.

I dag har jag fått en del fin respons på min blogg. Både i kommentarsfälten och via sms. Så även om jag ibland har en känsla av att jag är knäpp som öppet skriver om mitt liv, känner jag också att det jag skriver om berör många.

Jag vill aldrig nånsin undertrycka mina känslor. Och om jag i dag eller i framtiden kan hjälpa någon annan olycklig människa som tvingas gå igenom något liknande som jag de senaste månaderna – då vill jag finnas där. Jag kan lyssna, stödja och förstå för jag vet vad det innebär att bli övergiven.
Kanske jag i framtiden kan bli en stödperson.