Stora dåd i liten stad

Helt fantastiskt sensommarväder fick vi bägge dagarna under Lovisa Historiska Hus. Vi tog en liten paus på Ölvins gård och där var det nästan fullsatt fastän extra bänkar och bord placerats ut.

Jag beundrar alla som renoverar gamla hus, men också de företagare som sliter från arla till särla. Hur kan man förbereda sig inför en invasion på tiotusen personer? Då man inte vet om det kommer att vara sol eller regn? Inte för att alla tiotusen besöker just den här krogen, men ändå.

Den anrika sommarrestaurangen Kapellet håller på att återfå sin forna glans. Efter att restaurangverksamheten upphörde för ett antal år sedan har byggnaden dels förfallit, dels genomgått ett antal mindre lyckade ”renoveringar”.

Men nu, i Airi Kallios ägo, händer sådant som är rätt för byggnaden. Tänk att det finns människor med sådan ork och entusiasm. Någon som brinner för det här med att bevara gamla byggnader, och bygger hon om är det för att huset så småningom ska se ut så som det gjorde i början av 1900-talet.

Under LHH-dagarna fanns det här mysiga caféet i Kapellet. Här såldes också t-shirts, muggar och annat smått och gott till förmån för renoveringsarbetet.

Ett gammalt piano som fått en glasdisk ovanför tangenterna fungerar bra som bardisk eller bord.

Det görs alltså många stora dåd i en liten stad vid Finlands södra kust.

Ventimiglia, dag sex

Längs den här kusten har vi åkt, både västerut och österut. I onsdags tog vi tåget till Ventimiglia i Italien.

Utsikt från tågets fönster. En stor del av turen går nära vattnet. Här ser vi Monaco, längst till vänster tunneln där Formel ett-bilarna brukar susa fram.

Guuben utanför tågstationen i italienska Ventimiglia.

Blomsterprakt vid en gata i Ventimiglia.

Vi tog en liten promenad längs  en strand i Ventimiglia. Den bestod av sand och stenar, och var inte lika packad som den långa stranden längs med bulevarden i Nice är.

Mellan sandstranden och staden hade det bildats en liten lagun av havsvatten.

Vi har haft utmärkt väder. Sol alla dagar, nästan stekande varmt. +38 i solen var det i onsdags, +28 i skuggan enligt temperaturmätarna utanför apoteken. Helst vandrar man i skuggan och längs stränder där det fläktar friskt.

Så här kan man parkera i Frankrike utan att kalabalik uppstår. Ingen som höjer på ögonbrynen, inga poliser som lägger sig i, inga arga bilägare.

Och underhållningen är minst sagt varierande längs strandbulevarden i Nice. Visst är det här pianot på hjul underbart?

Kompa med Carillo

Då jag lämnade jobbet i dag strax före fem hade jag lite svårt att ta in det faktum att jag nästa gång har arbetsdag tisdag 10 april. Det vill säga om drygt sjutton (17) dygn.

Jag spatserade i väg till min pianolektion och Kalle lärde mig hur man kompar på piano. Eller grunderna till det ska vi väl säga. Det var roligt att få lära sig något nytt, att få anta en ny utmaning efter att i två månaders tid ha plinkat ”Du ska inte tro det blir so-ooo-mmar” (Idas sommarvisa). Så nu är det Åsa Jinders och Cajsa-Stina Åkerströms ”Av längtan till dig” som gäller.

Men innan jag sätter mig ner vid pianot här hemma skålar jag med mig själv.
Efter några klunkar Carillo Compar Carita säkert Cajsa-Stina hur Coolt som helst.

Nu far jag mot Nordpolen

Jag är en sådan där ganska typisk on- eller off-människa. Med det menar jag att jag ofta går in med full entusiasm för något, tills jag tröttnar. Promenadbandet var en sak. Då jag tröttnade sålde jag det och köpte ett piano i stället. Som någon kallade pulka 🙂 På det har jag inte tröttnat än. Segar mig långsamt, långsamt framåt. Målet är att kunna spela något stycke utöver ”Idas sommarvisa” i slutet av maj.

Just nu har jag biblioteksperiod. Efter att inte ha satt min fot där som privatperson under ett par år ränner jag nu där minst en eller två gånger i veckan. Lånar pianonoter och äventyrsböcker.
Efter att ha gjort fem skeppsbrott på en långseglats beger jag mig nu mot Nordpolen. Bort från slask och blask. Ska det vara så ska det vara – antingen rejäl vinter eller rejäl sommar!

Ska ut på äventyr

I dag har jag övat en timme på pianot. Lånade från bibban ett häfte med noter, Carl-Bertils Agnestigs ”Vi spelar piano”. Först nu ser jag att det är del II, men jag klarade faktiskt av att med bägge händerna  spela Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Jag gör så att blommorna blommar”. Låt pukor och trumpeter ljuda!
Om det gick 100 procent rätt till vet jag inte men det lät helt bra. Ska kolla med pianoläraren på fredag 🙂

Men för att det inte bara ska bli stilla plink med snälla visor på pianot dagarna i ända lånade jag också en annan bok.
Jag älskar att läsa om andra människors resor och strapatser. Originalet om Kontikis resa var fin – tänk att dom klarade sig! Stig Lindgrens ”Mina fem skeppsbrott” börjar såhär:

Plötsligt hördes en våldsam duns. Jag blir klarvaken, det är mitt i natten. Jag förstår omedelbart vad som hänt och skriker ”jävlar” ut i mörkret. Det är fasansfullt. Kölen slår hårt emot någonting där det bara borde vara fritt vatten.

Precis vad jag behöver, en äventyrlig resa där jag själv kan sitta trygg med boken i handen. Jag älskar gamla svartvita ritade kartor med streck som visar var seglatserna gått eller var äventyrarna tagit sig fram på andra sätt.
Och Lindgren har ritat en stjärna på varje ställe där han lidit skeppsbrott. Kan det bli mer spännande?

NÅGON har köpt ett piano…

Jag kan se framför mig hur vi möts i trappan, grannen och jag.
Hördu” säger grannen ”har du hört någon som klinkar på ett piano?” Jag skakar på huvudet. Nej, jag har inte hört något, jag är ju sällan hemma, ni vet… jobbet tar all min tid. ”Ja, jag hörde i alla fall här om kvällen ett evigt plinkande, skalor upp och ner, fram och tillbaka – men man måste väl öva kan jag tänka mig… kanske det är barnen i B-trappan… och det är ju alltid bättre att dom spelar piano än att dom sparkar gamla tanter på stan. Nåväl, sedan upphörde klinket och en stund hörde jag riktigt vacker musik. Kanske det var pianoläraren som visade hur det SKA låta, du vet… så där som i SÅ SKA DET LÅTA på tv:n.” Jag rycker på axlarna och säger att jag inte har en AAANING om vem som köpt ett piano. Nå, nog vet ni ju att det var jag som övade skalor och att pianot spelade självt då det lät vackert, men en mulen dag ska nog också jag kunna göra det. Är på god väg med Beethovens nionde symfoni och ett par egna kompositioner. Och jag HAR hörlurar som jag lovar använda.

SÄLJES promenadmatta, KÖPES piano

Tvillingen är impulsiv. Börjar med mycket men avslutar sällan ens hälften av allt det där. Jag köpte en promenadmatta av märket Attract i april 2010 och såg fram emot hur jag skulle gå på den i väder som väder. Att jag sedan inte kunde ta ett enda joggingsteg på den var en liten besvikelse. En promenadmatta är just det – en promenadmatta. Effektiv i sig nog men inte till hundra procent vad jag hade väntat mig. Därför säljer jag nu mattan för 250 euro. Som ny kostade den 460 euro och jag har använt den uppskattningsvis femton gånger. Ett år och två månader återstår av garantitiden.
Då mitt nya intresse är piano vill jag sälja min matta och köpa ett piano i stället. Är du intresserad av att motionera på en matta inomhus eller känner du någon som vill köpa en så gott som oanvänd sådan till ett mycket facilt pris – meddela mig!

Robert Wells, dags att se upp!

Någon lektion måste ju ha varit den första också för Chopin och för Robert Wells. Alla är vi barn i början. Vi börjar med att lära oss vad helnoter och halvnoter är, fjärdedelsnoter, åttondedelsnoter, taktslag och pauser. Vi spelar skalan och Gubben Noak och snart är bägge händerna med och vi tänker hurraaa, det är inte alls svårt det här!
Jag ser ju framför mig hur jag snart spelar Für Elise, med slutna ögon, låtsas att jag är Ray Charles eller Stevie Wonder. Siktar jag mot stjärnorna kanske jag landar i en trädtopp.

Viidenkympin villitys?

Vad månne Viidenkympin villitys skulle kunna heta på svenska? Jag har inte drabbats av de grå tinningarnas charm, för det är väl bara karlar förunnat att drabbas av det? Och jag vill absolut inte påstå att det är frågan om någon ålderskris – någon noja jag drabbats av för att jag snart ska fylla femtio.
Det var på en begravning i början av december som en ung släkting spelade så vackert på piano. Han hade lärt sig stycket via internet, och jag har själv kollat på Youtube, det finns hyfsade kurser / tips / vägledning där.
Jag har alltid tyckt det låter fint då människor spelar piano. Jag skulle också så gärna vilja… kunna…
Nå men då så! Om jag vill lära mig spela piano finns det väl bara ett sätt att ta till? Privatlektioner. Sagt och gjort – jag kontaktade stadens nya musikskola och i dag ringde läraren upp mig. Passar det med en första lektion fredag 27.2 klockan 17.15?
Javisst! Och lite mer än det – jeeee jeee jeeee!!!