rusk

Skyltsöndag, 15 januari 2023

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

Här behövs ingen översättning, för allt är översatt 🙂 Det är dags för skyltsöndag igen, och många är med. Länkar till dem hittar du här hos bloggvännen BP som förvaltar den här utmaningen.

Kan det bli värre väder än det är nu, tänkte jag då jag i ett arbetsärende gick till Hörnans postlåda. Det snöblandade regnet låg ibland vågrätt i luften då det blåste. Avbrutna kvistar och grenar överallt. Vatten som forsar, snö som blivit is. Stora snöhögar finns kvar ännu där de plogats ihop av snöröjarna tidigare i december och januari.

Nåja, visst kan det bli värre. Om det är minusgrader och snön vräker ner…
Solen verkar också ha blivit så skrämd att den gömmer sig totalt nu.

Jag tänkte att jag skulle ta min promenad medan det var ljust på dagen. Har aldrig varit rädd i mörkret, väljer alltid gator med belysning.

Men just i dag såg jag i ögonvrån hur någon hastade över gatan alldeles i närheten av mitt hem. Det var en man, i bruna eller grå kläder, kanske i samma längd som jag, ganska mager. Han upprepade två ord på ett språk som jag inte förstod. Det lät som ”manjaaa, maania” (redigerat 21 jan, då så många undrade varför jag blev rädd för ett främmande språk…)

Det kändes obehagligt, så jag stannade inte och tittade inte på honom. Såg sedan hur han försvann vidare längs Östra Tullgatan medan jag gick mot kyrkan.

Efter det här hade jag ju ögon i nacken. Mitt på ljusa dagen blir jag stannad av en främling och jag visste inte vad han ville. Tänk om han hade dragit fram en kniv och velat råna mig. Där fanns inga andra mänskor i närheten just då, sånt busväder som det var.

Från Hörnan skulle jag till bankomaten och där kastade jag också oroliga blickar över axeln. Efter det sneddade jag över torget till apoteket, hela tiden med mannen i tankarna. Vart tog han vägen?

Jag hade tänkt gå en lite längre runda men nu blev det bara 2400 steg i ruskvädret och efter det här kollar jag nog noga vilka personer som rör sig på samma gator och hoppas att det också ska vara andra i rörelse än bara jag. Någon som kan hjälpa mig om jag blir överfallen.

Jag har kanske lite extra livlig fantasi, men det där kändes inte alls roligt… Mitt på ljusa dan.

Att välja fokus, skratta eller gråta

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Bilden är en detaljstudie från pusslet jag håller på med. Det finns mycket symbolik i den 😀

Då man jobbar som journalist på en tidning, eller specifikt som chefredaktör, är det inte ovanligt att utomstående försöker påverka tidningens innehåll.

Häromdagen blev jag uppringd av en person som jag direkt kände att hade ställt sig på en piedestal och bokstavligen tittade ner på mig. Jag var nog en sådan som hen inte hade velat röra vid ens med en tång. Sättet hen uttryckte sig på gjorde mig egentligen mållös. Varför var det så svårt för hen att uttrycka sig sakligt och vänligt?

En halvtimme efter samtalet kunde jag skratta gott åt alltsammans. I dag berättade jag om händelsen för en kollega och vi konstaterade att det är bäst att bara skratta bort den här sortens påhopp.

Jag kan alltså välja fokus. Vara glad över det jag har eller bli förbannad på detaljer.

Hade jag varit av den purkna sortens människor hade jag blivit sur och rusat tillbaka till livsmedelsaffären där jag köpte den här buketten i dag Här fanns nämligen en vissen ros, och priset var inte nedsatt.

Men nu valde jag istället att glädja mig över de blommor som ännu levde och var förhållandevis fina 🙂 Den vissna rosen slängde jag bort.

Vädret hade jag också kunnat vara sur på. Det har regnat och blåst, varit råkallt och dystert.

Men snacket med kollegan jag nyss nämnde gjorde mig glad. Tänk så lite det behövs 🙏 Att man råkar på en positiv person då man som mest behöver det. Alla triviala vardagsbekymmer försvann som om jag slagit med ett trollspö i luften 😎

Kanske Mumin kan pigga upp mig

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Under en av pauserna på Åbo-resan köpte jag det här ljuset.

Det är tillåtet att vara deppad ibland. Även om jag samtidigt tänker att jag har det bra med tak över huvet, mat på bordet och ett jobb.

Ute är det jämngrått, fortsättningsvis. Det regnar och det blåser, vattennivån stiger.

Tor förlorade en viktig match i Åbo i går. Det gör mig också ledsen fastän idrott inte är hela livet.
Laget gjorde en fin upphämtning från 6–3 underläge till 6–5, men det räckte inte riktigt till.

Marina trummar.

Kanske viktigast ändå att sätta fokus på hur roligt vi har på våra supporterresor. Jag hoppas de fortsätter i någon mån även om det skulle gå så illa att vårt lag faller till division två 😦 …

Min uppgift var att sköta vår berömda brandsiren.

Gråväder och ordet hen

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

Mest grått har det varit i dag, och kallt också. Blött och bara +9 grader.
Då är det bra att det finns sommarminnen, bilder att plocka ur arkivet.

Skärgårdsvy i Lovisa.

… och att snart börja packa inför läsarresan till Italien. Under resan blir det också besök i Frankrike (vi landar där och lyfter hemåt från Nice), bland annat ska vi besöka Monaco.

Resebyråns foto av Monaco från vårt resebrev.

Dagen har gått i jobbets tecken, enligt normala rutiner med texthantering, mejl och sånt.

I går diskuterades ordet HEN i Sveriges tv. Somliga gillar det, andra inte. Det slog mig att vissa människor i Sverige förknippar ordet med sexualitet.

I Finland är ”hen” ett ypperligt ord, tycker jag (alla tycker INTE lika här)… men för mig har det mer med översättningar att göra.

I finska språket betyder ”hän” både hon och han. Om en nyhetstext om t.ex. ett rattfyllo ska översättas vet vi inte alltid om föraren var en kvinna eller en man. Då använder vi ”hen”. Ibland står det dock ”nainen ajoi ylinopeutta” (kvinnan körde för fort) eller ”mies puhalsi 2,5 promillea alkometriin” och då vet vi att det är frågan om en man (mies).

 

Tisdagen i bilder

~ Carita Liljendahl ~ 29 kommentarer

Bjuder på en liten bildkavalkad i dag. Tänker ofta på min bloggvän BP, hon vågar fotografera nästan vad och vem som helst. Jag kände mig på något sätt som en spion då jag inspirerades att göra samma sak. Hörde att någon klippte gräset i närheten av huset där jag bor.

Han kom körande längs den cementerade gången…

Jag tänkte också att den där lilla plätten behöver man väl inte sådär stor gräsklippare till att ansa. Men allt har sin förklaring.

Jobbet fortsätter.

Han bytte till en handjagare och jobbet fortsatte. Då hade det ännu inte börjat regna.

Regn och rusk men fina färger i alla fall.

Den här bilden tog jag i all hast med mobilen då jag stretade hemåt i regnet och blåsten. Det var en kamp, med kameraväskan på ena armen och varor från affären på den andra, och ett paraply som hela tiden försökte vika sig avigt.

Almska Gården, ett fint utställningsutrymme. Här är allt inte klart ännu, vernissage firas på lördag.

Ett roligt jobb har jag i alla fall. Då jag skriver för lokaltidningen kan det handla om allt från kommunalpolitik och marknader till sport och konst, om nya företag som etablerat sig, om sånt som händer på daghem och skolor eller på kärnkraftverket 🙂

En av favorittavlorna på dagens utställning, den skulle platsa och passa hemma hos mig!

En sorteringens dag

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Vad gör man en dag då det mestadels regnar? Dripp dropp och de sista envisa löven ramlar från träden.
Ja, inte suckar jag i alla fall över regn och rusk eller över den allt mer mörkare period vi har framför oss.
I stället är jag glad för en halv ledig dag och ser fram emot Nya Östis alltid lika givande redaktionsmöte.

En stor del av förmiddagen har jag ägnat åt att sortera mitt bildarkiv och bränna bilder på en cd. Otroligt skön känsla då flera hundra bilder kunde raderas från tillfälliga mappar på datorns desktop 🙂

En av höstens arkivbilder. Gräs trotsar sten, under infartsbron i Lovisa.
En av höstens arkivbilder. Gräs trotsar sten, under infartsbron i Lovisa.