Då man jobbar som journalist på en tidning, eller specifikt som chefredaktör, är det inte ovanligt att utomstående försöker påverka tidningens innehåll.
Häromdagen blev jag uppringd av en person som jag direkt kände att hade ställt sig på en piedestal och bokstavligen tittade ner på mig. Jag var nog en sådan som hen inte hade velat röra vid ens med en tång. Sättet hen uttryckte sig på gjorde mig egentligen mållös. Varför var det så svårt för hen att uttrycka sig sakligt och vänligt?
En halvtimme efter samtalet kunde jag skratta gott åt alltsammans. I dag berättade jag om händelsen för en kollega och vi konstaterade att det är bäst att bara skratta bort den här sortens påhopp.
Hade jag varit av den purkna sortens människor hade jag blivit sur och rusat tillbaka till livsmedelsaffären där jag köpte den här buketten i dag Här fanns nämligen en vissen ros, och priset var inte nedsatt.
Men nu valde jag istället att glädja mig över de blommor som ännu levde och var förhållandevis fina 🙂 Den vissna rosen slängde jag bort.
Men snacket med kollegan jag nyss nämnde gjorde mig glad. Tänk så lite det behövs 🙏 Att man råkar på en positiv person då man som mest behöver det. Alla triviala vardagsbekymmer försvann som om jag slagit med ett trollspö i luften 😎
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vad skönt att du kunde skratta. Ibland kan jag inte det, utan fastnar och gör det ännu värre för mig själv. Då behöver man någon som kan hjälpa till att ge distans till det hela.
Ha en fin onsdagskväll!
Ja, det var den hjälpen jag fick i dag. En person som såg på allt utifrån.
Jag hade själv då redan i och för sig förstått att surpuppan hade en dålig dag och problem med allt från attityder till empati.
Ingen förmåga att lyssna på annat än sin egen röst heller?
Men jag vet – även jag har lätt att fastna i sånt där då jag fått skäll.
Kram!
Läcker bild på pusslet:-)
Nu är ju du och jag rätt olika som människor. Är rätt så säker på att jag hade käftat med den osympatiska uppringaren. Sådana personer ska liksom inte ”vinna” och göra livet surt för andra.
Vad gäller buketten, så hade jag nog lämnat tillbaka den om affären låg nära mitt hem. När jag var yngre svalde jag till exempel undermåliga maträtter på restaurang, eller vissna blommor. Men med åldern har jag lärt mig att klaga. Jag menar mat och blombuketter är ju långt ifrån billiga, så då vill jag få valuta för pengarna.
Dålig mat brukar jag klaga på numera, men den här buketten var en petitess. Det finns så många surpuppor i dag, som tycker man ska klaga och gå an. I det här fallet brydde jag mig inte fastän en ros var vissen.
Käftas kan jag vid behov, men det suger oändligt med energi. Egentligen är det ju surpuppan som har problem, så jag kan rycka på axlarna och tänka ”har du inga större problem i världen så oj-oj…” 😀
Förstår ändå hur du resonerar kring att få valuta för pengarna.
Heja dig Carita! Som kunde vända på det hela och istället glädjas.
Tack! Jag fick så stark inspiration av en kollega i dag att jag lyckades vända allt det negativa till nåt bättre. Stöd är ju vad en människa behöver, det är lätt att sjunka ner i grubblerier då hen bor ensam 🙂
Bra att du inte blev uppjagad av den otrevliga personen. Har lärt mej att ta det lugnt vid dessa tillfällen. Buketten är säkert fin utan den vissna rosen.
Kramar från oss
Ja, det är bäst att sova en natt – tänka över saken, att man inte svarar i all hast nåt surt åt nån.
Många kramar till dig och Minton!
Det betyder så mycket hur man framför saker. Du kanske känner människan från för och då var bara taskigt, men det kanske var nån som var otroligt nervös av att prata med dig och därför lät som om den satt på hög hästar.
Bra att du kunde skratta åt det hela. 😆
Personen som ringde känner mig inte personligen.
Jag vet vem hen är, men just för att vi inte vet så mycket om varandra borde båda ha försökt vara hövliga.
Tja, jag försökte – men det finns gränser – jag vill inte heller huka mig 🙂
Bra resonemang.
❤