Självmord blir trauman som många personer bär med sig sitt liv ut. De formar generationer av människor. Så många som har drabbats på olika sätt, och ändå upplever jag att det här är något vi fortfarande håller tyst om. Kanske det på något sätt är förenat med skam.

Alla har sina orsaker att inte prata om nära och kära som fattat beslutet om att ta sitt liv, och det får vi acceptera och respektera. Alla har sitt personliga sätt att sörja och bearbeta sorgen. Så ska det få vara.

Jag har valt att tala om det här alltid då det är möjligt. Men jag möter ju också människor som inte vill ta del av andras erfarenheter på detta plan. Då får jag förstå det och hålla tyst.

Sedan finns det tack och lov även människor som stöttar och som gärna sätter ord på sina känslor. Vare sig de upplevt det hemska själv eller inte, men som på något sätt ändå varit med om det som för alltid lämnar spår i vårt innersta. Det finns ju så många frågor vi aldrig får svar på. Men man lär sig leva även med dem.

Pappa ❤ Du är älskad och mycket saknad ❤ Du och mamma gav mig mitt liv, och jag är tacksam för de femton år jag fick tillsammans med dig. Vi ses nån gång igen, nånstans.