Efter tio förluster som inledning i Inssi-Divari förstår ni att också måndagen känns glad för en supporter. Första segern kom igår på bortaplan mot M-Team med siffrorna 6–7, och när jag vaknade i morse var det inte bara en dröm jag kom ihåg 💙💛

Här intervjuas Andreas Hietala i första matchpausen. Ställningen var då 3–1 till hemmalaget. Lovisapubliken fick beröm för att alltid ställa upp, i stora skaror även på bortaplan.

Jag var tydligen så darrig efter matchen att alla bilder blev suddiga då jag försökte föreviga stunden när laget tackade oss supportrar.

Fler än en gång har jag ju undrat vad det är som får mig att åka på match efter match. Har följt laget sedan 1999, så det blir ju 26 år i år. Sällan har vi förlorat tio matcher på raken, men inte ens det får mig att ge upp. Det är ju i de här tyngsta stunderna som laget behöver sina fans allra mest. Och när det sedan äntligen blir seger smakar den otroligt gott!

En av tränarna kom också fram till oss och vi hurrade tillsammans och han ropade ”Taas voitettiin” (åter vann vi) – och det stämmer egentligen riktigt bra, för i år har vi vunnit många matcher. Speciellt en del riktigt viktiga i våras. Den här säsongen har börjat sämre på högre nivå, men visst var det så att vi åter vann 😂

Att det blir hjärtklappning och känns som om man hade sandpapper i munnen när det är som mest spännande – det hör till. Och jag som inte brukar gasta så mycket skrek nu för full hals. Det blev en del ”buu” åt domarna som för det mesta pekade åt fel håll, men jag hojtade inga fula ord. Och jag visste att tv-kamerorna den här gången var riktade så att jag syntes i publiken så det gällde ju att inte visa ett visst finger eller att peta sig i näsan eller göra något annat opassande heller.