självmord

Fars dag med besök på kyrkogården

~ Carita Liljendahl ~ 38 kommentarer
Ganska många tända ljus på gamla kyrkogården, fastän det inte syns så bra på bilden. Det är fars dag i Finland i dag. Min pappa har varit borta sedan 9.4.1978, en dag som för alltid är etsad i mitt minne. Pappa bestämde sig då för att han inte orkade leva längre. Jag skulle fylla 16 år följande månad.

Självmord blir trauman som många personer bär med sig sitt liv ut. De formar generationer av människor. Så många som har drabbats på olika sätt, och ändå upplever jag att det här är något vi fortfarande håller tyst om. Kanske det på något sätt är förenat med skam.

Alla har sina orsaker att inte prata om nära och kära som fattat beslutet om att ta sitt liv, och det får vi acceptera och respektera. Alla har sitt personliga sätt att sörja och bearbeta sorgen. Så ska det få vara.

Jag har valt att tala om det här alltid då det är möjligt. Men jag möter ju också människor som inte vill ta del av andras erfarenheter på detta plan. Då får jag förstå det och hålla tyst.

Sedan finns det tack och lov även människor som stöttar och som gärna sätter ord på sina känslor. Vare sig de upplevt det hemska själv eller inte, men som på något sätt ändå varit med om det som för alltid lämnar spår i vårt innersta. Det finns ju så många frågor vi aldrig får svar på. Men man lär sig leva även med dem.

Pappa ❤ Du är älskad och mycket saknad ❤ Du och mamma gav mig mitt liv, och jag är tacksam för de femton år jag fick tillsammans med dig. Vi ses nån gång igen, nånstans.

Trees on Tuesdays, del 32, och vad förändrade mitt liv

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Ett minne från maj månad i Kajsaniemiparken i Helsingfors. Nu när löven har gulnat och de flesta har singlat ner till marken kan det vara skönt att påminnas om att det kommer en ny vår 😍

Orsakullan har en bloggutmaning varje månad. För varje dag finns några ord, en kort mening, och vår uppgift är att berätta mer kring dem. För den femte oktober gäller ”Berätta om en händelse som förändrade ditt liv”.

Jag väljer två av de största jag kommer att tänka på i dag.
Den ena var då min pappa valde att ta sitt liv när jag var bara femton år gammal. Hur allt detta påverkat mig har jag svårt att själv beskriva i korta ordalag. Men helt klart är det att det var en traumatisk händelse i en ung persons liv.

Att min man ville skiljas 2014 blev den andra chockartade upplevelsen efter sexton år tillsammans. Med facit på hand tycker jag att jag trots allt klarade den bra. Det krävdes nästan två år att så att säga komma på fötter igen, men efter det har ju mycket hänt. Jag sade upp mig från en fast anställning, blev företagare och medarbetare på Nya Östis där jag senare valdes till redaktionschef, och sedan augusti 2019 är jag chefredaktör.

Men visst hade terapeuten rätt, jag gick hos henne 2014-2015. De här två händelserna har påverkat mitt liv. Känslan av trygghet har försvunnit två gånger då två personer som stått mig mycket nära valde att lämna mig.

En skugga av mig själv? Ja, det visar den här bilden tagen i söndags. Men annars tycker jag inte att jag är bara en skugga av mig själv. Allt som händer oss i livet formar ju oss på ett eller annat sätt.

Jag är den jag är och glad för varje dag jag vaknar, är någorlunda frisk och kan dela mitt liv med de personer som nu står mig nära. Vi ska vårda våra relationer ❤

Våga dela med dig

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Om du är bekymrad över något, om du är ledsen, känner dig mobbad, missförstådd eller annorlunda. Då kan det kännas som om du är absolut ensam i hela världen med ditt problem – men det är du ju inte.

De senaste dagarna har jag läst många bekymrade inlägg på Facebook av vänner till bland annat unga som tagit livet av sig. Det SKA inte behöva gå så långt, att det sista ropet på hjälp är ett självmord som inte gick att avstyra.

Sitt inte ensam med dina bekymmer.
Sitt inte ensam med dina bekymmer.

I programmet Efter Nio talade Jani Toivola i måndags om sin nya bok. Här finns en del av det han sade i artikelform. Bland annat säger han ”Livet handlar inte om att hemlighålla, trycka ned saker och vara ensam. I samma stund som jag berättade kände jag mig otroligt lycklig och lätt”.

I tv-programmet sa Toivola att tystnad ofta beror på rädsla för vad andra ska tänka. Många försöker skydda andra genom att vara tyst. Inom alla familjer finns det något man aldrig talar om.

Men han talar också om vikten av att kunna hålla tyst i vissa sammanhang och att vara en bra lyssnare. Det där med att man är öppen och berättar om hur man känner sig är ju inte alls samma sak som att pladdra hejvilt och särskilt inte att skvallra om eller förtala andra.

Jag har fått höra från många håll att jag inte ska vara så öppen på min blogg. Själv har jag ändå fått så mycket bra gensvar här och så många pushar framåt att de lätt övervinner de få sura påhopp som kommit genom åren.

Trettiotre år sedan pappa dog

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det är trettiotre år, sex månader och fyra dagar sedan min pappa valde att göra slut på sitt liv. Jag skulle fylla sexton den våren.
I början, under flera års tid, tänkte jag på honom varje dag. På trettioårsdagen efter hans död grät jag massor. Som om sorgen, insikten om att han är borta för evigt, kom ikapp mig först då.
Jag har aldrig känt hat eller ilska över hans beslut. Men ledsen och besviken har jag varit. Det blev ju så många varför obesvarade.
Tiden läker väl inte alla sår, men minnen bleknar. Man lär sig leva med det som hänt och jag har ju många väldigt fina minnen kvar av pappa. De försvinner aldrig.
I dag gjorde mamma och jag hans grav höstfin. Jag tycker inte det spelar så stor roll när man går till gravarna. Man går då man känner för det. Inte för att andra ska se om där är blommor eller ljus.
Pelargonerna var ännu så pass fina att vi inte tog bort dem. Ljungen är ny. Och vem vet när snön kommer och täcker alltsammans.
Kyrkogårdar är fina. Jag tycker om att gå där, sådana dagar då jag inte har bråttom. Och jag pratar gärna om, samt med, min pappa. På det sättet lever han vidare.