självständighetsdag

Självständighet och frågor om HEM

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Tre teman i dag. Allvarsord i början och mer lättsamt mot slutet.

1) Finlands självständighetsdag firas i dag. 108 år av frihet är inget som kan tas för givet då vi har en aggressiv granne i öst.

2) Kalenderbilden, det vill säga Caritas blogg-adventskalender.

3) Elisas fredagsfrågor som jag faktiskt glömde bort igår 😨- ett bevis på att jag haft för mycket på gång. Men ibland blir det bara så.

Tände ett ljus för min morfar som jag aldrig fick träffa. Han stupade i mars 1940, exakt datum kanske inte är känt. Kroppen hittades aldrig. Detta präglade förstås min mormors liv då hon blev ensam med fyra barn, tre pojkar och en flicka (min mor).

Det är ju inte 108 år sedan kriget som utkämpades då, men vi kämpade i slutet av 1930-talet för att få behålla vår frihet från 1917. Det är inte så väldigt länge sedan.

Nu är Ukraina i samma situation. Kämpar för att få vara ett fritt land. Jag blir så bedrövad när jag tänker på de eftergifter Ukraina förväntas göra, ge områden ifrån sig. Det tvingades Finland också göra, så därför känns det illa.

Och idag kan ingen vara säker på vad Ryssland hittar på. Jag tycker inte illa om ryska folket, det är bara deras ledare jag inte litar på.

Jag hade frilansjobb när Lovisa stad firade självständighetsdagens fest på Societetshuset idag.
Efter musik, tal och sång och årets kulturpris, som gick till Loviisan Teatteri (finska lokala teatern) fick vi kaffe och bakelse.

Och ikväll ska jag förstås se på slottsbalen där presidentparet Alexander Stubb och Suzanne Innes-Stubb tar emot sina gäster. Tradition!

Adventskalenderns bild i min blogg, lucka nummer sex. En tomte, några vackra julgransbollar och lampor som finns på en vägg i lokala restaurangen Fylla. Fint, tycker jag!

Och så till Elisas frågor, som har temat HEM.

Var utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till?
Om jag blev tvungen så kunde grannstaden Borgå duga, för där kan man tala svenska och den ligger nära Lovisa. Stockholm, och då Täby, är också kärt, men så mycket har förändrats där sedan 1998 att jag antar att jag inte skulle trivas på samma sätt mer.

Var låg ditt första boende?
Då jag var barn, i stadsdelen Garnison vid Kuhlefeltsgatan. Men när jag flyttade första gången var det till mormors övre våning i stadsdelen Antby.

Vad kan du inte kompromissa med gällande standard?
Innetoalett med rinnande vatten och dusch är det ju trevligt att ha.

Vilken typ av område trivs du bäst i?
Småstad där det är lummigt och nära till havet.

Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag?
Öppet hav vid solig strand 🙂

    Självständighetsdag, del 2

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    I dag har det varit kransnedläggningar vid många hjältegravar runtom i landet. Så också vid Pro Patria-minnesstenen i Lovisa. En stark tradition i mitt kära fosterland. Här har också Lovisa Tor lagt ner en krans, bland många andra föreningar. Symboliskt känns det inte minst för att Tors färger gult och blått är samma som Ukrainas. Och Ukraina genomlider nu det som Finland har gjort under många år på 1900-talet.

    Morfar föddes i januari 1903 och hans dödsdatum blev 14.9.1940 då han var 37 år gammal. Han stupade i kriget, eller försvann i alla fall på något sätt. Kroppen återfanns aldrig.

    De fina lyktorna har veteranföreningarna skaffat med hjälp av diverse donationer. I år var scouterna med och tände lyktorna. De två ljusen i snön har jag och min syster lagt ner.

    Det var otroligt vackert ute i dag. Vindstilla, minus åtta grader, sol och gnistrande snö. 106 år sedan Finland blev självständigt.

    Morfars sten och lykta i raden närmast kameran där de två små ljusen syns framför.

    Snart ska jag duscha och sedan klä mig fint och sätta mig i soffan för att följa tv-sändningar bland annat från balen på slottet där president Sauli Niinistö och hans fru Jenni Haukio nu är värdar för sista gången. In på nästa års sida väljer vi en ny president.

    På sekretären brinner ett blåvitt ljus vid fotografiet av morfar.

    Julkalenderlucka 6, självständighetsdagen

    ~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

    Ett enkelt ljus passar bra att ha i luckan den sjätte december då vi firar självständighetsdag. En dag värd att fira och en tradition vi värnar om. Den känns extra viktig nu när Ukraina kämpar för sin självständighet.

    Hemma tar jag alltid fram ett blåvitt ljus och morfars foto. Han stupade i ett av de krig Finland genomlevt. Han var några år över trettio då och min mormor blev ensam med fyra barn. Morfar Edvin Ahllunds kropp återfanns aldrig.

    Det vilar allvarets skimmer över denna dag, men vi har också kunnat börja fira den med glädje, och framför allt med tacksamhet över alla de uppoffringar som gjordes under och efter kriget.

    Hjältarna glömmer vi aldrig

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
    Hjältegravarna på Lovisas nya kyrkogård.
    Snön har dalat lätt hela dagen. Det är en minusgrad och ingen blåst.
    Helt idealiskt då någon vill tända ljus på gravar.
    Lyktorna är resultatet av en insamling, handsmidda var och en. Krigsveteranföreningar, församlingar, reservister och andra föreningar och organisationer har under årens lopp alltid sett till att det finns ett ljus vid varje krigshjältes sten. Nu finns även fina lyktor ❤
    Morfar Edvin Ahllunds sten. Jag har svårt att minnas platsen exakt fastän jag kommer hit varje år, flera gånger. Var det andra stenen i första raden, eller första stenen i andra raden, eller andra stenen i andra raden. Började putsa snön från en av dem. Slutet på namnet var LUND 🙂 Men nej, det var ju Kurt Bärlunds sten, bredvid morfars.

    Jag tror att varken Kurt eller Edvin tog illa upp. De kunde se mig våndas där vid stenarna och kanske smålog lite för sig själva i sin himmel. ”Nåja morfar, äntligen hittade jag dig” sade jag. ”Varsågod – här är ditt ljus såsom under många år tidigare. Tack för att du gav ditt liv så att jag kan leva i ett fritt land”.

    Många kransar och ljus vid Pro Patria, För Fosterlandet-stenen. På dagen finns här hedersvakter, likaså på julaftonen.
    Klockan är fem på eftermiddagen. Mörkret har lagt sig. Julgranen har kommit till gården och Finlands flagga får ännu vaja kvar en stund.

    Känner stor tacksamhet för mycket i dag. Nu ska jag börja se på tv, balen från presidentens slott, en tradition som lever och förändras med tiden, efter en paus under pandemiåren. Och så ska jag skåla för mitt kära fosterland Finland 🕯🍾

    Lucka 6, tack för självständigheten 🙏

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Den här dagen har alltid varit viktig för Finland, sedan 1917 och efter krigen på 1930-1940-talet.

    Ju äldre jag blivit själv, desto mer har jag förstått vilka uppoffringar som gjordes av våra förfäder. Självständigheten uppskattas mer och mer dag för dag, inte minst för att vi nu kan se hur Ukraina kämpar för hela Europa.

    Tackbrevet som mormor fick av fältmarskalk Mannerheim har jag inramat här hemma.

    Min morfar Anders Edvin Ahllund fick jag aldrig träffa. Hans kropp återfanns inte heller. Det blev ett livslångt trauma för hans hustru (min mormor) som blev krigsänka med fyra barn. Min mamma, som är 88 år i dag, var krigsbarn på västkusten i Sverige några år.

    Gravljus med Finlands flagga ska min syster och jag föra till hjältegraven i dag. Vid olika hjältegravar i nejden, och runtom i hela Finland, har kransar lagts ner i dag för att hedra minnet av alla stupade. Traditionen är mycket viktig och även barn från grundskolan brukar dagen innan självständighetsdagen föra ljus till hjältegravarna. På det här sättet ser vi till att kamperna som utkämpades, och den seger som slutligen efter stora uppoffringar blev vår, Finlands, inte faller i glömska.

    Lucka 5, kan kärleken och freden segra?

    ~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

    Vem som helst av oss välkomnar säkert frid och fred på jorden. Det är ofattbart att det hela tiden ska krigas nånstans, utövas våld, förtryck, tortyr och andra hemskheter. Ondskan finns omkring oss, men så finns också kärleken. Så måtte den vinna, inom vilken tidsram det än handlar om.

    Imorgon firar vi självständighetsdag i Finland. Vi har delat upp jobbet på tidningen så alla inom hetsigaste produktionen inte ska behöva jobba hela den dagen, den är nämligen ”röd” i kalendern, en helgdag.

    Men tidningen ska ut ändå den åttonde december, så alla kan inte ta hela dagen ledigt.

    Jag har planerat att föra ljus till min morfars hjältegrav imorgon. I dessa tider känns den självständighet som vi vann 1917 och sedan även senare försvarade extra värdefull. Jag tror att Finland som har upplevt krig så sent som 1939–1944 känner något slag av brödraskap med Ukraina. Vi har kämpat, och de kämpar, mot samma fiende.

    Historien upprepar sig dessvärre. Varför lär sig människan ingenting? Finns det hopp för att det goda kan segra en dag?
    Jag vill tro det 🙏

    Fina fönster, del 182 och Glad måndag, 06-12-2021

    ~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

    Känns rätt fantastiskt att jag visat 182 fönster här på min blogg, få se om jag någon gång på våren kommer upp till 200!

    Önskar er alla en Glad måndag! Tackar min stupade morfar och alla andra som gav sitt liv för Finland i kriget mot Ryssland, i dag firar vi Finlands självständighetsdag. 104 år självständiga, hurra ❣ Inget vi ska ta för givet, att vi får leva i frihet.

    Ett av fönstren i Konungsdammens försäljningsbod, som har öppet också nästa veckoslut fastän julhemmen inte längre då är öppna.

    Skyltsöndag, den 6 december 2020, Hurra Finland!

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    1917 blev Finland ett självständigt land. Och att vi så kunde förbli även efter krigen därefter, har jag bland annat min morfar och många andra att tacka för. I dag firar vi vår självständighetsdag ❤

    Morfar stupade 1940, dödsdatum är fastlaget till den 14 september, men hans kropp återfanns aldrig. Man tror att han dog i ett flyganfall, eller ute på isen på en sjö, av kulor som fienden kanske sköt från skogen?

    Den här annonsen fanns på Hufvudstadsbladets första sida i dag. Jag tycker att den är fyndig, fastän kanske någon invänder mot det vita och bruna. Fazers blå kallas ju chokladen ändå, och Fazer är blåvitt, inhemskt.

    Detta är mitt bidrag till denna veckas Skyltsöndag som förvaltas av BP som har bloggen Konst eller konstigt.

    Caritas julkalender, lucka 6

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

    Tack morfar för självständigheten, du gav ditt liv för vårt land ❤

    Jag brukar sätta fram ett foto på min morfar den här dagen, eller mot kvällen då jag ser på slottsbalen på teve. Självständighetsdagens fest är inte längre enbart allvarstyngd, med filmen Okänd Soldat och högtidliga tal. Finland har börjat fira gladare fester.

    Tyvärr syns ju en del protester också. Protester mot att bara vissa är inbjudna till slottet, osv.
    Demonstrationer där flaggor med hakkors vajar har lyckligtvis förbjudits av myndigheterna.

    Finlands självständighet firar alltså 102 år i dag ❤ Vi har våra veteraner att tacka för mycket och vi ska aldrig glömma deras insats, inte ens fastän vi kan vara gladare i firandet nu.

    Och pepparkakorna blev riktigt fina! Jag fick hål på tuben med kristyr med hjälp av en vass brödkniv… sågade försiktigt. Men hur svåröppnade får tuber vara?!

    Alla sex pepparkakor blev inte vackra. Men jag gör som bloggare överlag, visar det bästa och åt upp den som såg värst ut 😀

    Självständigt stök i Caritas kök

    ~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

    Det kunde ju vara titeln på en kokbok som visar hur man lyckas och misslyckas 😀

    Varför är recept ibland svåra att följa? Vilka utmaningar stöter man på?
    Och slutligen, glädjen över att lyckas fastän det inte blev lika vackert som i tidningen varifrån man tog receptet.

    Det här blir ett lite längre inlägg än vanligt och receptet finns längst ner.
    Hurrar också för Finland, 101 år av självständighet i dag!

    Tidningen jag tog receptet från är Sveriges största baktidning, Hembakat.

    Huvudsaken är väl att det blir gott? Att grannarna kanske känner doften av nybakt och inte reagerar på brandlukt och ringer 112 då första plåten blir bränd 😀

    5–7 minuter i ugnen. Sju visade sig vara på tok för länge! Efter detta misslyckande kollade jag plåten hela tiden. Fem, sex minuter var lagom i min ugn.

    Slutresultatet!

    Inte blev det lika vackert som i tidningen och inte är jag någon produktfotograf, men nöjd är jag i alla fall!

    Sammanfattning: Spröda havrekakor var inte svåra att göra för en nybörjare.
    Av erfarenhet visste jag att klickarna av smeten breder ut sig på plåten i ugnen, därför är det bäst att testa med första plåten.

    Det blev ganska bråttom att skapa nya klickar av smet, då en plåt var i ugnen bara fem minuter. Jag använde tre plåtar och hade gjort utrymme i mitt lilla kök. Städat innan… och städa fick jag också efteråt göra 😀
    Smeten var kladdig, jag ogillar sånt… men det finns väl nästan inget som inte är det då man bakar…

    Chokladen smälte jag i mikrovågsugnen. Hade tänkt mig vattenbad men insåg att jag städat bort det mesta för att inte ha något onödigt i skåpen (sånt jag sällan använder). Effekten var låg, jag öppnade mikron och kollade ofta, rörde om osv. Det blev en fin smet, lagom konsistens. Kakaohalt 55 procent, men 90 gram räckte och blev över, i receptet stod det 200 gram!

    150 gram smör
    2 dl socker
    2 dl havregryn
    2 dl vetemjöl
    1/2 tsk bakpulver
    1 tsk vaniljsocker
    1/2 dl ljus sirap

    Garnering: 200 gram mörk choklad 55-70 procent, grovhackad (för mig räckte 90 gram), vill du kan du strö strössel över också.

    Sätt ungen på 200 grader. Smält smöret i en kastrull. Blanda ihop de torra ingredienserna i en bunke, vänd ner dem i smöret tillsammans med sirapen.

    Klicka ut smeten på plåtar med bakplåtspapper. Grädda kakorna mitt i ugnen i 5–7 minuter. Låt dem svalna på plåten.

    Smält chokladen i en skål över vattenbad (jag använde mikron). Ringla chokladen över kakorna. Förvara dem i en lufttät burk med bakplåtspapper mellan kakorna.