Jag fortsätter städa, röja, sortera. Ser på varje sak jag har här hemma. Vad betyder den för mig? Behöver jag den? Vill jag ha den kvar och varför?
Så mycket har genom åren kommit härifrån och därifrån. Blivit en mix av kompromisser då det gäller smak.
Jag vill inte längre ha en matta som vi hade då vi var gifta. Den har inte så mycket med skilsmässan att göra. Den har helt enkelt bara fel färg.
Nu slänger jag också mejl som jag fick då vår relation var ny i slutet av 1990-talet. Varför ska de samla damm i en låda i en skrubb?
Allt jag behöver minnas, allt jag vill minnas, finns i mitt huvud och i mina dagböcker. Det räcker.
Många fina minnen har jag och det är dem jag värnar om nu. Allt det som blev ett enda skit på slutet behöver jag inte gräma mig över längre.
Det är så skönt att frigöra sig. Från saker som inte längre passar in i mitt liv.
Mycket var svårt den första tiden efter skilsmässan. Men nu då det snart har gått tre år har många pusselbitar fallit på plats, och livet har blivit en ny underbar resa 🙂
Mina fina vän Saga-cykeln ❤ har tagits ut ur vinterförrådet hos min mor.
För ganska exakt tre år sedan köpte jag en ny cykel. I slutet av mars var jag ute på en av de första turerna med den. Då jag påminns om något som hände hösten 2013 eller våren 2014 går mina tankar ofta, men inte alltid, till skilsmässan. Jag blir inte ledsen mer, men tanken kommer oundvikligen – alltså i stil med ”då jag skrev det där var jag glad, lyckligt ovetande om vad som hände bakom min rygg”.
Nuförtiden stannar allt vid en ganska flyktig tanke. Det är ju ett minne som för evigt kommer att vara kopplat med ett visst datum, och en viss period i mitt liv. Det går inte att sudda ut och varför förtränga? Det är trots allt bara tankar.
På Facebook blir vi ju också påminda om minnen. Vad hände för ett år sedan, för två år sedan, för fem år sedan – beroende på hur länge vi varit med där. De minnena är oftast väldigt roliga att titta tillbaka på.
Ännu är det rätt smutsigt och grått i naturen. Men om några veckor ska det väl redan vara lite vackrare?
Här är två bilder tagna vid och från bron som går över ån till stadsdelen Garnison. En del av den bildar en ö som är omgiven av två åar. Ån delar på sig ett stycke norrut och flyter sedan ihop igen ett stycke söderut och vattnet rinner ut i Lovisaviken.
Den här mattan borde jag egentligen ha köpt då jag var i Täby Centrum 🙂
Ja, visst kan man säga WOW åt mycket.
Det är sista söndagen i februari månad, våren är i antågande.
Jag säger WOW åt Skyltsöndags-utmaningen som engagerar många och som förvaltas av BP. Inne hos henne hittar du listan med andra skyltare!
Jag säger också WOW åt mig själv för att jag vågat göra förändringar i mitt liv. Skilsmässan blev förstås ett startskott som gjorde mig tvungen att tänka om i mångt och mycket. Sedan rullade det bara på. Inte har det varit lätt alla gånger, men jag har vissa motton, ledord och visdomsord jag brukar tänka på. Och så gäller det att känna tillit på att livet bär, i alla lägen, på något sätt.
Inget är som förr eller blir som förr, men det kan bli bra och till och med bättre ändå!
Textsnutt från en artikel i S-kedjans tidning Samarbete.
Råkade på några texter i en tidning i dag som hade kunnat handla om mig. I och för sig var det inte jag som gav upp äktenskapet och inte var ägarbostaden över hundra kvadrat heller. Jag överväger inte att flytta till en kompislägenhet, men varför fästa sig vid små detaljer 😀
En annan text i samma tidning handlade om en kvinna som inte ville äga något överlopps. Hon hade inte bil och hon frågade sig varför hon ägde en symaskin som hon använde två gånger per år. Hon hoppades hitta någon att låna maskinen till, och förespråkade mera sådant – låna saker eller ge bort, gå med i en bytesring, också då det gäller tjänster. Det sistnämnda funkar kanske bäst i en storstad.
I dag har jag haft ledig dag. Jobbar sedan åter på torsdag, fredag, lördag och söndag. Tycker att jag har hittat en ganska bra rytm i livet.
Och ledig dag för mig är ofta städa/röja-dag. Blåpigan invigdes och det doftar gott i badrummet, returpapper har förts ut och röjandet fortsätter snart i arbetsrummet.
Han blev ganska nöjd då han äntligen fick en synlig plats.
Jag har bott på min ”nya” adress snart ett halvår. Javisst – så rusar tiden!
När jag flyttade in här lovade jag mig själv att göra mig av mig ytterligare saker… sådant som jag inte längre använder. Grejer som bara staplats i skrubben. Nästa gång jag flyttar ska jag inte behöva 40 flyttlådor. Basta!
Mitt projekt ska vara klart, eller så gott som klart, till midsommaren.
Jag vet att jag klarar det. Såsom jag klarat mycket annat hittills.
Det gäller bara att inte vara för sträng mot sig själv. Då jag städar gör jag det för att jag vill göra det.
Jag blir glad då jag vet exakt var jag har mina grejer och jag har inte längre svårt för att avstå från saker. Det är väldigt lite jag behöver i min vardag.
Så mycket prylar som jag hade omkring mig i ”mitt förra liv”… allt kändes som en belastning redan då.
Skilsmässan gav mig perspektiv. Det fanns väldigt få materiella ting som var viktiga efter den.
Arvegods är en sak. Små ting som jag har fått av nära och kära är en annan sak. De har ett värde. Men allt annat… så mycket ”skräp” man samlar på sig…
Någon kanske tycker att mina Bond-prylar är skräp. Men det tycker inte jag. De är ganska få och går snabbt att packa ihop.
En sådan bra dag jag har haft! Jag säger åter BRAVO till mig själv 😀
Den här skylten hade passat bra att lägga ut på en söndag. Lyckligtvis har jag några andra på lager för det ändamålet – just i dag känner jag att jag vill sätta ut den här skylten.
Skylten fanns på ett av borden under utbildningsmässan i idrottshallen i tisdags.
Texten är på finska och betyder ”Älska dig själv”.
Det kan låta egoistiskt men jag tror att det är viktigt att man tycker om sig själv, på ett sunt sätt förstås.
För mig har det tagit tid att hitta till den punkten i livet, skilsmässan var ett överraskande och hårt slag för snart tre år sedan. Den är alltid en del av mitt liv, och känner jag för att tala om den eller skriva om den så gör jag det.
Just på det sättet har jag kommit över den. På vägen från maj 2014 till dags dato har jag lärt mig massor, fått nya vänner, insett mitt värde.
I dag tycker jag om mig själv, och inser att de som skriver elakt om mig, nedvärderar och säger att människor skrattar bakom min rygg – det är de personerna som mår sämst.
I går råkade jag snubbla in mitt i filmen Mamma Mia, där Abbas alla fina låtar vävts in på ett fantastiskt sätt. Vi brukade ofta titta på den här filmen förr, man tröttnade ju aldrig 🙂
Ännu för ett par år sedan klarade jag inte av att se på den utan att bli ledsen. Men tiden läker nästan alla sår och nu var det med njutning och nöje jag såg den del av filmen jag hann se.
Orden i den här sången kändes ju i samband med skilsmässan som skrivna direkt för mig. Är inte det något som är karaktäristiskt för en hit?
En väninna bjöd mig på Mamma Mia-teatern i Helsingfors samma höst som jag skilde mig. När den här sången framfördes gav hon mig en vänlig beröring.
Det är sådana här händelser jag aldrig glömmer. Alla tröstande ord, kramar, små gåvor, kort som kom med posten, blommor, sms, bloggkommentarer …
Nu när stormen för länge sedan lagt sig vill jag säga att jag kommer ihåg er alla, allt de ni vänner gjorde för mig då.
Och jag har lärt mig mycket på vägen hit. Bland annat att det många gånger räcker med att bara finnas till, att lyssna och att ge en kram då någon annan har det svårt.
Jag går in i 2017 med stor tillförsikt om att livet kan bli det jag gör det till. En del dagar kommer att vara tunga och jag undrar vad det är för mening med allt. Men jag försöker alltid tänka, att klarade jag smällen jag fick våren 2014 klarar jag vad som helst. Och om någon vän faller, vill jag vara där för att lyfta upp honom eller henne.
Tack alla – vi kämpar vidare – och ett riktigt Gott Nytt År 2017 ❤
… att jag har rätt att ge mig själv tid.
Jag behöver känna efter vad jag vill göra resten av mitt liv.
Det kan gå någon dag då och då att jag bara är hemma och pysslar med sådant som ger mig sinnesro.
Andra dagar har jag full fräs från morgon till kväll med olika arbetsuppdrag.
De ger mening i mitt liv, ett socialt umgänge en människa inte ska vara utan.
Men – jag tänker ofta på att det troligen är först nu som jag har landat efter smällarna jag fick 2014–2015.
Den första kom i maj 2014. Den kärlek jag trodde på höll inte. Min man hade hittat en annan, han ville få ut mer av sitt liv än jag kunde ge honom. Det blev en för mig ofrivillig skilsmässa.
Sedan kom nedläggningen av tidningen jag älskade, totalt lokala Östra Nyland som blev regiontidningen Östnyland i januari 2015. Jag miste många fina arbetskamrater, rötter revs upp.
Bilden är tagen genom ett bussfönster. Under sådana färder har man tid att tänka på mycket.
Men det är klart att jag stretade vidare. Det fanns inga alternativ. Jag kunde ha lagt mig ner för att bara dö, men det gjorde jag inte.
Nu 2-3 år efter de här stora omställningarna i mitt liv tar jag en dag i sänder.
Ibland är jag orolig. Hur ska jag klara ekonomin på sikt? Med besparingar går det en tid, men vad händer sedan?
Jag tycker själv att jag har varit modig. Som sagt upp mig från en fast anställning, lyssnat till hjärtats röst och satsat på ett eget företag. Jag ångrar ingenting.
Varje kväll, många morgnar också – tar jag några stilla samtal med kraften jag tror på. Har jag klarat mig så här långt klarar jag mig alltid några dagar, några månader till.
Högre krav än så behöver jag inte ställa på mig själv.
Jag önskar att du som läser det här inte heller ska vara för sträng mot dig själv.
… så dör jag lycklig. Det sade jag i somras åt en vän då jag kände att jag hade tagit kommandot över mitt eget liv. Jag hade fattat beslut som inte var lätta att fatta, och jag hade bestämt mig för att ta en dag i sänder och att lita på att saker och ting ordnar sig.
En dörr som ingår i Småfolkets stig i Lovisa. Det finns många miniatyrdörrar runtom i staden, en del går att öppna, andra inte.
När en dörr stängs öppnar sig så småningom andra. Det vet jag nu, när jag har facit i hand på vad som hände efter skilsmässan. Klart att jag inte hade velat att den inträffade, men när det nu ändå blev så att jag inte ensam kunde bestämma, gällde det att göra det bästa av situationen.
Jag minns hur jag verkligen visste att det var sant det som många vänner sa till mig då ”håll ut, allt ordnar sig” – men mitt i den stora sorgen kan man inte se allt med klara ögon. Man måste GENOM sorgen. Jag kan upprepa det ända in i evigheten – det går inte att komma förbi, över eller under det som gör ont. Man ska genom det, och tiden som krävs varierar för varje individ.
Till min vän Anna i Sverige skickar jag en särskild hälsning, den här sången har verkligen gett krafter ❤
Den här dagen har jag jobbat flitigt från tio i morse till fyra på eftermiddagen. Det har varit intervjuer per telefon, inlägg till Bloglovisa, protokoll för en förening jag är aktiv inom och diverse förberedelser inför en massa projekt jag har lyckan att få vara delaktig i.
Nu när jag orkar så bra själv och är tillfreds med livet tänker jag ofta på dem som inte orkar. Som genomgår sorger av olika slag. Som har förlorat någon nära och kär, eller som drabbats av en energikrävande sjukdom.
Jag uppmuntrar så gott jag kan men jag förstår också att jag inte alltid kan få gensvar. För den som är mitt uppe i en sorg har fullt upp med den. Den personen jobbar sig framåt, minut för minut, dag för dag.
Då jag tänker på hur jag reagerade själv, hur det var då jag inte ens orkade gå utanför dörren… så vet jag att tacksamheten för att vänner pushade alltid finns. Och det sade jag också ofta då … ”om jag inte tackar ja till att komma ut i dag, glöm mig inte, tjata på mig om och om igen… någon dag orkar jag igen”.
Jag blir sällan arg, och jag tror inte att jag är det just nu heller. Men någonting pyr ändå inom mig.
Kanske jag bara har varit tyst för länge? Hållit mina åsikter tillbaka, eftersom jag med tiden blev van vid att jag inte fick skriva vad jag ville på min blogg.
Använde jag N-ordet i något lättsamt inlägg blev jag kallad rasist.
Skrev jag om mina känslor efter skilsmässan hatbloggade jag.
Himmel och pannkaka så farlig jag har varit!
Så bra att jag inte bor i Turkiet eller Ryssland för då hade jag varit inburad eller död sedan länge.
Detaljstudie av en liten väska jag en gång fick av min syster.
Nu blir jag säkert kallad sur klimakteriekärring också.
Jag tycker nämligen att ”de fina litteraturkännarna” är upprörda helt i onödan. Bob Dylan har skrivit många fina texter och han är värd Nobelpriset i litteratur lika väl som vem som helst annan.
När jag sedan sagt ifrån, eller skrivit vad jag tycker – blir jag ibland såsom kvinnor ofta blir. Lite fundersam. Var jag nu ändå för rak på sak? Borde jag ha uttryckt mig sakligare?
Funderar en man någonsin i de banorna? Jag tvivlar.
Ibland får jag ”tillrättavisningar” och ”förklarande besserwisserkommentarer” av män.
Nånting hos mig tycks irritera dem.
Jag tror jag ska bestämma mig för att gilla det. Att vara stolt för att jag är en sten i skon då det behövs, en avvikande och omöjlig varelse.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 