Med tre flugor menar jag utmaningarna Skyltsöndag som leds av Christian, Färgsprakande november som är LillaSysters utmaning och Veckans foton som Åke håller i trådarna för.
Här har vi ju lite färger! Jag hittade äntligen en sten igår, som hör till gruppen Kivat Kivet och som lagts ut av Naya från Lovisa. Jag kanske gömmer den själv på något nytt ställe, eller sparar den till våren. En del grupper, bland dem FinStones, och den här aktiviteten ligger i vinteride från första december till sista februari.
Ett av veckans foton, från igår, juljippot på Alexandersgården.
Vid sådana här tillfällen lyckas jag ju fånga många människor på bild, annars kan det vara lite si och så med den saken. En del små färgklickar även här, allt är inte grått eller svar eller murrigt. Det är vår stadsdirektör Tomas Björkroth till höger som håller öppningstalet för Lovisa Jul.
Idag är dessa filurer som jag byggde på fredagskvällen ett minne blott. Vi har plus fem grader och gubbarna smalt bort. Min granne gör alltid väldigt fina, symmetriska snögubbar med fina ögon, armar och hår. Hon inspirerade mig, men jag hade inget tålamod att göra dem perfekta. Kom sedan på idén att jag vill göra en Muminfigur om tillfälle ges senare i vinter.
Och veckans skylt i all enkelhet kräver ingen översättningen. Kukka = blomma, kukkia = blommor. De vita ramarna smälter in med snön. Här på Alexandersgården finns nämligen en väldigt fin liten blomsteraffär som heter Peikonkello.
Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.
Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.
Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.
Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.
Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.
Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor. En sambo vill jag inte ha, men en vän.
Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.
Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.
Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.
Nu har jag fått lite fnatt på att fotografera vår kyrka i Lovisa. Och då jag ser den ur olika perspektiv, i olika väderlek, sena kvällar eller tidiga morgnar (har inte ännu hänt men kan komma att hända) – har jag insett att jag kan få många olika slags bilder som beskriver våra fina kyrka.
På väg hem från kvällens raska promenad såg jag dessa snögubbar! Vem har byggt dem? Så roliga de är! Och ser ni det där grimaserande ansiktet lite lägre ner mot vänster? En skrattande gubbe, utan kropp 🙂
Ja, alltså dimma… minus fem grader, ingen blåst. Ser ni rimfrosten på träden? Sagolikt vackert.
Det är min 114:e promenaddag. Och jag kan bara konstatera, att allt har jag upplevt från vacker höst och sensommarvärme, till iskall kyla och yrsnö, dåligt väglag, halka och blåst… men sedan kommer det här! Också vintern har sin fantastiska charm ❤
I mitten en resignerad Mumin? Se ni hur armarna hänger? Till höger en uppgiven Lilla My som kommit upp i åren. Till vänster en figur som har svårt att hålla sig för skratt 😀
Vi hade ett par dagar utan snö, med plusgrader som gjorde att en del av snön smalt bort. Den försvann inte på långt och när, men den packades ihop och vi fick ishalka. I går kväll började det åter snöa. Jag var hos Pia då och byggde de här små gubbarna på husets terrass. I morse var det övertäckta av snö. På bilen fanns ett tio centimeter tjockt täcke.
Då jag kom från massagen putsade jag bort en centimeter som hade kommit till. Och när jag nu tittar ut genom fönstret fortsätter det snöa. Ser ut att ha kommit ytterligare fem centimeter. Om det snöar hela natten kanske vi får en halv meter 😱🥶
Lite annorlunda vinkel på bilden den här gången. Pusslet blev klart igår kväll 🙂 Lyssnade hela kvällen på James Bond-programmet, hade inte ens tv:n på med hockeymatchen Finland-Slovakien. Men hade förstås koll på att Finland vann. Ibland måste man göra olika val i livet, och jag har ett jobb som splittrar mig mycket. Därför väljer jag numera ibland att stänga av telefonerna, inte ens se på tv. Jag pusslar eller lyssnar på radio och musik.
Så fort jag hittar länken till programmet kan jag lägga ut den här på bloggen. Programmet var 3,5 timme långt (avbröts av korta nyhetsinslag), och jag var med först på slutet då Daniel Craig kom med i bilden.
De här skojiga, och av många i grannskapet uppskattade snögubbarna, har min vän Pia byggt på sin veranda. I måndags tog jag den här bilden då vi firade självständighetsdag.
Det har blivit varmare nu och tycks vara bara -8 grader. Hurraaaa!
Man ska ju inte få ångest då man pysslar med julkort. För min del började det ändå trögt. Tomtar, änglar och snögubbar såg elaka och arga ut. Jag klippte, klistrade, ritade och ratade.
Men plötsligt föll alla bitar på plats. Speciellt tomtarna började leva sitt eget liv. De tittade på mig och sa ”nähä du, den där julsången vill vi INTE sjunga”. Och så hittade de på egna ord till gamla, hederliga julevisor… Men de korten kan jag ju inte visa här för då blir de inga överraskningar för släkt och vänner 🙂
Egentligen sa de här tomtarna något helt annat än det jag skrev på kortet.
Så det gick som med så mycket annat här i livet. När det blev som roligast i pysselverkstaden tog tiden slut. I morgon ska alla kort ut!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 